Senja – a love story

Jag ska försöka vara opartisk, men det kommer att vara svårt. Senja har förtrollat mig. Jag skulle kunna gå så långt att säga att jag är totalt förälskad i Senja. Detta är en kärlekssaga vars crescendo nåddes på toppen av Keipen i början av februari 2013.

Men kärlekssagans första kapitel skrevs tidigare. Inför vintern 2012/2013 hade jag bestämt mig för att under en hel månad både bo och arbeta som äventyrsfotograf i Norge. Inget hattande mellan olika skidorter i Alperna. Frågan jag sökte svaret på: Vart skulle jag styra kosan? Mina premisser var följande: Ett relativt okänt område med berg, fjordar och norrsken. Jag svepte med blicken över kartan på datorskärmen och den norska kustlinjen i hopp om att finna vad jag sökte. Lofoten kanske? För känt. Tromsö månne? För känt. Lyngen då? För känt. Min förut så entusiastiska blick över kartan flackade gång på gång över Norge, upp och ner. Alta? För platta berg. Gbg-regnet pissade sig ned utanför mitt fönster medan jag hålögd med gamnacke satt upplyst av skärmens kalla sken och fortsatte stirra på Norgekartan. Sekunder blev minuter, blev timmar, blev dagar. Ingenting.

Så hände ett mirakel, likt det alltid gör när man blir kär. Under min till synes frustrerande fruktlösa research kom jag i kontakt med Bent Vidar Eilertsen. Han var nordnorsk guide och ägare till en lodge på någon ö som hette Senja. Han pratade innerligt om skidturerna på ön. Att det var bra berg, allt från branta rännor till öppna och härligt böljande snöfält. Inga anmarscher. Inga isbjörnar. Spektakulära vyer. Lite folk. Bent Vidars ord träffade mig i hjärtat, varje stavelse var som en av Amors osynliga pilar i mitt bröst. Ord för ord växte min övertygelse. Jag klickade fram Norgekartan igen. Zoomade in. I linje med Treriksröset längs den 69:e breddgraden utmed Norges västkust väntade Senja på mig, mina skidor och min kamerautrustning. Ön kallas inte sällan för ”Norge i miniatyr” och är vida känd för sin vilda och vackra natur. Jag kikade vidare på Norges näst största ö, Svalbard borträknat, och drömde mig bort i den gryende förälskelsens dimmig töcken. Min rationella hjärnhalva knackade dock efter en stund bryskt på den känslomässiga delens helhjärtat orealistiska utsvävningar: Låg inte Senja märkligt inklämd mellan de välkända och klassiska topptursställena Tromsö och Lofoten. Varför hade skidåkare i alla tider missat Senja? Var Bent Vidars prat om Senjas förträffligheten bara tomma löften? Eller drog han bara en Norgevits för mig vars poäng jag aldrig förstod? Snart skulle jag få veta hur sant det faktiskt var.

Om valet av topptursområde var intrikat, var valet av boende på Senja tämligen okomplicerat. Det lilla samhället Mefjordvaer på norra delen av ön var lika givet som när du frågar en norsk vilken hens favoritmat är (läs Grandiosa fryspizza). Samhället hade ett fyrtiotal charmiga hus och knappt tvåhundra invånare. Det låg vid vägs ände – hisnande bildskönt inklämt mellan branta bergstoppar, djupblåa fjordarmar och det öppna, oändligt stora havet. Trots Mefjordvaers litenhet fanns några olika boendealternativ: enkla rum med delat kök på Senja Lodge eller lite rymligare lägenhet på Mefjord Brygge. Jag valde det senare eftersom det under min månadslånga vistelse skulle komma skidåkande kompisar på besök i olika omgångar.

