Stora Sarektraversen: Sveriges största alpina äventyr [del 1/2]

Freerides ständige toppturare Oscar Frick berättar om misär och framgångar på Stora Sarektraversen. Ett topptursäventyr av rang som du hittar hemma i Sverige. Detta är del ett och den andra delen läser du här. 

Anekdot-prolog

Jag vaknar mitt i natten av att något slår mig i ansiktet. Det tar några sekunder innan jag minns var jag är nånstans – på Suottasjjiegŋa, en av glaciärerna som ska passeras på Stora Sarektraversen. Efter ytterligare några sekunder förstår jag att det är tältduken som smattrar mot mig i vinden. Tältet har kollapsat. Att få på sig kläder för att komma ut och inspektera skadan med tältduken klistrad mot ryggen är svårt.

På utsidan av tältet är vinden för stark för att ha en chans att stå upprätt, att andas med ansiktet mot vinden är bara glömma. Krypande tar jag mig runt och bekräftar det jag och min turpartner är rädda för – båda tältstängerna är knäckta och ligger utspridda på glaciären. Tältets kanaler för dem är upprivna. Vi packar ihop så snabbt vi kan – vilket inte är snabbt när ingenting stadgar upp tältet.

Timmar senare flyr vi ner från Sarekmassivet med svansen mellan benen. Efter en otroligt lång utmarsch kommer vi fram till Akka-stugorna sent på eftermiddagen, där får vi veta att den uppmätta medelvinden varit 28 m/s. Vi tältade 1000 höjdmeter högre än var stugorna står. Samma kväll får vi se det sjukaste norrskenet jag någonsin sett.

Vad är Stora Sarektraversen?

Stora Sarektraversen har beskrivits som det största högalpina äventyret som går att genomföra innanför Sveriges gränser. Om det stämmer beror nog mycket på hur räkneverket går, men att det är en ordentlig tur råder det inga tvivel om. Målet är på pappret mycket enkelt; traversera Sarekmassivset – det största fjällmassivet i Sareks nationalpark – i sin helhet. På vägen passeras 3 av Sveriges 12 toppar på över 2000 meter. En av topparna, Stortoppen på Sarektjåkkå, är dessutom den näst högsta bergstoppen i Sverige (och beroende på hur snabbt sydtoppen på Kebnekaise smälter undan, snart näst högsta toppen i Sverige utan reservation).

Sarek är också riktig vildmark, vilket bidrar till äventyrsfaktorn. Inga vägar, inga stugor och i princip ingen telefontäckning. Det är kanske det som är mest unikt med Sarek – isolationen, behöva ta helt egna beslut och klara sig själv. För min egen del kan jag inte påstå att jag på något sätt skulle vilja vara utan moderna bekvämligheter, men ibland är det skönt att bli tvingad att koppla bort helt. Hitta tillbaka till en… inte lättare, men mer fokuserad och spetsigare tillvaro.

Ett annat stort bidrag till äventyrsfaktor är vädret. Speciellt på en tur som i princip håller sig ovanför 1500-meters-strecket från start till slut. Den inledande historien är inte påhittad, utan återberättad från mitt första försök år 2016. Efter den upplevelsen har jag velat ha revansch. Eller ja, Att kalla det ”revansch” känns dumdristigt. Snarare få lov att bjuda upp till dans med Sarekmassivet igen, gärna utan att få kalla handen ännu en gång.

Det skulle dröja till 2019 innan allt stämde igen. Jag och Martin Vilhelmsson, en annan exil-svensk i Norge, hade väder-spanat till påsken, och vädergudarna praktiskt taget pekade med stora pilar rakt in i Sarek. Vi såg det som ett tecken, och så var den saken bestämd.

In i Sarek

Vi kommer fram sent till Ritsem fjällstation, men eftersom jag har minnen av anmarschen från förra försöket har vi bokat skoterskjuts till sjön Kutjaure i utkanten på nationalparken. Det är tacksamt att korta ner anmarschen, speciellt att slippa de 10 otroligt dryga kilometerna över sjön Akkajaure. Det är en sån där plats där det alltid blåser motvind och hur långt man än gått är det minst lika långt kvar till andra sidan.

