Niklas Eriksson – En storstjärna i det fördolda

Niklas Eriksson är en av Sveriges mest okända världsstjärnor. När kollegorna syns i bästa sändningstid från X-Games eller OS arbetar Niklas flitigt bakom ridån men på allra högsta nivå.

Den senaste konstellationen vi finner den Järpenfödde 25-åringen i är ”Good Company”, storprojektet med bland andra Tom Wallisch, Tim McChesney och Nick Martini. Good Company släpper videoserier på iTunes där vi får följa några av världens bästa jibbers bakom gardinerna när de slaktar rails, hopp och andra features runt i USA.

Niklas tog sitt första steg mot genombrottet när han för ett gäng år sedan loggade fler laps i Bräckes park än någon annan gjort. Det börjades viska om den dittills okända åkaren i varenda avkrok i Sverige. Inte långt därefter bevisade han det på ett internationellt plan när han vann Level 1s filmtävling ”Superunknown” – filmtävlingen för amatörer som tidigare fört bland andra Tom Wallisch till ljuset och som ger vinnaren en plats i filmbolagets kommande film och på knock out hade Niklas vunnit sin plats.

– Första gången jag träffade Tom var 2008 på King of Style. Jag var inte med och körde då men eftersom Henke (Henrik Harlaut reds. anm.) kände honom började vi snacka. Det var samma år som jag vann Superunknown så jag var och filmade med honom på våren. Jag träffade många åkare där som jag inte har lika bra kontakt med nu som med honom, säger Niklas på en stressig tågstation i Stockholm när jag träffar honom.

Med en trickpåse större än de flestas tänkte många att det väl bara var för Niklas att ställa upp i tävlingar för att vinna och sopa hem fläskiga prischeckar. Så blev det inte. Trots högsta respekt från de övriga startfältet spelade ibland nerverna lambada i den unga kroppen. Ofta valde Niklas så tekniska åk där ett bra utförande hade lett till total dominans, men fallerade ibland på små misstag här och där. Nu har Niklas verkligen hittat hem där han får komma till sin rätt. Han är lika bra på hopp som på urbans och njuter i fulla drag av att inte vara del av tävlingscirkusen längre.

– Jag och Tom satt och kollade på Dew Tour i vintras och vi tittade på varandra och bara skrattade för det var så skönt att inte vara där. Stå på en blåsig start och vara nervös, fortsätter Niklas utan minsta nervositet med en vegetarisk sushi framför sig.

Niklas har spenderat större delen av vintern i USA och han berättar hur oerhört mycket bil dom har åkt. Det är stora avstånd och ofta åker dom till en stad där de känner till ett par spots de vill köra. Processen att köra urbans i USA är långt ifrån lika smidig som här i Sverige. Vissa dagar kan de åka till spotet klockan fem på morgonen för att bygga tidigt så att det är klart att köra när solen går upp. När de skottar och bygger har de vanligtvis byggvästar på sig för att inte påkalla uppmärksamhet av förbipasserande. Gör man det dröjer det inte länge innan polisen kommer och avhyser en från området.

– En vanlig dag så kliver vi upp vid 08:00 och bestämmer om vi ska äta frukost hemma eller gå på ett frukostställe. Vi har slutat äta snabbmat, så vi försöker äta mat som ger oss energi till en hel dag. Något man har lärt sig när man växt upp, hehe. Om vi har bestämt kvällen innan sätter vi oss i bilen och drar till ett spot, annars åker vi runt och kollar. Sen filmar vi ett eller två spot på dagen innan vi äter middag. Efteråt drar vi vidare och bygger spots. Det är mycket gräva, gräva ur eller skotta fram trappor. När vi kör kvälls-spot är det mycket med att släpa generatorer, dra fram ljus, bygga allting, kolla så ljuset ser bra ut osv. Sen försöker vi köra. Börjar köra vid sju kanske. Ska man göra något svårare kan vi vara där och köra till 05:00 på morgonen. Sen om man får shotet och är glad är det bara att packa ihop. Tillbaka med allting och det kan ju ta 1,5-2 timmar. Efteråt tar vi bort allting. Tar bort kicken, skottar bort allting så att ingen ska se att man varit där så att det inte blir strul i fortsättningen och att ingen annan vet att man filmat där, förklarar han enkelt.

Han är aldrig rädd när han är ute och filmar och ser undrande på mig när jag frågar. För er som följt Niklas ett tag vet att han är stark som en oxe och inte är rädd att ta en smäll när han åker skidor. Om du tycker att det känns lite motigt att köra ett 4-kinksrail klockan 06:00 på morgonen är du förmodligen inte ensam. Inte Niklas dock. Alltid full med energi och peppad på att ta nästa trick spelar det ingen roll vad spindeln spretar. Han kör.

– Det har nästan varit någonting hela tiden sedan jag drog korsbandet 2010. Nu är det första säsongen sen korsbandet jag inte har haft ont. Jag trodde att man skulle ha riktigt ont när man kör men nu har jag märkt hur det kan kännas. Jag har ju tävlat, filmat, fotat och kört en jävla massa park innan och ville liksom göra allt på en gång. Jag tror att det här sliter mindre. Jag kanske inte kan tricket jag ska köra men jag vet att jag kan sätta det när jag kör urbans. Sen när det är gjort behöver man inte göra det igen. Men i en park, oavsett hur många nosebutter dub12 du har gjort vet du inte att du landar den varje gång. Har du gjort det i kvalet måste du göra det i finalen. Det finns alltid en risk att du ramlar i en park när du kör så mycket, säger han och njuter över att inte ha ont i kroppen.

Det har gått riktigt bra i vinter för Niklas som berättar att han har fått massa shots han är grymt nöjd över. Alla kommer inte att synas i Good Company´s första avsnitt utan vissa hamnar i filmen de släpper efter säsongen. Valet att sälja serien på iTunes förbryllar vissa men kanske är det framtiden för att visa skidfilm?

Från den sömniga byn Järpen, där många som bodde kände till Niklas som ”han som tiggde grejer av Niklas Karlström hela tiden”, till ett liv pendlande mellan Stockholm och USA. Med filmuppdrag med de största i branschen hem till en studerande flickvän i Stockholm. Han släpar vant den enorma skidbagen när jag möter honom. Två stora väskor plus en T-central kan bryta ner den mest luttrade veteran och är dessutom rulltrapporna avstängda finns det inte många livlinor att dra i. Niklas frågar när jag fotar honom om mustaschen syns och jag tittar närmare. En liten men dock märkbar snorbroms är det senaste tillskottet i talangens välsvarvade ansikte. Efter fotningen vandrar han vidare mot Arlanda Express och jag undrar hur många på Centralstationen som vet att det är en av Sveriges mest talangfulla skidåkare som går förbi dom. Med en liten mustasch och en stor skidväska.

Text: Simon Tjernström
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. victoringemar
    1
    victoringemar | 2015-03-08 21:25          

    Bra reportage, mer sånt!

  2. adrianaapro
    1
    adrianaapro | 2015-03-05 23:52          

    roligt att läsa

  3. MOONEEN
    1
    MOONEEN | 2015-03-05 21:25          

    Intressant reportage!