Skidpolare – välj sällskap med omsorg

Vad är det som avgör hur episkt bra, eller dålig, din skiddag blir? Är det valet av skidort, skaljacka eller kanske vilket off pist-åk som du bränner ner i? I slutändan handlar det så klart om vem du åker skidor tillsammans med. Freeride tar dig varligt genom skidpolar-djungeln.

>>> Uppdatering 23/6 2021 – 5 nya sköna karaktärer, enjoy!

1. Livrädda offpiståkaren

Laviner är farliga och stundtals ett reellt hot mot liv och lem. Lavinkunskap är också bitvis snårig och komplex och det är verkligen inte helt självklart alla gånger vilka beslut som är rätt eller fel. Den som åker offpist får helt enkelt leva med ovan på ett medvetet sätt.

Den livrädda offpiståkaren har dock inget känslomässigt filter för de eventuella faror som kan uppstå. Hen ser potentiella snöras överallt. Svårt att kritisera när man väl är ute i terrängen, försiktighetsprincipen är ju bra, men ett enormt sänke vad gäller peppen att åka skidor.

Ett tips kan vara att diskutera vilken typ av åkning ni eftersträvar och vilka eventuella risker ni är beredd att ta kvällen innan eller under frukosten. Då kan ni fokusera på rätt saker när ni väl är ute i terrängen, att ha roligt och bedöma lavinrisken på ett rimligt sätt.

2. Instagrammern

Skidåkningen, fikapauser, lunch, afterski, boende = allt handlar om att få till bra content till instagram och andra sociala plattformar. Detta är väl egentligen ett tämligen oförargligt beteende men det kan vara frustrerande att att stanna hela tiden i backen för att ta bilder och spela in små videoklipp som ska delas i sociala medier.

För att inte tala om lunchen, när allt på bordet prydligt ska radas upp för fotografering innan någon i sällskapet får hugga in på maten. Men kanske är det allra värst på afterskin när det ska spelas in klämkäcka selfie-filmer titt som tätt, när alla i själv verket bara vill sippa på en kall Carlsberg Export i lugn och ro och lyssna på när coverbandet lirar Creedence.

Kvällarna vigs uteslutande åt att sortera och redigera bilder och filmer från kamerarullen. Det sociala umgänget IRL skjuts åt sidan till förmån för alla sociala kanaler. En tydlig varningsklocka på att det gått för långt är när personen i frågas sociala medier inte alls stämmer överens med verkligheten längre, eller ännu värre; när övriga oskyldiga tvingas ställa upp på TikTok-danser.

3. Barnet

Alltså inte ett barn, utan en vuxen som beter sig som ett barn och lägger över allt ansvar på dig.  ”att ha barnasinnet kvar som vuxen är något positivt i vår svenska kultur”. Ett rimligt resonemang i vissa fall men det finns uppenbara avigsidor av detta ”härliga, kreativa sinneslag”, speciellt när det appliceras i skidbacken.

Att åka skidor med en vuxen person som har allt för mycket av detta idealiserade barnasinne delvis intakt är faktiskt en pina och ingenting mindre. Låt oss exemplifiera detta konkret: Klockan 09.45 och ni har just tagit ett uppvärmningsåk är klart och ni ska nu knata en liten bit från toppen för att komma till ett orört åk. Vid obligatorisk transceiver-check säger barnet följande:
– Oj, jag har bara 10 procent kvar av batteriet, men det är väl lugnt va?

Barnet glömmer också ofta plånboken hemma i stugan och håller sig helst undan när det kommer till eventuell slutstädning av stuga eller lägenhet innan hemfärd. Givetvis kör inte barnet bilen till eller hem från fjällvärlden heller, hen är ju bara ett barn trots allt.

4. Utrustningsfreaken

Detta är en överrepresenterad grupp skidåkare, ofta män i medelåldern, som inte åker tillräckligt med skidor på en säsong för att känna sig nöjda. För att kompensera den uteblivna skidåkningen börjar dessa personer att utveckla ett starkt intresse för utrustning istället. Det köps och säljs mycket inom denna krets, vilken i grund och botten är ett sunt beteende både för miljön och plånboken, och faktum är att denna denna kategori skidåkare är så pass pålästa att de ofta kan göra riktigt fina klipp på begagnatmarknaden i jakten på de perfekta skidorna.