Resan med skoter tar knappa timmen. Släpet är inte direkt bekvämt, men vi har tankarna på annat håll oavsett. Mannen som kör skotern har nog också funderat lite under färden – när vi packat ur oss framme vid sjön frågar han vad tusan vi ska göra för något utan pulkor och med utförsskidor. Efter att vi berättat skrattar han och frågar om vi inte vill byta skidor med honom. Han har ett par gamla fjällskidor liggande i skotersläpet. Vi skrattar med och blir fast i skitsnack en stund innan vi skiljs åt. Skotersurret försvinner snabbt bortåt när vi börjar på de få kilometerna som är kvar till stugorna i Gisuris, där vi tänker spendera en sista natt med kamin och värme innan vi får ty oss till våra sovsäckar en tid framöver.

 

Långt in i dalen vi ska följa nästa morgon ser vi fjället Niják. Basen är molntäckt, men toppen kikar fram som en snöblomma över dimman och ligger i kontrast mot den fantastiskt rosa bakgrunden. Vi ska inte upp på Niják, men fjället är ändå lite av en markör för starten på själva traversen. Vid Nijáks fot startar den första kammen som följs upp till den första toppen, Kantberget, och efter det kommer man inte ner i låglandet för än hela traversen är avklarad. Eller om man bryter såklart, en tanke som finns med hela tiden. En rödräv önskar oss lycka till i skymningen och vi fortsätter mot stugorna.

Gisuris-stugorna är normalt långt från de mest välbesökta, så vi räknade med att det skulle vara gott om plats. Icke så den här gången, det visar sig vara en hel släkt tillsammans med två guider på besök! De är högst välkomnande, och det ordnas med plats. Vi försöker säga att vi kan sova på våra liggunderlag som vi ändå har med oss, men de insisterar på att vi ska ta en våningssäng. Att de var där visar sig också vara tur – när vi pratar med guiderna får vi veta att stugorna normalt inte är öppna under den här tiden på året. Hade inte de varit där hade det förmodligen varit stängt och låst till stugorna.

Första dagen – Anmarsch och Kantberget

Tanken är att starta tidigt första dagen, men en varm stuga med trevligt sällskap är svårt att släppa – trots knallväder. Klockan blir närmare 9 innan vi masar oss iväg efter att ha språkat om allt möjligt med de andra stuggästerna. Mest intresserade verkar de vara att prata om vårt äventyr, det frågas om allt från vad som driver oss till vad alla prylar vi har med är för något. Att också de yngre familjemedlemmarna är väldigt frågvisa är lite extra kul, med lite tur kanske vi lyckas inspirera någon.

Kilometerna till starten på traversen är många och långa, men också väldigt platta. Med Nijáks branta nordsida som riktmärke är det aldrig någon fråga om var vi ska, även om lite mikronavigering behövs. Gå, pausa, gå, pausa, gå, pausa – det är dagens devis.

Det mest spännande som händer är att Martin har strul med pjäxorna. Han åker normalt med lös häl, men på en tur som den här har han valt att ta ”light is right” så långt som möjligt. Att gå Stora Sarektraversen i lånade pjäxor visar sig kräva lite bootfitting längs vägen och är väl, i efterhand, inte det mest rimliga i världen. Innan han fått helt ordning på saker och ting har vi tagit oss förbi både Sjpietjav och Gisuris-fjället och när vi till slut passerar Niják och börjar upp på Kantbergets rygg är ett par innersulor urplockade och det är kreativa lösningar för häluppbyggnad på plats.

Vyerna blir bättre och bättre ju högre vi kommer upp på Kantbergets västrygg. Sarek breder ut sig i solgasset framför oss. I dalen Ruohtesvágge nedanför oss ser vi ett följe med dalkrypare. Vi underhåller oss en stund med att försöka räkna dem och funderar på om de ser oss också, eller om vi försvinner mot himlen. Förmodligen kommer vi aldrig få veta svaret på det.

Väl på toppen av Kantberget tar vi oss en rejäl paus. Det har vi förtjänat. Vädret går inte att jämföra med mitt förra besök hit – då var det tjocka och tillräckligt kallt för att få iskristaller i håret. Den här gången är det knappt ett moln på himlen och vi behöver inte ens ta på dunjackor när vi sitter och käkar.

Efter pausen är det dags för turens första åk! Sarek är inte en plats som är känt för bottenlöst puder, men vi blir positivt överraskade. Klart, med lättviktsutrustning och ryggsäckar som väger runt 17 kg är det ett ganska lugnt tempo som gäller – men det är sällan fel att få skära lite spår i mjuk snö och vi får faktiskt till lite sprut!

