Bansko – skidåkning på bulgariskt vis

Skidåkning i östeuropa är för många ett outforskat kapitel men tanken på att åka skidor på Balkan gör att det kittlar till i magen. Nyfikenheten tog överhand och Freeride-redaktionen tog sitt pick och pack och begav sig till Bansko för att testa skidåkning på bulgariskt vis.

Min kunskap om landet som svischar förbi utanför taxifönstret är pinsamt begränsad. Genom mitt tidigare beroende av krönikan från fotbolls VM 1994 har jag koll på den bulgariske fotbollsspelaren Hristo Stoichkov. Att gamle Hristo delade skytteligasegern med ryssen Oleg Salenko i en fotbollsturnering för snart tjugo år sedan kommer, föga förvånande, visa sig vara helt oanvändbar kunskap under resan.

Vi landade i den bulgariska huvudstaden Sofia och har nu tagit sikte på skidorten Bansko, som ligger i Pirinbergen i de sydvästra delarna av landet, en resa på cirka två och en halv timme. Vi kör på en väg som ibland tycks försvinna för att några minuter senare dyka upp igen och slingra sig förbi en internationellt känd snabbmatskedja. Då och då skumpar vi genom gråskaliga samhällen för att i nästa vänstersväng komma till någon form av universitetsstad. Kontrasterna är fascinerande.

Vi rullar in i Bansko strax efter att klockan passerat nio på kvällen och restaurangernas kamp om turisterna är i full gång. Vi möter upp med vår husvärd Mille, en ärrad men glad man i sjuttioårsåldern, som välkomnar oss med öppnar armar. Han visar oss våra rum och vi bestämmer oss för att dra oss tillbaka för att vara helt utvilade inför morgondagens skidåkning.


Dalstationen i Bansko
Foto: Ola Melin

Fram till år 2003 tog man sig den dryga milen från Bansko by på 900 meters höjd till skidsystemet på 1 600 meters höjd med hjälp av ortens minibussar eller egen bil. Transporten var omständig och den nya gondolliften som kom 2003 var ett stort steg för skidorten. Liften gjorde det enklare och betydligt smidigare att ta sig direkt från byns centrum till skidåkningen och liften blev startskottet på en stor expandering med många nya hotellbyggen.

Nu sitter vi i den där gondolliften, tacksamma över att inte behöva klämma in oss i en minibuss. Vi har lämnat dalstationen och påbörjat vår utforskning av Banskos skidsystem. Det tar en dryg pizzabakning att ta sig de 600 fallhöjdsmeterna från byn upp till själva liftsystemet, vilket avslöjar att resan från byn är ganska flack.

Enkelt förklarat är Banskos skidsystem uppdelat i två områden. Området som man ser till vänster på pistkartan kryllar av lättare backar och till höger, mot Todorka-toppen, blir det desto brantare. Systemet är fräscht och både liftar och restauranger kan jämföras med vad man möts av i Alperna. De glada liftgubbarna förklarar att liftarna och skidåkningen är ”bättre än Alperna”.

Vi stiger av vid gondolens toppstation. Från restaurangen hörs dov musik och ljudet av de närliggande liftarna bryter av den annars tysta morgonen. Instängd och fuktig gondoluft byts mot frisk och torr vinterluft när vi skråar bort till liften Banderitza 1 för att ta oss högre upp i systemet. Det är dimmigt och ett tungt snöfall hänger i luften. Vi byter efter ett hundratal fallhöjdsmeter till Banderitza 2 och några minuter senare är vi på skidsystemets högsta punkt, 2 560 meter övet havet.


Johan stiftar bekantskap med den bulgariska snön.
Foto: Ola Melin

Några inledande åk i backen får oss att komma igång. Det är ingen trängsel om åkytan och några liftköer är det inte tal om. Stora svängar på skär i all ära men vi har inte åkt till Bulgarien för att smeka pist. Vi börjar bli varma i kläderna och skråar ut för att känna på snön utanför pisten. Till en början håller vi oss nära backen men under varje nytt åk hittar vi succesivt ny mark att utforska.

Med de förhandstips vi fått gällande Bansko till grund börjar vi med att undersöka skogen under liftarna Kolarski och Banderitza. Eftersom det var ett tag sedan det snöade, och åken är lättillgängliga från pisten, visar det sig att snön är uttnyttjad till max.

Terrängen är rolig men det känns som att terrängen går i trappsteg. Brant-flackt-brant-flack, vilket gör det svårt att hitta något ordentligt flyt. Vi förstår att åken i snöigare tider kan leda till enkla high fives men utan nysnö gör sig trappstegsterrängen påmind och vi drar vidare i systemet suktandes efter orörd snö, längre åk och upphetsande terräng.

Vi åker bort till området kring liften Shiligarnik där det finns som en orörd skål inne i systemet. Skålen är av de lokala åkarna känd som Chashata, vilket betyder just skålen. Den första delen av åket är brant och ett par halvstora rännor breder ut sig och bjuder in till ösig åkning innan skogen tar vid. Skogen övergår i ett flackare parti innan man får skråa tillbaka till pisten för att komma ner till en, i förhållande till åket, lång liftfärd. När vi kliver av vid toppen efter några åk i skålen har dimman dragit in över oss och något missnöjda över de korta åken bestämmer vi oss för att ta lunch och samtidigt göra en djupanalys av pistkartan.


