På skateboardsemester i Berlin

Muséer, currywurst och galet nattliv lockar miljontals turister till Berlin varje år. Vi valde dock en lite annan infallsvinkel och drog dit på skateboardsemester istället, och kunde raskt konstatera att Tysklands huvudstad var en otroligt trevlig bekantskap.

Pendeltåget skramlar långsamt söderut från Berlins centrum, byggnaderna krymper och ogräset och klottret växer för varje kilometer. Det är ett Youtubeklipp som visat oss vägen, och ett par googlingar. Någonstans i utkanten av stan ska det finnas en skatepark, och vi – Dimitri, Cristian och jag – har bestämt oss för att hitta den. Nätsnokandet har belönat oss med ett namn, och vädergudarna bidrar med en olycksbådande himmel. Vi kliver av vid hållplatsen Buckower Chaussee, möts av en dyster ringled och går längs den västerut, hoppas innerligt att det inte ska börja regna.

Efter en stund tar vi en chansning och viker av, ut på ett gärde kantat av ödsliga industritomter. Vi följer en grusig stig, möter en medelålders man med en hund och tar sikte på en dunge några hundra meter längre fram. Det ihåliga ljudet av hjul mot metall möter oss precis när vi börjat diskutera om vi ska vända om. Regnet hänger fortfarande i luften, men när baksidan av en flera meter hög metallramp skymtar mellan träden känns eventuell väta som en mindre viktig faktor i sammanhanget.

Freizeitpark Marienfelde. Bingo. Vi fann den. Och ingen av oss har sett något liknande förut. Som en konstig mix av åttiotal, cykelpark och en massa små streetobstacles, alltsammans dränkt i graffiti och med en spöklik air av övergivet nöjesfält reser den sig på en kulle. En vertramp i plåt, banks och böjar, och längs ena sidan – halfpipen, eller snakerunnen eller vad man nu ska kalla den. Trettio meter lång, uppskattningsvis tre meter hög och tvärare böj ju närmre den avslutande velodromkurvan man kommer. Den är häftig, och elak, och bränner bort hud utan nåd när man faller, vilket jag blir varse när ett gruskorn under ett av hjulen slungar mig huvudstupa in i tidigare nämnda velodrom precis när jag trodde att jag lyckats överlista böjen. Scheisse, tänker jag och betraktar ilsket armbågen som just förlorat x antal hudceller. Dimitri klarar plåtskapelsen bättre, det gnisslar och ekar när han tar sig högre och högre upp, golvet lutar och farten ökar.

Dagen därpå strosar vi runt på allén i Prenzlauer Berg, en typiskt gentrifierad stadsdel strax norr om Mitte, full av kulturarbetare och fina hus. Dimitri behöver en ny bräda, och efter lite letande hittar vi CHB, en mysig skateaffär med dörren täckt av klistermärken.

– Var ni i Marienfelde? Hajo, som jobbar på CHB skrattar till innan han fortsätter.
– Det är den sämsta skateparken i hela Berlin! Helt omöjlig. Står den där konstiga rampen fortfarande kvar?

Hajo är en självutnämnt inbiten streetskejtare och är totalt ointresserad av tvära quarterpipes. Det är sexton år sedan CHB öppnade, och sju år sedan Hajo började jobba där.

– Jag har skejtat i över 20 år och det har alltid varit en bra skatescen här, men det har hänt väldigt mycket de senaste åren, säger han.

Precis som i Sverige ökade antalet skejtare i Berlin ordentligt åren efter millennieskiftet. Stadsdelarna satsar mer pengar på brädåkarna nu än tidigare, och även om det alltid kommer finns folk som tycker att skejtarna är i vägen och förstör upplever Hajo att de blir färre och färre. Det ligger någonting i det han säger, både om skatescenen och om attityden. När vårt nattåg rullade in på Berlin Hauptbahnhof en dimmig morgon för tre dagar sedan bestod vår vägledning av några youtubevideor och en gratis karta som vi plockade åt oss på hostelet. Sedan dess har lite tur och en mängd tips från trevliga locals istället lett oss rakt i famnen på tre skateparker, otaliga streetspots och en mängd tips om ställen som vi ”inte får missa”.

Några platser nämns om och om igen – bänkarna vid Warschauer strasse, en plats med det mystiska namnet (för mig som talar ytterst lite tyska) Gleisdreieck, och Polendenkmal.

Gleisdreieckparken, eller Westpark är ett nybyggt fritidsområde utmed den nordsydliga järnvägen som löper genom Berlin. Själva skateparken stod färdig 2011, och består av en liten och en större betongbowl omgivna av tokslät asfalt. Just denna eftermiddag är här ett tjugotal skejtare och tre cyklister. Små mobiltelefonhögtalare som bara förmår att få ur sig diskant spelar gamla Ramoneslåtar, och så fort någon droppar in dränks musiken av uretan som väser mot betong och skrapet av truckar. En kille helt klädd i svart trotsar åtminstone delar av tyngdlagen när han vänder i öververten i den större poolen.