Skidåkningsstrategiskt är Mefjordvaer en lika stor hit som A-ha:s ”Take on Me” är musikaliskt och kommersiellt. Toppturandet på Senja kräver bil. Mefjordvaer ligger endast knappa tio minuters körning till närmaste topptur. Addera ytterligare tjugo minuters bilåkande så är helt plötsligt ett femtiotal intressanta toppturer inom räckhåll. Det är väl ungefär samma tid som lejonparten av Sveriges arbetande befolkning motvilligt lägger på att ta sig till sina arbetsplatser. Bergen är små sett till höjd, de flest toppar når inte högre än 800-900 meter. Högsta toppen på Senja är Breitind och den bryter nätt och jämt 1000-meters barriären. Låga berg är bra berg. Hängde du med på den? Jag tar den igen för just dig: Låga berg är bra berg. Skälet? Då hinner du komma upp på många toppar under en och samma dag.

På plats på Senja hade jag en skön ”världens ände”-känsla. När vi begav oss ut mot toppturerna slingrade sig vägen genom tunnlar och runt fjordar. En vit sandstrand åt ena hållet och ett brant vattenfall på den andra. Rakt fram öppet hav. En by med en mack och en liten affär flimrar förbi. Fiskebåtar som guppar i den lilla hamnen. Tio hus, sedan nordnorsk vildmark igen. Det är mycket vildmark, och det betyder toppturer. Bergen stupar ner i fjorden, och på de flesta ställen ser det inte möjligt ut att åka skidor. Men det går, vare sig du är proffs eller inte.

Redan innan jag, Tormod Granheim och Oscar Hübinette närmade oss toppen av Keipen hade min kärleksfeber för Senja sedan länge passerat sunda 37-graders kroppsvärme. Känslan var exakt densamma som när jag som hormonstinn tonåring bläddrade i skolkatalogen i 8:an och hittade klassfotot där min stora, hemliga kärlek Märta-Louise från Nordnorge gick. Den visuella råheten i kombination med det stressfria livet och de vänliga invånarna visade sig vara grundbulten i receptet till Senjas kärlekselixir. Men när vi står på toppen av Keipen och blickar ut kommer den där sista knuffen och jag säger högt:

– Jag älskar Senja!

Framför oss ligger de spetsiga topparna tätt. Landskapet bryts av med två tunna fjordar och i horisonten skär Atlanten genom vyn. Det ser ut som Himalaya, fast med fjordar och hav.

Keipen är förresten Senjas mest populära topptur. Helt förståligt med tanke på att skidåkningen som man belönas med är grymt bra med stora öppna snöfält och gles skogskidåkning. Men att det är ett bra topptursberg är inte poängen. Under vår topptur räknade vi till nio spår och sista snöfallet var fjorton dagar tidigare. Alltså nio spår, kanske gjorda av samma grupp, på Senjas populäraste berg under fjorton dagar. Under min tid på ön gick jag på topptur nitton av tjugofyra dagar. Vi stötte på totalt fem andra skidåkare.

Men vill man träffa folk, och trängas lite grand, så är det Senja Lodge som gäller. Där bor och hänger det skidåkare och isklättrare från alla världens hörn. Helt plötsligt sitter du med en whiskey i soffan, Bents Vidars hund Yeti i knäet och pratar skidåkning med en erfaren fransos vid namn Jean-Jack Baguette. Några hänger över bordet och kollar kartor, några andra står vid bokhyllan och läser någon av de hundratals böcker och tidningar som står staplade. Här snackas det skidåkning och klättring. Hur dagen har varit, planer för de kommande dagarna och såklart snökvaliteten i bergen. Har man tur är det är det även byfest, och då blir det mer än en whiskey, annars sticker du ut.

Och hur är Senja anno 2016? Jag var där och kollade av läget i mars. Visst var jag nervös innan avresan – hade kärleken rostat på de tre åren sedan vi sista sågs? Kunde det vara lika bra som sist? Hade det blivit en invasion av toppturare? Under fyra dagar korsade vi inte ett enda spår. Men hur länge kan det vara så? Vad väntar ni på? Tänk inte Sen-ja. Tänk Nu-ja.

Text: Fredrik Schenholm