Men det är först när dessa personer släpps ut på grönbete, det vill säga i en skidbacke, som det blir frustrerande för dess omgivning. Det ska frenetiskt diskuteras svängradie, metallförstärkning, längd, vikt och montering oavsett hur bra eller dåligt underlaget är. Ingen tid spills på allmänt trevligt socialt umgänge utan det ska klämmas, kännas och diskuteras i all oändlighet om skidornas egenskaper. Allra värst blir det när det kommer till topptursutrustning, trots att denna klick av skidåkare väldigt sällan ens går på tur? Ja det är en märklig värld vi lever i.

5. Partyprissen

Inget är jobbigare än att åka på skidsemester med partyprissen, både fysiskt och psykiskt. För dessa personer handlar skidresan endast om att festa och skidåkningen i sig är bara nödvändig transport till afterskin. Åker du tillsammans med en person från denna kategori skidåkare så kan du räkna med att (redan från lunchtid) höra fraser som:
– Nu börjar man bli lite törstig, höhö…
– Ska vi ta något att dricka för att mjuka upp knäna lite?

Det ska serveras dricka till lunchen, på afterskin, i bastun, på middagen, puben och krogen och helst ska det fyllas på lite i form av små flaskor med Jägermeister, Mintuu eller Underberg som praktiskt förvaras i innerfickorna på jackan hela dagen. Det kännetecknar en partyprisse att sällan ta av sig skidglasögonen från pannan förrän framåt kvällskvisten och att resa tillsammans med en sådan person kan vara påfrestande om ni inte i förväg kommit överens om det primära målet med resan, att åka skidor eller supa?


6. Pist-smiskaren

Medan övriga skidvärlden har gått mot bredare midja på laggen är pist-smiskaren fortfarande inne på att allt över 70 millimeter är ”rena vattenskidorna”. Pist-smiskaren åker helst till ny-groomade orter som Zermatt, Aspen eller i princip alla orter i Österrike där fler skidåkare med stor ölmage, hårrik mustasch, pinnsmala ben, stor hjälm och blänkande svart-vit-röda Atomic race-skidor figurerar. Tillsammans med dessa samsas pist-smiskaren om carving-utrymmet i pisterna på förmiddagarna. Efter lunch är det meningslöst att överhuvudtaget åka skidor eftersom ”det är stora knölar i backarna” och det på grund av detta inte ens går att hålla en anständig medelfart på ungefär sextio-sjuttio kilometer i timmen, vilket normalt sett är pistsmiskarens komfortzon vad gäller hastighet. Det absolut störigaste med pist-smiskaren som skidsällskap är överflödet på teknik-tips och den totala bristen på skidglädje. När du kommer ner och lägger en hockey-broms jämte honom adrenalin-rusig av farten och glad får du kommentaren: ”du roterar höften inåt i din kantning och försök att använda lillfingret mer i din stavisättning”. Det är inte förrän du kör ”First track” en tidig morgon tillsammans med pist-smiskaren som du börjar förstå hans mani – nypistat och folktomt. Han är så salig att han inte finner ord, vilket innebär att du slipper allt tekniktrams, du får då – mirakulöst nog – pist-feeling.

7. Arbetskamraten

Ni har förtvinande lite saker gemensamt. Du och din arbetskamrats konversationer i sittliften börjar alltid med olika kommentarer kring vädret, temperaturen eller den metrologiska prognosen för morgondagen. Du balanserar socialt sett på avgrundens rand och ett tekniskt fel på sittliften och påföljande stopp skulle med alla sannolikhet få dig att på ren instinkt kasta dig ur – oavsett höjd ner till snön.
Senare på after skin: för att överhuvudtaget stå ut med samkvämet tillsammans med din arbetskamrat efter en hel skiddag passar du vid varje öl-beställning även på att be om ett järn.

