Verbier: I skuggan av Mont Fort

Sifferkombinationen 3330 är något man ofta ser i Verbier. Det är höjden på det högsta berget inom Verbiers skidområde som kallas 4 vallees, de fyra dalarna. Freerides utsända gav sig in i landet bortom Verbiers liftsystem, och då framförallt baksidan av det mytomspunna berget Mont Fort. Vi följer med under deras fem dagar i Verbier. 

Då snön säsongen 2017 lyste med sin frånvaro, så kändes just Verbier som ett ganska givet val, dels för att undertecknad har gjort tre säsonger där, samt att Verbiers 4-Vallees är ett av Alpernas största system och det ligger dessutom högt. Den kombinationen gjorde att vi ändå hade goda förhoppningar om att finna torr och fin snö.

Flyg eller bil? Frågan som vi stod inför innan vi skulle be ge oss ner till Verbier. Efter att funderat lite, valde vi att köra bil eftersom det kan vara bra att ha tillgång till bilen nere i Alperna ifall att det kommer ett dump i närliggande områden.

DÅ ÄR VI PÅVÄG!!…SMACK! Resans första bild är knäppt. Dessvärre är det inte någon av oss som tagit bilden utan en fartkamera i Tyskland. Vi har alltså efter en hel dags körning nästan klarat oss igenom hela Tyskland och ska precis passera schweiziska gränsen. Runt klockan åtta på kvällen anländer vi äntligen till Verbier efter att ha avverkat 1 460 km i bild från Lund. Vi gick en sväng till det klassiska haket Pub Mont Fort och tog oss några järn, men valde ganska snabbt att knata hem då vi hellre ville vara pigga dagen efter.

Dag 1: Pistglädje och grillkväll vid St Christophe

Då vi inte åkt skidor på ett tag och det inte snöat på 10 dagar så valde vi att ta första dagen i pisterna. Man får aldrig glömma bort att Verbier, eller 4 vallees som Verbier är en del av, är ett fantastiskt system med många och varierande pister. En dag av glädje, leka runt i pisten, träffa gamla säsongarrävar samt äta en mysig picknick längst bort i systemet gjorde att resan startade på topp.

Då vi bodde hos ett gäng säsongare som jag lärt känna under tidigare år i Verbier så körde vi på den gamla seden att ”veckisar” alltid ska bjuda boendet på en middag som tack för att man får låna soffan i en vecka. Vi valde istället för att laga en klassisk bolognese med mängder av pasta att bege oss till matbutiken och inhandla mängder av korv, baguetter samt övriga tillbehör och ta en promenad till St Christophe.

St Christophe är en platå som har en fantastisk utsikt, inte minst när solen börjar gå ner mot bergstopparna. Där finns även ett kapell och ett kors samt några bänkar. Vi gjorde upp en eld och grillade korv med bröd. Kanske inte en bättre måltid än bolognese men ett betydligt bättre äventyr än att sitta hemma vid ett matbord i en bummarlya, det hoppas vi även att vännerna vi bodde hos höll med om.

Dag 2: Väckarklockan flåsar äventyr vid Col Ferret

Väckarklockan flåsar äventyr redan 07.00 Nu tog vi oss samman och bestämde oss för att försöka ge oss ut på tur. Vi bestämde oss att ge oss på en 30-minuterstur till Col Ferret som ligger på ca 2900 meter, vilket är ett av ställena i Verbier man löper stor chans att hitta fin snö även fast det inte snöat på länge. Normalt sett så är det en ganska enkel tur då man i början kan skråa ganska mycket och sedan turar man längs med en bergssida, håll koll på lavinrisken här. Men då det i år är en ovanligt dålig vinter i Verbier så var det vanliga insteget inte åkbart. Istället för att tura längs med bergssidorna fick vi istället åka ner till botten och istället försöka sick-sacka upp längs bergssidan.

Det var inte heller det lättaste då det inte var optimalt med snö här heller. Tillslut så la vi skidorna på axlarna och knatade i circus trekvart innan vi kunde ta på hudarna och tura den sista biten. Väl på toppen så kände vi att vi inte hade så bråttom att hetsa ner så vi satt oss på några stenar och åt en god baguette i lugn och ro med en fantastisk utsikt, åt ena hållet Verbiers liftsystem och åt andra hållet vacker och storslagen vildmark.

Efter en lunch av kvalité (åtminstone bra nog för en snapchatstory) så började vi glida mot bergssidan vi skulle ge oss ut för. Direkt inser vi att åket vi hade tänkt köra hade åkt iväg av en lavin och ingen av oss var sugen på att harva ner bland miljoner av stenar. Istället skråade vi skiers left och hittade ett nästintill orört fält. Om vi sa att det var kall och fin pudersnö så skulle vi ljuga, men snön var för att inte ha snöat på 10 dagar samt utsatts med vårvärme ändå väldigt bra.