Nedanför oss breder glaciären Suottasjjiegŋa ut sig, och jag kan ganska exakt placera ut var nånstans tältet blåste sönder förra gången jag var här. Det tar inte lång tid för oss att passera tältplatsen från 2016. Jag känner faktiskt en lättnad över att ha kommit längre den här gången, det blir tydligt att situationen är mer under kontroll än under förra försöket.

Vi går långt upp på glaciären innan vi slår läger. Det är många timmars dagsljus kvar när vi sätter upp tältet, men nästa vettiga tältplats ligger på glaciären Vardasjiegŋa ett bra stycke bort. På traversen är de stora glaciärerna mellan som öar av relativ säkerhet i ett annars ganska kargt landskap på hög höjd. Att slå läger mellan dem är inte omöjligt, men långt från det bästa – det blir väldigt väderexponerade läger på hög höjd.

Fram med sonderna och kolla att vi inte står på en glaciärspricka, mäta upp storleken på tältet och börja gräva. Som vanligt bommar jag på tältets yta och vi måste gräva ut extra flera gånger innan vi får till det… Efter att Martin lagat middag och jag bättrat på vindskyddet är det bara krypa in i sovsäcken, äta, se till att dricka ordentligt och sen sova. Vi båda somnar som stockar på en gång.

Andra dagen – Vind och militärer

Det fina med att somna tidigt är att vakna tidigt. Vi har ingen aning om vad klockan är, men det spelar ingen roll egentligen – vi har sovit klart båda två och det är ljust ute. När vi öppnar och tittar ut välkomnas vi av ytterligare en dag med klarblå himmel och strålande sol. Det är dock, till skillnad från dagen innan, långt från vindstilla. Från dagens första topp, Såltatjåhkko, ser vi bitvis stora plymer stå ut. Oavsett är vi nöjda över att vara i lä nere på glaciären och stämningen är god när vi lagar frukost och smälter vatten.

Efter att ha hinkat vatten, packat ihop lägret och kommit upp en liten bit på fjället blir det väldigt tydligt – det är rejält mycket mer vind än dagen innan. Längs ryggen på Såltatjåhkko är vi ganska skyddade, men om någon kommit efter oss närmare toppen och bara sett våra spår hade de nog inte trott vi var nyktra. Vi är i alla fall glada över att vi inte har någon exponering att tala om under dagen efter att ha nått Såltatjåhkkos topp. När vi fortsätter går vi dessutom med vinden i ryggen, vilket gör att vi får en trevlig överraskning i form av en skvätt puder när vi tar tillfället att lämna ryggen vi går på för ett kort ögonblick.

Något mer puder blev det inte, mycket uppåt och bortåt på skidor och stegjärn, lite neråt på skidor. Eller så känns det i alla fall, i realiteten är det nog ungefär lika mycket neråt som uppåt. När vi kommit ner från Gávabakte, den sista toppen innan nästa glaciär, tar vi en lite mer ordentligt paus. Nere på glaciären Vardasjiegŋa har vi lä och vi passar på att fira att vara, distansmässigt, ungefär halvvägs på traversen. Inte helt säker på hur bra det stämmer egentligen, men där och då känns det skönt att tänka att det är så. Efter en stund, när vi känner att gårdagen inte gör sig riktigt lika påmind i låren, fortsätter vi upp mot Vargtoppen.

Eftersom ryggen upp mot Vargtoppen är helt avblåst går vi i glaciärdalen norr om toppen istället. Martin har tagit täten och plötsligt säger han att han sett en skidåkare på väg uppför som kommit upp från andra sidan på ryggen framför oss. Jag undrar vad sjutton han snackar om – vi är mitt i Sarekmassivet och det är ovanligt med toppturare här. Dessutom är Vargtoppen långt från speciell eller spektakulär, med så många andra häftigare toppar runt om känns det helt osannolikt att någon skulle släpat sig in i Sarek för att gå upp dit av alla ställen.

Vi pratar om det när vi fortsätter uppåt. Efter vart börjar till och med Martin tvivla på vad han egentligen sett, om han ens sett nånting över huvud taget. Men plötsligt dyker det faktiskt upp någon på skidor framför oss. Och så en till. Och en till. Till slut är det rena rama italienska guide-gruppen som går framför oss – alla av dem ser ut att ha rambindningar, stora skidor och små ryggsäckar. Det här måste vi undersöka vad sjutton det handlar om!