När ni sedermera kommer tillbaka till arbetet går det rykten om att du inte kan hantera spriten och visar ”tydliga alkoholist-tendenser”. Tyvärr finns det ingen positiv hook att lägga in på slutet när det gäller denna skidpolarkaraktär. Till råga på allt det redan nämnda så är du och din arbetskamrat med all sannolikhet i någon av Sälen-kullarnas liftsystem och harvar.

8. Sponsor-ivraren

(som betalar själv)
Sponsor-ivraren har stenkoll på vilka olika skid-, kläd- och energidrycks-märken som på något vis stödjer olika skidåkare. Ord som ”frihet” och ”oberoende” har lika lite innebörd och värde för sponsor-horan som ett märkeslöst underställ. Sponsor-ivraren kan i timtals diskutera olika outdoor-märkens marknadsföring och den hårfina skillnaden mellan andningsfunktionen i olika membranförsedda skaljackor och -byxor. Trots denna mannen-på-gatan-kunskap om marknadsföring har sponsor-horan svalt de olika livsstilsprofileringarna som olika leverantörer försöker förmedla.

Att åka sittlift tillsammans med den här karaktären är en evighetslång diskussion om din, hans eller någon annan av sittliftsresenärernas utrustning, kläder, underställ eller zink-pasta. Denna form av skidsällskap ger dig dock viss distans till din egen prylfixering och alla dina internet-timmar på pryldatabasen. Genom att umgås med sponsor-horan som betalar själv börjar du känna dig ”normal” och ”sund” igen trots att varenda kotte av dina icke skidfrälsta kompisar tycker att det är helt sjukt att den sammanlagda kostnaden för din skidutrustning vida överstiger vilken anständig månadslön som helst.

9. Fotografen

Att dokumentera skidåkning är inte att leva i nuet. Romerska poeten Horatius klassiska uttryck om att fånga dagen har av fotografen omstöps till ”Carpe fotografiem”. Den professionella skidfotografen är en riktigt elak bromskloss till sällskap dagar med nyfallet puder på berget. ”Kan du gå upp och lägga en till vänstersväng” säger han när du redan försökt fyra gånger. Du knatar upp igen och tänker på hur alla andra fotograf-fria sällskap spårar varenda liten kvadratmillimeter av berget medan ni nöter idiot-svängar med snösprut.

När du kört den femte vänstersvängen – några meter ifrån dina gamla spår – och hört fotografens svindyra och asfeta kamera rassla som en skallerorm i den snabba serietagningen så går fotografens kommentar som en blixt genom dig: ”Nej, en gång till. Mer tryck i höften”. Det obehagliga i sammanhanget är bara att lika frustrerande som hela situationen är på berget, lika nöjd är både du och fotografen några timmar senare när ni kollar dagens skörd av puderporr på datorn.

10. Chamonix-galningen

När ni tar kabinliften upp till Hidden Peak 3 353 meter över havet i amerikanska skidorten Snowbird i Utah säger Chamonix-galningen:
– Fan va lamt, med Aiguille du Midi-kabinen kommer du upp till 3 777 meter.
När ni på after skin sitter på en mysig och rustik lodge och dricker pale ale pratar Chamonix-galningen mest om ”vilket jävla drag” det alltid är på Chambre Neuf.


Dagen därpå får ni lite lokal guidning bland Wasatchbergens brantare klippartier bortanför Snowbirds liftsystem. Chamonix-galningen är dock föga imponerad av den nordamerikanska naturen och kompetensen hos de lokala alpinisterna. Hans franska bergsguide-polare i Chamonix är inte ens hälften så ”lismande och småpratandes” och mer än dubbelt så erfarna av att leverera skidupplevelser bland ”riktigt radikala berg”. Efter ungefär två dagars hopplösa försök till skidåkning och umgänge med Chamonix-galningen ber du en stilla bön att han må trilla ner i den djupaste av glaciärsprickor på Mer de Glace och för evigt stanna där. Efter tre dagar tillsammans med Chamonix-galningen har du börjat skratta åt hela grejen, samtidigt som ett ont, litet myggbett har satt sig på din hjärna i form av tanken ”fan Chamonix kanske är helt jävla sanslöst fett ändå, den jävla galningen kan ha rätt, eller?”

Text: Petter Elfsberg
Text: Petter Elfsberg och Anders Wingqvist

Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.