– Han är grym, konstaterar Paul, en fjortonåring som tagit sig hit från Friedrichshain, en stadsdel på andra sidan centrum. Paul är typiskt tonårsgänglig, med sönderfallande Nike Janoski-skor och en lila t-shirt som hänger lite på sned över hans smala axlar. Hans och hans kompisar har nyss avslutat en intensiv omgång av S-K-A-T-E och sitter och snackar vid kanten av den mindre poolen. Just idag hänger de här i betongparken, men Paul säger att det bästa med Berlin egentligen är streetskatingen.

– Men det mesta är bra, parkerna också. Här är en skön stämning helt enkelt. Trevliga människor och bra ställen att åka på.

Ännu en Paul, två år äldre och lite bättre på engelska, gör oss sällskap. Snart pratar killarna i mun på varandra på en blandning av tyska och engelska, ivriga att dela med sig av alla skatespots de vet.

– Alexanderplatz är bra, säger Paul #1. Ta S-bahn österut..

– Eller Kulturforum, avbryter Paul #2 med målbrottsröst. Fast inte före klockan sex, kör man där när muséet är öppet blir man bortkörd. Bowlen ute i Köpenick är också kul, men det tar jättelång tid att åka dit, säkert en timme.

Philipp, 20 år, nickar instämmande. Han är ursprungligen från Duisburg men flyttade till Berlin förra hösten när han började plugga.

– Jag skejtade mycket när jag var yngre men la av för tre-fyra år sedan. Men när jag flyttade hit och insåg vilken bra skatestad Berlin är blev jag sugen igen, så jag köpte en ny bräda för typ en månad sedan.

Philipp åker ett par varv i poolen, och det syns att han vet vad han gör, även om ovanan den här gången får honom att tveka och hoppa av brädan mitt i en rock to fakie.

Dagen har sakta glidit över i ljummen vårkväll när vi kommer tillbaka in till Alexanderplatz. Det ligger mitt i centrum och var en av de viktigaste mötesplatserna i forna Östberlin, och här vimlar det av folk. Kombinationen av turister, kollektivtrafik, infödda berlinare med lite extra fart i steget, affärer och säregen arkitektur för tankarna till Sergels Torg i Stockholm. Och precis som Sergel är Alexanderplatz ett ställe där tonåringar gärna hänger, med eller utan bräda.

I skuggan av det 368 meter höga Fernsehturm, eller Telespargel (Telesparrisen) som vissa berlinare kallar det, sitter de i klasar på de vita marmortrapporna. En skröplig bergsprängare vrålar mitt i en klunga av rökande emokids och några killar med hårt sprejade frisyrer nöter fliptricks på marken utanför entrén. Grus från i vintras som ännu inte blivit bortsopat gör underlaget opålitligt, men det verkar inte störa dem. Luggarna ligger klistrade som legofrisyrer även när brädorna får stick och sprätter iväg mot intet ont anande turister.

Kontrasten mellan den strikta tevebyggnaden och den tegelröda kyrkan alldeles bredvid är stor. Lika stor är den mellan till synes likgiltiga ungdomar och storögda turister. Den ena kategorin håller blicken på marken – ser släta marmorkanter och flacka trappor som bara väntar på att någon ska hoppa utför dem. Den andra kategorin står med sina kameror och blickar häftade mot skyn. Det är oundvikligt att de då och då krockar.

Och marmorkanter i all ära, gruset och mängden människor vid den här tiden på dygnet är lite för jobbiga för att vi ska ge Alexanderplatz en ärlig chans. Vi hoppar på S-bahn riktning österut istället, samtidigt som solen sjunker mot silhuetten av hustak bakom våra ryggar.

– Du kommer bli förkyld, du är inte klok.

Jane skakar på huvudet, själv är hon klädd i tröja med luvan uppfälld, och en svart jacka ovanpå det. Linne är tydligen inte godkänd klädsel klockan tio på kvällen, trots att det varit över 20 grader varmt tidigare under dagen. Inte ens med argumentet att det är som en svensk sommarkväll, eller att kombinationen nöta tricks och en halv öl räcker för att hålla en varm.

På Warschauerstrasse är vimlet annorlunda än vad det är närmare Mitte. Yngre, mer avslappnat, och ingen verkar tycka att det är konstigt att tågstationen borta vid bron ser ut som om någonting exploderat och sedan täckts av sprayfärg. På en remsa mark mellan gatans olika riktningar pågår vad som närmast liknar en löpande band-verksamhet. Det lilla torget är en oansenlig plätt mitt i bruset av folk och spårvagnar, och lätt att missa om man inte vet vad man letar efter, men har du sett någon skatefilm med segment från Berlin i har du förmodligen sett någon köra det här spotet.

