Stora Sarektraversen – Vilda topptursäventyr i lilla Sverige [del 2/2]

Stora Sarektraversen har beskrivits som det största alpina äventyret som går att genomföra innanför Sveriges gränser. I första delen kan du läsa om när Oscar Frick och Martin Vilhelmsson, två exilsvenskar i Norge, tagit sig igenom första halvan av den här rejäla turen. Historien fortsätter där vi sist lämnade dem, i sitt läger nedanför ryggen upp mot Stortoppen, tredje högsta toppen i Sverige!

Tredje dagen – 2000-metare och klättring

När vi vaknar dag tre öppnar vi tältet direkt för att kolla på vädret – bluebird igen! Dessutom ser det ut att vara mindre vind än under andra dagen. Kanske till och med helt vindstilla. Det är inte snack om att ligga och dra sig och vi dröjer inte med frukostlagning och morgonrutin. Strax är vi ihoppackade och på väg. Under halvdagspausen andra dagen såg vi ut en väg vi tror är den bästa upp på Stortoppen. Tanken är att börja på ryggens nordsida och följa en snöränna upp till västryggen som sen bör ta oss smärtfritt till toppen.

Efter att ha spenderat de två tidigare dagarna i mer eller mindre konstant solsken är det på många sätt skönt att få lite tid i skugga på ryggens nordsida – men det är tidigt på morgonen och rejält kallt, så det är inte ovälkommet när vi kommer upp på ryggen och får säga hej till solen igen. Speciellt inte i och med att vi då också får helt säkert bekräftat att det är i princip helt vindstilla.

På Stortoppens västrygg är det tydligt att det börjar ”på riktigt”. Snörännan på väg upp till ryggen var riktigt brant, och även om ryggen i sig själv inte är tekniskt avancerad är den bitvis exponerad. Det är inte överallt det är ett alternativ att snubbla. Utsikten blir dock bättre och bättre när vi kommer högre, och på de mindre exponerade platserna spanar vi ut över Sarek. Det märks att vi är på väg mot den högsta toppen på några mils radie. Efter en handfull exponerade passager är vi på toppen och Sarek ligger för våra fötter – en perfekt plats att pausa.

Vi har hört rykten om att det är mobiltäckning på Stortoppen, så vi slår igång våra telefoner och kollar. Visst är det täckning! Det första vi gör är att ringa familj och partners för att berätta att vi mår bra, att allt gått bra, och att vi är på Stortoppen nu. Av socialstrategiska skäl säger vi ingenting om att det är den svåraste delen av turen vi har framför oss. Sen kollar vi väderleksrapporten, som säger blå himmel, men tilltagande vind de kommande dagarna. Skönt – vi kan förmodligen ta en extra dag på traversen om de tekniska bitarna skulle gå långsamt. Efter det slår vi av telefonerna igen, meningslöst att spendera tid stirrandes i en skärm med tanke på var vi är. Istället ser vi ut över Sarek och ser på vägen framåt. Det är i stort sett lätt kamvandring, men vi ser tydligt hacket mellan Sydtoppen och Bucht-toppen där klättring är obligatoriskt. Nervositet jag kände kvällen innan börjar göra sig påmind igen.

När snön är bra är sydsidan från Stortoppen en ordentligt fint skidåk – 700 höjdmeter brant åkning på själva Stortoppen, följt av glaciärcruising på Mihkájiegŋa och till sist följa glaciärens utlopp hela vägen ner i Ruohtesvágge, totalt runt 1200 höjdmeter. Vi får istället ett underlag som får en att fundera på var gränsen mellan snö och is egentligen går. På ett sätt är det skönt – vi behöver inte ens fundera på om det är värt att lägga om till skidor för de 100 höjdmeterna vi ska neråt innan det bär av uppför mot Sydtoppen. Det är bara fortsätta med stegjärnsvalsen.

Stegjärnen tjänar oss gott, och vi kan njuta av turen över till Sydtoppen. Och sen ner på andra sidan. Vipps är vi framme vid klättringen i hacket på ryggen. Det är inte särskilt mycket klättring egentligen, några meter längs kammen där den smalnar av och sen runt 10 meter uppåt. Från vår standplats ser det helt okej ut och Martin är självsäker när han börjar. Han hinner inte komma mer än några få meter längs kammen innan han utbrister ”Ja, det här var lite mer än jag trodde!”. För Martin är det dock inga egentliga problem, och han kommer snart vidare och börjar på delen som går uppåt. Att komma upp tar lite tid, men det är mest för att det ska hackas undan snö och is för att hitta säkringar och fotsteg, när det väl är gjort rör han sig snabbt och smidigt vidare på berget.

