Recension: Triksehopperen – Andreas Håtveit
Andreas Håtveit blev folkkär i hemlandet Norge i samma stund som han la skidkarriären på hyllan. Bakom en amerikansk medaljtrio i Sochi stod han och log rakt in i tevekamerorna, kanske historiens gladaste fyra. Triksehopparen är berättelsen om hur en skidnörd från en avsides dal i Norge tog sig dit.
De flesta som haft koll på parkscenen ett tag vet förmodligen att norrmannen Andreas Håtveit inte riktigt passar in i den gängse ramen. Hur många artiklar har skrivits med fokus på att han är kristen, dricker mjölk istället för öl och har en egen park bakom huset i Sudndalen? Det är några stycken. Det fina med att skriva en bok är att det finns plats för fler ord – och istället för att bara peka ut hur Andreas skiljer sig från de flesta andra skidproffs ger sidorna utrymme både till frågan ”varför” och de långa svaren som följer.
Thomas Kleiven, som skrivit boken, lyckas trevligt nog undvika att falla i gropen av ”och sedan, och sedan” som lätt blir när en persons liv ska sammanfattas på ett par hundra sidor text. Samtidigt som Andreas karriär (delvis tack vare storebror Jons slit med att skaffa sponsorer och rampljus åt sin lillebror) får upp farten blir boken svår att lägga ifrån sig. Och när tävlingsframgångarna börjar staplas på hög och ”och sedan”-fällan lurar bakom hörnet glider boken istället in på grubbligare ämnen som religion och hur livet ter sig för en ung människa som alltid vill göra allting till 100 procent. Halvdant duger inte för Andreas. Behöver han nöta ett trick hundratals gånger i backen bakom huset så gör han det, och det är det som till slut gör honom till en av världens jämnaste och mest tekniska åkare.
Som typsvensk sekulariserad agnostiker med inte jättebra koll på huvudpersonen ifråga var min största undran innan jag läste boken just hur, och hur mycket den skulle beröra det faktum att Andreas Håtveit är betydligt mer troende än genomsnittspersonen. Och ja, Andreas tro får ta plats, flera kapitel till och med, men det är skrivet så att det inte egentligen känns missionerande, utan mer förklarar hur och varför just han tänker som han gör och strävar efter att vara på ett visst sätt.
Triksehopperen är en biografi om en person som periodvis utan tvivel passat in i kategorin ”ensamvarg”. Och det är läge att hålla i huvudet att det finns två sidor av saker och ting – vissa personer och företag som nämns i några av bokens kapitel har förmodligen en helt annan bild av situationer som nämns och hur de borde ha hanterats. Men samtidigt som författaren verkligen låter Andreas och människorna runtomkring honom komma till tals känns den heller inte som en reflektionslöst ensidig hyllning. Den är intressant och efterlämnar en känsla av att det borde skrivas böcker om fler skidåkare. Klart värd att läsa, även om den är på norska.