På släta stenplattor står två rader träbänkar på varsin sida av ett långsmalt minitorg. Några av bänkarna är förstärkta med metall, andra är nernötta och deformerade. År av envist grindande lämnar sina spår. Hoppa, glid, landa. Hoppa, glid, ramla. Flippa, glid, landa. Eller sätt dig för all del och kolla på en stund, snacka skit och drick en bärs från någon av alla kvartersbutiker. Jane och hennes kompis Caro är i minoritet här, som på alla andra ställen. Två tjejer bland mängder av killar.

– Jag känner ganska många tjejer som skejtar, säger Jane, innan hon rycker på axlarna och ändrar sig – det nog ändå går en tjej på hundra killar, minst. Snart har hon dragit upp dragkedjan på sin jacka och återgått till kvällens projekt – frontslide boardslide.

Några dagar senare ligger hettan fortfarande som ett lock över staden. Varenda park är full av människor som flämtar i värmen. Volkspark Friedrichshain är inget undantag. Vid Polendenkmal, ett av Berlins många minnesmärken, nöts det trick i den gassande solen. Statyn är omgärdad av trappor och platåer av slät sten – nästan så man tror att arkitekten själv var brädåkare. Nivån på åkarna som hänger här sträcker sig från nybörjare till riktigt, riktigt bra. Nio trappsteg skiljer dem åt, de som nyss lärt sig hoppa uppför decimeterhöga kanter och de som med en filmkamera i hasorna kastar sig utför den största trappan.

– Hej! Hur är läget?

Jane som vi träffade på Warschauerstrasse häromkvällen vinkar bortifrån gräsmattan. Hon använder brädan som huvudkudde och har inga planer på att skejta mer idag.

– Jag är alldeles för bakfull, och det är så himla varmt, suckar hon.

Visserligen förstår jag hennes argument, men jag har svårt att sitta still. Stenkanterna lockar.

– Du, vi ska ha tjejskejt ute i Mellowpark imorgon kväll. Häng med om du vill, säger Jane innan hon lutar sig tillbaka i gräset och jag fortsätter svära över stenkanterna och baktrucken som inte landar där jag vill.

Mellowpark ligger i Köpenick, en knapp timmes kollektivtrafiksresa sydösterut från centrala Berlin. På en gammal industritomt vid flodstranden finns en BMX-bana, dirthopp, flera stora träramper, och gömd på en helt kringbyggd innergård – en DIY-bowl. Den är egentligen inte öppen för allmänheten när vi kommer dit. Jag betalar två euro till en kille som står halvt dold i skuggan i porten och sedan är det fritt fram att tackla tvära, ojämna böjar och en sandpappersvass yta. Det tar ett tag att vänja sig men för varje varv minns musklerna lite mer, behåller farten bättre och känslan av eufori sprider sig som sockerdricka i blodomloppet. Ett träd står kvar mitt i betongen och susar ensamt i kvällsbrisen.

– Das leben ist kein ponnyhof.

Caro sätter sig på brädan, lutar sig mot den svala väggen och tänder en cigg. För varje minut som går försvinner fler och fler av konturerna på den trånga innegården – det som var svårskejtad betong i dagsljus är snart helt omöjligt att ge sig på.

– Livet är ingen ponnyfarm, livet är inte enkelt, översätter Jane, och hennes ord hänger kvar i luften som någon sorts outtalad liknelse. Livet är inte alltid enkelt, och betongen är riktigt lurig, men det betyder inte att det inte är kul. Ett sista åk innan mörkret tar över, kroppen har äntligen hittat rätt linje och memorerat böjarnas egenheter. Men jorden vägrar sluta snurra och kommer tvinga oss att sluta när det är som bäst.

Caro lägger av sig jackan som för tankarna till Captain Jack Sparrow och droppar in. En snabb vändning i hörnet av en ramp och två sekunder senare poppar hon en hög, nästan i slowmotion ut-tweakad ollie öven en hip. Blixten smäller av, jackor och ryggsäckar åker på och besegrade av skymningen beger vi oss mot tunnelbanan in mot centrum.

Det smattrar när hjulen möter plattskarvarna på trottoaren vid Friedrichstrasse. Värmeböljan som så vänligt attackerade andra dagen på resan har stannat kvar och gjort att luften är ljummen långt efter att solen gått ner. Över allt ligger ett sorl av röster, både från uteserveringar med vita dukar och kebabhak med sylvass lysrörsbelysning. Ingen reagerar när jag och Dimitri sicksackar oss fram mellan fotgängarna. Vår nästa anhalt är hostelet, dusch och några timmars medvetslöshet i gnisslande IKEA-våningssängar innan det är dags för ännu en dag på hjul.

Varför Berlin?

För att det är en otroligt häftig och öppensinnad stad, som till råga på allt begåvats med en himla massa skatespots. Vill du ha gigantiska betonglandskap a la Stapelbäddsparken eller Highvalley får du leta någon annanstans, men gillar du upptäcksfärder med brädan, kollektivtrafiken och folk du träffar på vägen som hjälpmedel är Berlin grymt kul. Dessutom är det förhållandevis billigt för att vara en europeisk storstad.

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
•