Uppe på Vargtoppen kommer vi ikapp dem. Vinden har mojnat till mer behagliga nivåer, så att snacka med varandra på toppen är inga problem. Det visar sig vara en grupp med vänner från Franska och Österrikiska armén som är på semester tillsammans med en fransk bergsguide. De har sponsring med banderoller, matchande kläder och hela kitet. Deras taktik är att släpa pulkor genom Sarek, sätta upp basläger och sen gå turer därifrån. Idag ska de hinna dra sina pulkor till nästa läger efter att ha kört dagens åk, vilket förklarar valet av topp.

De frågar också vad vi håller på med – något som är enkelt att förklara. Från där vi står ser man nämligen topparna vi kommit från åt ena hållet och topparna vi ska till åt andra hållet. När vi förklarar att vi ska upp på Stortoppen, tredje högsta toppen i Sverige, och sedan vidare och pekar mot sydtoppen är det svårt att inte få intrycket att guiden blir lite avundsjuk. Militärerna ska ut en bit till längs Vargtoppens södra rygg innan du kör ner på den glaciärtäckta östsidan, så vi skiljs åt. På vägen därifrån inser jag och Martin att vi bara fotade deras inövade topp-posering med deras kamera.

Vi åker ner från sadeln mellan Vargtoppen och Várdastjåhkkå. Inget puder den här gången heller, men det är lite senare på dagen så vi får ett fint åk i lagom solstekt snö. Och utsikten går inte att klaga på. Eggen mellan Stortoppen och Nordtoppen ser fruktansvärd ut och åtminstone jag är ganska glad att den inte ingår i våra planer. Ryggen upp mot Stortoppen inger respekt den också, men ser i alla fall hanterbar ut.

Klockan är inte mer än mitt på dagen när vi står på Alep Sarekjiegŋa och ser upp på Stortoppens rygg. Det är möjligt att vi skulle hinna till nästa glaciär innan det blir mörkt, men det är den mest seriösa och ihållande delen av traversen som står mellan oss och nästa tältplats. Och vi är ganska slitna. Att riskera en epic i Sarek med natt-klättring, kanske i dåligt väder, är inget vi har jättelust med. Vi står också precis vid sidan av en ganska stor morän som ger bra vindskydd. Den gör dessutom att vi slipper staka ut en lägergräns eftersom vi i praktiken står på fast mark. Vi bestämmer oss för slå läger och startar cirkusen med att gräva ut en tältgrop.

Eftermiddagen fördrivs med att bygga upp en rejäl mur tillsammans, som snabbt konverteras till en solgrop när Martin gräver ur en sydvänd bänk. Han brer ut sitt liggunderlag på bänken och lutar sig bakåt. Jag har inte fullt så mycket ro i kroppen utan fortsätter pilla med annat. Efter en stund somnar Martin, så jag passar på att gå en liten promenad upp på moränen. Från toppen ser jag militärernas skidspår ner från Vargtoppen. Av spåren att döma har de haft ett riktigt fint åk.

Middagen både tillagas och äts utanför tältet idag. Vi passar på att njuta av vädret, och med tanke på utsikten är det naturligt att vi snackar om morgondagen. Diskuterar vägval för starten på dagen och vad vi kommer ha att vänta längre upp på kammen. Något vi inte ser från lägret men som vi vet om från beskrivningar av turen är att det är ett parti med ”riktig” klättring mellan Sydtoppen och Bucht-toppen. Jag är lite nervös inför det. Martin, som är en betydligt mer van alpinklättrare än jag, tar det med ro och har inställningen att ”jo, men nog kommer vi upp där, det är inga problem”. Jag är inte säker på om hans självsäkerhet hjälper eller stjälper för mig.

Efter middagen kryper vi ner i våra sovsäckar och lyxar lite med att lyssna på musik från Martins telefon. Precis där och då är livet på topp skulle jag tippa – vara mer än halvvägs på Stora Sarektraversen och med det mest spännande framför sig. Vädret är så bra det kan bli och vi är varma, torra och mätta. Med lite hjälp från musiken (och Martin som sjunger med) glömmer jag helt bort att vara nervös inför morgondagen. Vi sover som stockar även den andra tältnatten.

Hur det går för exilsvenskarna på den mest tekniska delen av traversen kan du läsa i del 2 av artikeln som publiceras nu på fredag 28 maj 2021.

Text: Oscar Frick

Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.