Så är det min tur. Och jag förstår vad Martin snackade om. Det syns inte från standplatsen, men kammen blir smal. Riktigt smal. Gränslings-smal. Och så exponerad, det är väl något hundratal meter ner på varje sida. Och det är okej när man väl är uppe ovanpå själva kammen – men för att komma upp ovanpå den måste man kliva ut på ena sidan och stå på en liten list. När jag säger liten menar jag liten – det får väl plats med front-taggarna på stegjärnen och så ett gruskorn modell mindre bakom, inte så mycket mer. I klätterskor hade det inte varit några konstigheter, men jag kan inte mer än konstatera att jag föredrar gummi framför stål på fötterna till det här. Det krävs självövertalning och ett antal svordomar över vad jag skulle hit och göra innan jag törs kliva upp på listen. Så snabbt ett kliv vidare upp på kammen. Efter den manövern känns resten av klättringen ganska tam, men när jag kommer upp till Martin märker jag att jag är lite kallsvettig och lite mentalt urtappad. Det blir paus innan vi fortsätter.

Vidare upp mot Bucht-toppen, den sista 2000-meters-toppen vi ska upp på, är det vanlig snöfältsvandring. Sen är det brett och fint mot 1906, sista toppen innan nästa glaciär, så det blir nerför på skidor en bit och sen upp igen. Härifrån har vi bra utsikt över nästa etapp på traversen – glaciären Oarjep Sarekjiegŋa och fjället Spijkka. Vi har varit ganska effektiva och det är nånstans mitt på dagen, så det är inget snack om att vi ska vidare redan idag.

Normalvägen på traversen går upp längs glaciären på Spijkkas nordsida. Det är en riktigt läskig sluttning, med i princip perfekta förhållanden för att det ska bli rejält lavinfarligt på den. Brant, konvex, och ligger så till att det drevar in snö på den nästan oavsett hur det blåser. Det är inte för intet som nordsidan på Spijkka är känt som det sista ”kruxet” på traversen och det är långt från ovanligt att försök stängs ner precis här. Och precis där det är som brantast, under den konvexa delen, tycker vi det ser ut som att det är en enorm brottkant.

Vi är inte helt säkra på att det är en brottkant vi ser, fjället är långt borta och nordsidan ligger i skugga. Vi ser heller inga egentliga tecken på kägla. Oavsett tar vi lite extra tid och ser på alternativa väger upp – det ser ut att finnas två möjligheter att undvika glaciären genom att klättra upp. Ett alternativ går längs ett tunt, uppstyckat snöfält på fjällets nordsida. Det andra är vänt mer väst-nordväst, där är det möjligt att följa ett sammanhängande snöfält uppåt och sen ser det ut att gå att leta sig upp på nordvästryggen på fjället. Men vi vill inte måla fan på väggen allt för mycket, så vi nöjer oss med de två alternativen och försöker sen njuta av åket ner till glaciären.

När vi korsat Oarjep Sarekjiegŋa får vi bekräftat det vi trott. Det är mycket riktigt en enorm brottkant som går över hela glaciären. Vi ser dock fortfarande inget spår av någon kägla, så lavinen är helt klart gammal. Oavsett så frestar inte tanken på att gå upp för glaciären med så pass mycket ostöttad snö ovanför, som vi dessutom ska gå ovanpå mitt i en gigantisk konvex, när det varit rejält med vind dagen innan. Vi bestämmer oss för att se på de alternativa vägarna.

Efter att ha tittat närmare på snösträngen på nordsidan är vi väldigt osäkra om det över huvud taget är möjligt att göra säkert med det vi har med oss, så vi följer fjällsidan runt för att titta på det andra alternativet. Det ser klart bättre ut. Det börjar på skidor, sen över på stegjärn och Martin är tydlig med att jag bara behöver säga till om jag känner att jag vill ha rep. Snön blir efter vart riktigt brant och när den dessutom börjar bli tunn så tvekar jag inte på att be om att repa upp. Inga problem, vi fixar en standplats och Martin börjar leda uppåt.

Den här gången tar det ordentligt med tid. Klättringen är inte svårare, men det är inte helt uppenbart vad som är den bästa vägen och Martin tvings utforska några återvändsgränder. Vi har inte heller med något repsnöre, så om vi klättrar oss in i ett hörn fullständigt kan det bli onödigt svårt att reversera. Jag förbannar lite att vi valde att inte packa med det, det väger ju nästan ingenting – men den här klätterpassagen var inte direkt nånting vi räknade med heller.

Lättnaden är stor när Martin hittar en väg upp på ryggen. Han meddelar dessutom att den ser ut att vara snäll och fin hela vägen till toppen. När jag kommit efter till standplatsen säger han att det faktiskt var ganska skönt ha säkring på kruxet, även om klättringen var betydligt lättare än på förra repan. Så lätt faktiskt att jag själv knappt reflekterat över den, den här gången behövs ingen mental paus efteråt och vi fortsätter på en gång. Ryggen tar oss mycket riktigt hela vägen upp på Spijkka utan problem.

Normalt är nordtoppen på Spijkka inte en del av traversen, men med vår väg upp är den inte många meter bort, så vi tar en liten sväng förbi. Utsikten därifrån är helt sjuk – långt, långt borta kan vi ana toppen av Kantberget, sen kommer Gavelberget, Gávabákte och Vargtoppen i ordning. Vi slås över hur fruktansvärt långt bort Kantberget ser ut att vara och, om vi ska vara ärliga, faktiskt är. Vi är inte helt färdiga än, men med tanke på hur långt vi kommit – och att alla tveksamma passager är avklarade – börjar det kännas som att vi är så gott som i mål.