Vill man så kan man skråa vidare för att komma till något som bland svenska säsongare kallas för Avalanche City. Precis som namnet säger så ska man vara försiktig att ge sig ut där då man når ett väldig stort face som går rätt ner i en sjö. Men det ser ut att vara ett av Verbiers finaste åk. Hur som helst så valde vi att åka en av de mer klassiska rundorna i Col Ferret. Det fina med detta åk är att man allt som oftast är ganska ensam då de flesta väljer att ta sig ut i Verbiers vildmark via bergstationen av kabinbanan till Mont Fort.

En bit ner i åket så börjar våra blickar flacka åt olika håll för att hitta den bästa snön. Det var i år extra svårt då det släppt laviner på alla möjliga platser. Men i solen låg en fin ridge som precis börjat värmas upp av solen. Peder tog en fin promenad upp till början av ridgen för att få sig några sköna svängar i vårsnön.

Ju längre ner vi tog oss desto varmare blev det och tillslut anslöt vi de mer klassiska åken från toppen av Mont Fort. Vi fortsatte ner mot Lac Cleusson. Vi följde dammens sydsida med tanke på det rådande läget med lavinrisk. Hela området runt Cleusson-dammen är ett område som består av mycket terrängfällor. Nordsidan går normalt mycket snabbare men är ofta farligare. Men även sydsidan bör man hålla uppsikt på, inte minst på eftermiddagen då solen börjar värma upp bergsväggarna ovanför traversen längs dammen. Det som gör det extra farligt är att vid ett eventuellt släpp så riskerar man att dras ner i dammen och eftersom den regleras så kan man inte lita på isen. Så även om det är vackert längs dammen bör man tänka igenom vart man stannar och tar bilder.

Även efter dammen bör man hålla uppsikt på bergssidorna även fast det börjar tillkomma mer träd. Ovanför trädgränsen finns fortfarande sidor som kan släppa, vilket vi själva fick erfara då vi förlorade vår vän Erik här 2014. Så med andra ord bör man hålla en stor uppsikt på bergssidorna och tänka på vart man stannar.

Väl tillbaka i liftsystemet så avnjöt vi sista stunden bland pisterna i solen. Men hur avslutar man dagen på bästa möjliga sätt i Verbier? Många skulle nog säga med en kall bira på Pub Mont Fort. Vi valde istället att köra nästan en timme till staden Montreux, också kallad Schweiz Riviera, och ta ett kvällsdopp i kvällssolen. Bättre avslut än så får man inte på en fantastisk skiddag.

Dag 3 – Rosablanche

Efter gårdagens tur samt vandring var vi helt möra i kroppen. Efter att ha tillbringat vintern i Lund så var man inte van med höjden och alla storslagna äventyr. Men efter fem minuter av ursäkter på morgonen mellan 07.00 och 07.05 så tog vi oss mörbultade ur soffan och tillagade bananpannkakor till frukost.

Efter att ha vaknat mörbultad så borde det rimliga vara att ta en lite lugnare dag. Men vi valde istället att växla upp en växel. Vi bestämde oss att ta oss an berget Rosablanche vilket är 6 meter högre än Mont Fort, dvs 3336 meter, o la la!

Berget Rosablanche ligger bakom Mont Fort om man tar liften upp. Det sägs att scenen där Stig Helmer åker heliski spelades in på Rosablanche vilket mycket väl kan stämma då Rosablanche är ett av de fyra bergen i närheten av Verbier man kan nå med helikopter. Turen till Rosablanche är omkring två timmar, den är ganska enkel och är allt annat än brant.

Man kan i stort sett åka ner på alla sidor av berget. En av sidorna tar en längst bort i skidsystemet 4 vallees, då jag aldrig åkt ner där så kan jag i stort sett inget om det åket. Sydsidan åkte jag med guide 2014. Det är ett fantastiskt åk som leder hela vägen ner till byn Fionnay på ca 1500m. Därifrån krävs det att man blir hämtad eller att man beställer en taxi tillbaka, men kan vara värt det då snön är bra.

Vi valde den enklaste sidan som går, samma som när man turar upp, ganska flackt men mysigt åk. Men då det inte var den bästa snön så fick det räcka gott och väl. Denna dag forcerade solen verkligen bergen och brännan ökade för varje sekund. Runt lunch så var vi strax under toppen och där tog vi en magisk lunch med en storslagen utsikt över Grand Combin (regionens högsta berg), Mont Blanc samt Matterhorn.

Sista biten till toppen tog vi till fots längs en ridge, då lämnar man skidorna och dit går man bara för att kunna titulera sig att ha bestigit toppen samt att kunna ta några bilder.

