Häng med upp på Städjan – Dalarnas mest karakteristiska topp

Topptur i Dalarna…? tänker säkert vissa av er. Är det något att skriva hem om? Ja men verkligen! Är du ute efter en enkel och fin topptur nära Idre, fortsätt läsa och häng med på äventyr upp på Städjan.

Kebnekaise, Sylarna, Helags, listan kan göras lång på klassiska svenska toppturer. Som söderlänning har jag under de senaste vintrarna försökt att hitta guldkorn att tura på mer söderut. Absolut, du får kanske inte den fallhöjden som uppe i den nordliga fjällvärlden, men faktum är att det inte alltid är så viktigt. Ibland kan det bara vara skönt med en kortare tur där fokus blir mer på upplevelsen att få komma ut på fjället, snarare än att bemästra en lång topptur som kvalar in i snacket på afterskin med rutinerade äventyrare.

Min trogne vapendragare Oskar och jag har under de senaste vintrarna försökt att sticka iväg på lite kortare turer i Dalarna under våra semesterveckor med familjen i Sälen och Trysil. Dessa två resort-jättar i all ära, men är en mer eller mindre uppvuxen där och är där med familjen kan det ibland vara skönt att släppa sargen (liften) och ge sig ut på lite nya äventyr för att bryta ny mark.

Oskar och jag har länge sett Städjan framför oss när vi passerat under alla år som alpina tävlingsåkare. Men vi har aldrig haft tiden att utforska toppen närmre. Tidigare under vintern 2023 berättade Oskars pappa Anders om hur han som ung och lovande längdskidsåkare tagit sig upp på toppen under våren. Då hade det varit skare och helt perfekta förhållanden för en skateandes längdåkare. Oskar och jag lyssnade noga på pappa Anders historia och bestämde oss ganska snabbt därefter att vi också skulle ge toppen en chans till våren. Dock inte med längdskidor utan nu planerade vi istället för en topptur och med förhoppningen om lite bra åkning nedför i solnedgången.

Nog med backstory, nu tar vi det här äventyret i kronologisk ordning. Det är påsk i fjällen och Oskar har jag har fått en dag ledigt från familjeskidåkningen i Sälen respektive Trysil. Vi möts upp i Stöten efter min bilfärd genom skogarna från den norska sidan av gränsen. Jag parkerar min gamla Saab och hoppar in i Oskars lite mer fjälldugliga bil med sikte mot Städjan. Efter en pratglad bilfärd är vi snart framme vid Städjans fot och det är först då som jag reflekterar över hur extremt nära det är Idre. Vi parkerar på en liten parkering precis bortanför Idre, klär på oss kläder efter väder, limmar på stighudarna och börjar gå längs den redan spårade vandringsleden upp mot Städjan.

Vi knallar på knappa 30 minuter genom skogen innan vi börjar komma upp och får en skymt av det fina fjället. Med Idres norrsida bakom oss och solen som börjar leta sig igenom molen så börjar skidsuget krypa sig på, samtidigt som svetten kryper fram i pannan.

Dagarna innan vår anmarsch har det blåst mycket och därför är vår första tanke är att vi bara ska ta oss rakt upp för toppen i den naturliga skålen som en ser från Idre. En relativt enkel stigning där vägvalet går att variera beroende på förhållanden. När vi är där är det slaskigt och blött på sydsidan men samtidigt ser vi de kala sidorna på fjällets östra kam efter senaste dagarnas hårda vind. Vi inser snart att det kanske inte kommer bli några drömåk, men vi vill ändå ta oss upp och se på utsikten och njuta av en kall pilsner i solnedgången innan vi beger oss tillbaka.

Väl uppe på toppen, vinden ligger på stenhårt och solen har ännu inte orkat sig fram igenom molnen. Vi ser ut över östsidan där snön är bortblåst och det lilla som finns kvar ser ut som en bucklig och isig hockeyrink. För en stund funderar vi på att skippa den där ölen då både snöförhållanden, vind och moln jobbar emot oss. Men precis innan vi tar beslutet att vända tillbaka och åka slasket ner på sydsidan, så bestämmer vi oss för att ta oss enda upp och utforska den hösta toppen och se ut över norrsidan. Sagt och gjort. För varje steg vi tar så blir snön kallare och djupare. För varje steg vi tar så letar sig solen längre och längre ner under molnen, för varje steg vi tar så inser vi mer och mer att vi gjorde helt rätt som inte gav upp direkt. Vinden börjar magiskt nog lägga sig och kvällssolen är ett faktum.

Väl borta längs Städjans norrsida hittar vi orörd snö som har klarat sig från senaste tidens vind. Vi hinner knappt med att ta fram kameran innan jag droppar in och får ett stort antal svepande svängar i den kalla vårsnön ner i solen med den sagolika utsikten över fjällvärlden norrut.

Väl nere, skrattar vi tillsammans och säger till varandra att det här är för bra för att inte ta igen. Och igen, och igen. Vi åker en handfull åk upp och ner längs Städjans norrsida. Solen sjunker sakta ner mot horisonten samtidigt som våra skratt av euforisk karaktär försvinner i fjällens sagolika tystnad.

