Färsk rapport från Sonfjället: grönskande sommarskidåkning

De flesta vet att det fortfarande finns snö kvar i Sveriges nordligaste delar såsom Riksgränsen och Abisko. Men för den som letar finns både snö och skidåkning att hitta betydligt närmare. Sonfjället som ligger i närheten av Vemdalen bjöd in till en magisk kväll i början av denna vecka. Häng med på en riktigt udda topptur i Härjedalen!

– Kom upp imorgon kväll, på tisdag är rännan borta…

Så lät det när jag ringde min härjedalska vän under midsommarhelgens sista dag för att reka möjligheterna till skidåkning på Sonfjället. Och med den dagsfärska rapporteringen var det inte mycket kvar att fundera på.

Barfota och iförd blöta badbyxor lyfter jag in mina skidor i bilen och jag känner mig något iakttagen av grannarna när jag går från ytterdörren med pjäxorna i handen samtidigt som de fortfarande badar i sin pool på tomten. Sommarens varmaste dagar står i full blom och känslan är i det närmsta absurd.

Jag har några timmar att slå ihjäl i bilen som går åt till att fantisera om hur denna dag egentligen ska te sig. Förväntningarna på skidåkningen är låga, bilens termometer visar ändå 27 grader och vi börjar närma oss juli månad. Nåväl, tids nog tornar Sonfjället upp sig och skidnerven väcks sakta men säkert till liv samtidigt som jag börjar närma mig slutdestinationen Hedeviken som är en liten by strax utanför Vemdalen.

Väl på plats möter jag upp min vän Jon Långström, ett välkänt (och skägg-beprytt) ansikte i bygden som när jag anländer är ute och påtar i trädgården på tomten. Det är uppenbarligen högsommar även i mellersta Norrlands inland och Jon visar glatt upp både jordgubbsplantor och bönstjälkar som växer i trädgården.
– Ska vi dra på en gång? En fråga mer ställd som ett påstående, samtidigt som han går och hämtar skidorna som står lutade mot husväggen.

”Kvällens topptur genomförs fördelaktigt med gympadojor på fötterna och övrig utrustning på ryggen”

Vi ger oss av och på knappa tio minuter står vi parkerade vid foten av Sonfjället och termometer visar fortfarande en bit över 20 grader. Vi sneglar upp mot berget och ser några förhoppningsvis åkbara remsor av snö som fortfarande tindrar i kvällssolen. Stighudarna får ligga kvar i bilen och kvällens topptur genomförs fördelaktigt med gympadojor på fötterna och övrig utrustning på ryggen.

Det går fina stigar genom den drömska naturen. Vi vandrar genom ett tätt djungellandskap och skidorna skrapar då och då i någon gren från de grönskande träden som med enkelhet tar tankarna till något fjärran land.

När vi kommer upp ovan trädgränsen ser vi snön på riktigt samtidigt som en sval vind blåser in. För första gången på länge känns inte skidåkning så långt borta längre. 

Vi småpratar om livets alla olösta gåtor längs hela vägen upp. Under den sista biten varvas anekdoter om hästherdar på fjället från en svunnen tid med mer nutida berättelser om hur skidåkning på Sonfjället brukar se ut.
– Det brukar oftast vara åkbart fram till midsommar, men i år är det mer snö än vanligt, berättar Jon samtidigt som vi når slutstationen på vår hike.

”Det brukar oftast vara åkbart fram till midsommar, men i år är det mer snö än vanligt”

Vi slänger av oss skidorna, häller i oss lite vatten och promenerar sedan vidare upp till toppen av Sonfjället som mäter 1278 meter över havet. Vi spanar ut över den västra sidan och intilliggande toppar nära den norska gränsen.
– I Sododalen är det riktigt bra åkning under våren! Berättar Jon samtidigt som några varma guldfärgade solstrålar bländar oss.

Det är så vackert att det gör ont. Klockan visar 22.30 och ett varmt soldis ligger fortfarande över det karga men ack så vackra härjedalska landskapet. Nedanför oss ringlar två rännor med snö nedför fjället som faktiskt är betydligt bredare än vad de såg ut att vara nedifrån. Och nu är det dags. Vi spänner pjäxorna, klickar i skidorna…
Sen kör vi.
– Woohuuo! Viner längs fjället i någon slags skräckblandad förtjusning.

– Snön var hårdare än man kunde tro, säger vi i mun på varandra samtidigt som en av oss kravlar upp efter en lättare vurpa.

Solen har torkat ur snön som är allt annat än rutten. Underlaget är hårt, snudd på isigt, men med ett litet lager slask ovanpå som gör att skidorna greppar skönt. Färden ned fortsätter, ren och skär skidglädje varvas med bristfällig teknik efter ett allt för långt uppehåll från skidåkning. Lutningen är relativt brant hela vägen och känslan av brännande lår under shortsen är underbar.

En bit ned har rännan smält bort och delar sig. Eftersom ingen av oss är speciellt intresserade av struktur på belaget, gradantal på stålkanterna eller liknande petitesser så finns det ingen mening att ens ta av sig skidorna och färden fortsätter relativt obemärkt ned över mossa, gräs och sten tills vi når snön igen.

Vid det här laget har vi kommit knappt halvvägs ned på åket som redan känns längre än förväntat. Vi sladdar ned en bit till innan vi kan konstatera fakta.
– Det här är ju fan bra! Vräker jag entusiastiskt och något förvånat ur mig till min kompanjon.

”Snön är bra, rännan är tillräckligt bred för stora skärande svängar och fallhöjden räcker till för att producera mjölksyra i benen”

Förväntningarna på denna tur var visserligen låga och all åkning efter midsommar känns väl som en fet bonus?

Men Sonfjället levererar på riktigt.

Snön är faktiskt bra, rännan är tillräckligt bred för stora skärande svängar och fallhöjden räcker för att producera mjölksyra i benen. Snön är ljuvligt vit, intilliggande vegetation är illgrön och himmelen tonar från blått till lila. Regnbågens alla färger finns på näthinnan vilket gör upplevelsen, i det närmsta, religös.

Tids nog mynnar rännan av snö ut i en bäck som forsar vidare utför Sonfjället och vidare ned mot Ljusnan. Vi hoppar ur skidor och pjäxor och tar oss nedför den sista biten till fots. Myggen biter oss hela vägen ned, och detta är om möjligt det enda fenomen som skulle kunna gå att klaga på under denna, i övrigt, ljuvliga sommarkväll.

”Snön håller nog en vecka till!”

Något trötta, men glada rullar bilen sakta tillbaka mot Hedeviken och Jon Långström tillrättavisar glädjande sitt tidigare uttalande.
– Snön håller nog veckan ut!

Så skynda långsamt om ni vill åka skidor på Sonfjället, än går det.

Sonfjället

  • Sonfjället stavas ibland också Sånfjället och är ett fjällmassiv och en nationalpark i Härjedalen.
  • Sonfjällets högsta topp mäter 1278 meter över havet.
  • Närmsta stora skidanläggning är Vemdalen som ligger drygt 5 mil bort.
  • Från Stockholm är det cirka 55 mil att köra bil till Sonfjällets nationalpark.
Text: Petter Elfsberg
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.