Därefter hade vi ett långt åk framför oss. Vi dundrade ner hela vägen till Cleusson-dammen och tog oss ut i liftsystemet. Vi summerade det som ännu en fantastisk dag. I liftarna tillbaka mot Verbier började vi känna hur vinden började piska över bergskammarna. Oväder var på väg in mot Verbier.

Väl hemma med en kaffe i handen samtidigt som moln för moln drog in mot byn så började vi planera morgondagen. Efter tre vintrar i Verbier har jag blivit ganska kräsen och då jag såg att inga större snömängder väntades så började jag rikta tankarna söderut.

Kort om heliski i Verbier:

I Verbier finns följande fyra berg att bege sig till med helikopter:

Petit Combin
– berget framför Grand Combin. Här finns många fina åk Toppen ligger på 3663m vilket ger en stor fallhöjd ner till byn Fionnay på ca 1500 meter.

Trient glacier 3 300m – 
Ett bergsmassiv nära franska gränsen och Chamonix. Mycket spektakulära berg som ligger bakom Bruson. Kanske det mest populära berget att besöka med helikopter.

Pigne d’Arolla
– Det högsta berget man kan nå med helikopter. Det reser sig 3796 meter över havet. Berget ligger bakom Rosablanche.

Rosablanche
– Enklaste berget att besöka med heli om man inte är så erfaren. Det reser sig 3336 meter över havet. Många tar det som ett andra lyft efter Arolla då man istället kan åka skidor hem istället för att behöva ta taxi. Rosablanche når man också enkelt via randonnee.

Dag 4 – Milano utflykt

En timme tidigare – klockan 06.00. Efter en halvtimme hade vi sadlat om till shorts, T-shirts och solbrillor. Kanske inte kändes som den mest relevanta planen när regnet duggade utanför och vårvärmen var borta. Men istället för att sitta i Verbier och vänta på att solen skulle hälsa på oss bestämde vi istället för att åka och hälsa på solen. Efter lite knappande på yr.no så fann vi att solen skulle lysa i Milano. Vi bytte helt enkelt ut skidorna mot turistkläder. Milano ligger knappt tre timmar med bil från Verbier och kan vara en riktigt bra dagsutflykt om man inte är supertaggad på duggregn. Då Milano bestod mer av en mysig dag i vårväder med vänner så känner jag inte att jag behöver skriva en längre text om det utan bilden nedan får tala istället.

Dag 5 – Snooze och slappeåkning

Snooze – 8.00. Dagen börjar med en snooze. Ska jag vara ärlig vart det någon till. Ganska många om jag ska vara riktigt ärlig. Tillslut så tog vi oss upp ur soffan och tillagade ännu en morgon bananpannkakor. Vädret var sisådär men solen började komma fram. Enligt rapporter från berget hade det kommit 1-2 dm nysnö. Vi bestämde oss ändå för att lämna lavinutrustningen hemma och mest leka runt i pisterna. Några vänner hade anlänt och vi mötte upp dem i backen. Det blev en riktigt härlig avslutning av resan med många bekanta ansikten.

Efter en dag i backen så begav vi oss till den svenska restaurangen Le Shed i Verbier. Den öppnades 2016 av fyra killar från Göteborg. Gillar man hamburgare är det här the place to be. Här är det alltid supertrevlig stämning och maten är på topp. Le shed har snabbt blivit en succe i byn och det är ett måste att en dag byta ut den klassiska fonduen mot dessa burgare. Måste även ge pluspoäng för de fantastiska drinkarna i baren.

Efter en trevlig middag på Le Shed var det dags att tugga asfalt igen. Vi lämnade Alperna i backspegeln och blickade fram mot den klassiska vita skylten med svarta streck över och sade ”god kväll Autobahn”. I bilen pratade vi om resan och de fem dagarna i en av Schweiz bästa skidorter. Verbier visar som vanligt upp en fin sida. Visst önskar man som alltid en meter nysnö och sol, men ibland har man inte de förutsättningarna och Verbier är inte bara Bruson och mest liftnära offpisten ner mot byn. En vacker tur i vildmarken med vänner är lika fantastiskt även fast det inte snöat på ett tag och delar av åken bjöd ändå på förvånansvärt bra snö. Klockan 9 på måndagsmorgonen nådde vi äntligen Lund efter att ha avverkat ännu 1460 km på Autobahn.

Fakta Verbier/4 vallees

Högsta topp: Mont Fort, 3330m
Byns höjd: 1500m
Total pistlängd: 412 km
Säsong: Vanligtvis slutet av november tills slutet av april.
Tips på bra backlunch: Carrefour samt Dahu.

Mer läsning? Reportage om Verbier liftsystem Bruson som är känt för sin skogsåkning.

Text: Rikard Landrin
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.