På vägen upp inför åk nummer fyra ser vi en relativt stor vinddriva på 2-3 meter som har gottat till sig under vintern. Benen värker efter alla turer upp och ner, men vi låter inte tröttheten stoppa oss. Vi rekar vinddrivan snabbt nerifrån och bestämmer lika kvickt att jag ska ge mig på en 360 ut för den medan Oskar följer mig med filmkamera. Med motljuset från vårsolen som snart snuddar horisonten känns det här som det kan bli ett av säsongens bättre klipp.

Precis innan vi knäpper pjäxorna och droppar in kommer Oskar på den eminenta idéen att vi borde lämna de två ölen vi har med oss på toppen. Både för kylning men framförallt för att de ligger i min väska och Oskar inte vill ha en mosad och tom ölburk efter att jag eventuellt kraschar ut för vinddrivan. Jag lägger den flytande belöningen i burkform snyggt och prydligt i snön, sen bär det av.

Raka vägen mot drivan, Oskar strax efter med följekameran så nära han bara kan. En, två svängar för att ta ner farten och smack! 360 sitter i ryggmärgen och landningen sitter perfekt. Jag ger ut ett glädjeskri och fortsätter ner för bergssidan med svepande stora svängar. Ibland går det precis som en har tänkt sig.

Det trodde jag, ända fram tills jag stannar för att invänta Oskar som följt mig hack i häl och fått allt på film. Men det kommer ingen glad, skrattandes Västgöte efter mig… Jag lyfter blicken och ser honom längre upp letandes efter sina skidor. Fotografen har kraschat… Jag hoppas in i det sista att han lyckades få droppet på film innan han kraschat. För en stund känns det till och med sekundärt huruvida vi hittar Oskars andra skida. När jag kommer närmre ändras min egocentriska tankegång väldigt snabbt. Jag ser att Oskar ser orolig ut och håller sig för handen.

Väl framme vid Oskar berättar han att skidan har löst ut ur tech-bindingen och skidan har sedermera rullat upp längs kroppen. Vassa stålkanter i all ära men just vid det här tillfället visar det sig ha skarpt oroande effekter. Oskars jacka är uppskuren på bröstet, hans telefon har fått sig ett hack igenom skalet och värst av allt droppar det blod från Oskars handske. Han visar mig snabbt hur skidan har skurit igenom handsken över tummens rygg. Efter lite tveksamheter tar vi av Oskar handsken och inser att han har ett rejält snitt som går hela vägen in till benet.

Tankarna svischar igenom huvudet och som tur är har vi förstahjälpen med oss och kan snabbt få stopp på blödningen. Men efter några minuters letande efter skidan blöder det redan igenom. Det är läge att snabbt ta sig ner till bilen och hoppas att det finns en läkare i Idre. När vi fått på oss all utrustning och Oskar har fått på sig en ny handske över bandaget att bloda ner så börjar vi sakteligen glida runt fjället för att ta oss tillbaka ner genom skogen.

Halvvägs ner kommer jag att tänka på ölen jag ställde på toppen. Tanken var att vi nu skulle sitta där och avnjuta en kall öl och se på solnedgången, inte stressa ner för att besöka sjukstugan. Men så är det med äventyr, det blir sällan som en har tänkt sig. Jag ber en kort bön om förlåtelse till moderjord för vår ofrivilliga nedskräpning. Strax därefter gläder jag mig istället åt tanken av att någon vandrare som bestiger Städjan till sommaren kommer bli alldeles överlycklig av att finna två oöppnade burkar, prydligt förvarade på Städjans topp. Hoppas du som hittade skatten även tog med burkarna ner och pantade dem.

Väl nere vid bilen är vi snabba av med prylarna och lyckas få tag på närmaste vårdcentral. Tyvärr finns inget tillgängligt i Idre så jag får sätta Oskar och hans pulserande tumme i passagerarsätet och styra farkosten mot Särna.

Visst det är bara en uppskuren tumme, och Oskar skrattar och tjötar i vanlig ordning hela vägen till akuten. Men det blir alltid lite allvarligare när något händer och en befinner sig utanför luftområdet. Akutpersonalen i Särna är vana vid skadade skidåkare och fjällresenärer som behöver hjälp och väl där blir Oskar väl omhändertagen. När dramatiken är borta och om ni vill höra sanningen så ber nästan Oskar om några stygn för att storyn ska bli bättre. Men läkaren tejpar ihop honom och vi är strax därifrån.

Nu blev det här en spännande kompott av både berättelsen om topptur på Städjan samt hur olyckan var framme och skar upp ett stycke tumme. Men för att summera det här så vill jag bara avsluta med att äventyret på Städjan var en bra liten topptur. Fina vyer, enkel terräng och lätt att hitta till. Har du även tur så är förhållanden bra och åkningen blir då faktiskt något att skriva hem om. Min uppmaning till dig som läser det här är att se det stora i det lilla, testa topptura även på berg och kullar som inte är lika omskrivna och storslagna som andra. Det finns alltid något spännande att utforska och om inte åkningen blir toppen får du i alla fall andas lite fjälluft och får ett bra träningspass. Dessutom så blir det kanske en bra story att dra för någon rutinerad toppturare som inte alls ser vitsen att bestiga småtoppar.