Vi knallar vidare upp till Spijkkas huvudtopp. Väl där får vi en sista liten känga från Sarek – Snösituationen på både toppen och östryggen på Vuojnestjåhkkå är fullständigt katastrofal. Normalt är östryggen ett fint skidåk som avslutning på traversen, men som det ser ut nu är vare sig upp eller ner på skidor något egentligt alternativ. Jaja, det är som det är. Vi kör ner i kartongsnöen från Spijkka och glider över mot Vuojnestjåhkkås fot, knäpper över till stegjärn en sista gång, lämnar skidor och ryggsäckar och går upp mot toppen. 

Trots att vi har lämnat den mesta av vikten bakom oss går det långsamt. Vi är lite mentalt färdiga med turen och ingen av oss tycker det är superkul att gå upp på den sista toppen bara för att behöva ner igen med stegjärnen på, men ska vi korsa hela massivet har vi inte så mycket val. Det ska erkännas att vi nog är lite fysiskt slitna också.

Uppe på Vuojnestjåhkkå blir det en rejäl firnings-kram. I förläningen av Sarekmassivet ser vi Ähpár-massivet. Det ser riktigt mäktigt ut – kanske något för ett framtida äventyr? Så vitt vi vet är det inte så mycket gjort där vintertid – allra helst någon travers av hela massivet. Men vi pratar inte allt för mycket om det, istället försöker vi fokusera på vad vi just lyckats med. Vi går ner till våra väntande ryggsäckar och skidor och cruisar vi ner för Voujnesjiegŋa – den sista glaciären. Snön är ordentligt vindpackad och hård. Inte det roligaste att köra i, men det gör också att vi kan skejta och staka långt när det flackar av.

Efter traversen

För att slippa gå så långt sista dagen fortsätter vi riktigt länge och för första gången hinner faktiskt solen gå ner innan vi gått och lagt oss. Vi sover gott sista natten i vissheten om att det bara är ungefär 20 km kvar av platt terräng innan vi är tillbaka på bilvägen vid Sourva-dammen. Det är riktigt skönt att ha kommit igenom traversen vintertid. Något som inte är lika skönt är att vi för första gången har en väckarklocka ställd. Dessutom står den riktigt tidigt, så vi inte ska missa bussen som tar oss tillbaka till bilen i Ritsem.

Utmarschen är okomplicerad, men lång. Det fina i kråksången är i alla fall att vi inte har några problem att kliva upp när klockan ringer – förmodligen har vi varit uppe ungefär samma tid alla andra dagar i tält också, bara utan att reflektera över det. När vi är framme vid första dammen i Sourva har vi till och med lite marginal och vi hittar en bänk som vi slår oss ner på och reflekterar en stund. Det var det. Det gick bra och vi är välbehållna. Att ha spenderat fyra dagar i Sarek i strålande solsken utan en enda stormdag är helt sjukt, det händer liksom inte. Och vilken tur! Jag har svårt att tänka mig att det går att hitta något större i Sverige som är genomgående i ”alpin” miljö och är lika mångfacetterad.

Där och då vet vi inte att vi, någon vecka senare, ska få veta att även topp 1944 på Vuojnestjåhkkå ingår i den klassiska sträckningen på traversen. Men det skiter jag ärligt talat lite i – det kan gott få vara upp till andra att bestämma om vi gjort traversen ”ordentligt” eller inte. Vår upplevelse av turen hade inte påverkats av att släpa oss upp och ner för ytterligare en stentäckt fjällsida på slutet.  För min egen del fick jag det jag var ute efter från Stora Sarektraversen och kommer kryssa av den från ”listan”. Och om jag inte, i någon slags medelålderskris, kommer på att jag ska försöka slå Skantz tidsrekord på traversen kommer jag nog inte tillbaka – nästa gång blir det Ähpár istället.

Kort om Stora Sarektraversen

Var: I Sareks Nationalpark i Jokkmokks kommun.

När: Bästa förhållanden är vanligtvis under vårvintern, i April månad ungefär. Vi var där i mitten av April 2019, men beroende på hur snöåret är kan det vara vinterförhållanden betydligt längre.

Ta sig dit: Tåg eller flyg till Gällivare, sen buss vidare till Ritsem fjällstation. På vägen tillbaka tar man med fördel bussen från Sourva tillbaka till Gällivare.

Stugor: Gisuris ligger bäst till som startpunkt för traversen, men den är normalt inte öppen. Akka-stugorna finns också, men de ligger betydligt längre bort. I övrigt är det tält som gäller.

Att tänka på:
  • Det är en riktigt lång tur, traversen i sig är längre än 45 km och mer än 4500 höjdmeter, sen tillkommer anmarsch och utmarsch. Var förberedd.
  • Turen går långt borta från civilisation och möjligheterna till kontakt med omvärlden är små, även små problem och misstag kan fort bli stora.
  • Vädret i Sarek är ofta ombytligt, ha med ordentligt med mat och bränsle. Vi hade med nog för 4 ”stormdagar”.
Text: Oscar Frick
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.