Dimman drar in över Bansko
Foto: Ola Melin

Vi kommer in i lunchrestaurangen vid toppen av Shiligarnik. Det är ett stort rum med högt i tak, stengolv och stenväggar. En öppen spis bättrar på både värme och vinterkänslan. Pistkartan åker fram och vi börjar studera den. Hemifrån har vi fått höra att sluttningen nedför Todorka ska vara bra men så här vår första dag i Bansko är det för dimmigt och för många frågetecken för att vi ska våga utforska det område.

Vi bestämmer oss för att skjuta upp åket till kommande dag. Något jag inte vet där och då är att jag tjugofyra timmar senare kommer vara mitt uppe i en av de bästa skiddagarna i mitt liv.


Bansko
Foto: Ola Melin

Förutom greker och skandinaver är det framförallt engelsmän som de senare åren hittat till Bansko. Britternas ökade intresse för skidorten är inte enbart positivt, i alla fall om man lyssna till Nikolaos, en grek som vi hamnar med i liften en dag. Han menar på att orten sålts in som en spritort, likt Sunny Beach, och nu kommer turisterna som brölande fotbollshuliganer till byn och lever rövare.
– Engelsmännen är det värsta som hänt Bansko, slår den den kraftige greken fast.

Bansko by ger till viss del samma vibbar som en somrig charterort. Gatuförsäljare och inkastare gör sitt bästa för att lura av en ett par procent av semesterkassan och de blinkande neonljusen och ljudet av en avlägsen bas i en källarlokal vittnar att det finns turister i närheten.

Det byggs mycket nytt i Bansko. Nyrenoverade och trendiga restauranger ligger vägg i vägg med oavslutade husbyggen. Hotell, restauranger och andra byggnader som på ett eller annat sett ska främja turismen byggs för fullt. En del menar på att det byggs för mycket och att byggplanerna och skidortens kapacitet inte stämmer överens; det finns på tok för många bäddar sett till antal turister. Och ännu fler bäddar är på gång.

Vi promenerar längst med huvudgatan på jakt efter en lämplig restaurang. En skrikig inkastare i vit fluffig mössa med låtsashår övertygar oss att testa restaurangen Stone Flower Barbecue. Vi får ett bord och tilldelas snabbt menyerna. Servitören tipsar om ett mixat grillbord för tre personer som vi nappar på. Han försvinner ut till köket och kommer tillbaka en kvart senare, bärandes på en överfylld serveringsbricka med kött och potatis.
– 1,4 kilo kött till Sverige, säger servitören och flinar.

Efter köttkalaset går vi ut på en improviserad stadsvandring. Äldre stenhus och lokala restauranger trängs med souvenirbutiker. På trottoaren får man gå slalom mellan inkastarna. En kille i 25-årsåldern med på tok för mycket hårgelé räcker fram en lapp som med lila bokstäver förklarar att det är fria drinkar på ett ställe längre ner på gatan. Jag vänder på lappen för att försöka ta reda på vad hållhaken är men killen skrattar åt mig och förklarar att inträdet är fem euro, sen är all dricka gratis. Hela kvällen. Vi tackar för inbjudan men bestämmer oss för att gå vidare.


En morgon i Bansko
Foto: Ola Melin

Morgonen därpå vaknar vi upp strax före klockan åtta. Vi äter frukost tillsammans med husägaren Mille i hans källare. Mille fixar kaffe, värmer brödet över elden i mitten av rummet men så fort han får ett par minuter över visar han bilder från en svartvit tid då skidorna var av trä. Han pekar på bilderna, ritar årtal på ett papper och gestikulerar med armarna. Under våra dagar hos Mille är hans stapplande historieberättande en stående punkt och jag tror aldrig att jag haft längre samtal med någon som jag inte pratat samma språk som.


Mille visar svartvita bilder och hur åkningen såg ut i Bansko på 70-talet
Foto: Ola Melin

Vår husvärd Mille ger oss skjuts till liften men passar på att säga god morgon till en kompis
Foto: Ola Melin


Vår guide Andy
Foto: Ola Melin

Mille erbjuder sig att skjutsa oss till liftstationen där vi bestämt träff med Andy, en lokal guide. Andy är uppväxt i Sofia och började åka skidor när han var två år gammal. Han har åkt mycket skidor i både Alperna och på Balkan men de senaste åren har han i stort sett uteslutande hållt till i Bansko. Andy har bland annat jobbat som guide och lavinexpert för skidorten. Förra året, i samband med att Bansko investerade i ett nytt lavinsystem, bestämde sig anläggningen att de inte behövde någon ytterligare hjälp med lavinsäkerheten, och Andys tjänst drogs in.

Vi sitter tillsammans med Andy i en immig kabin på väg upp till skidåkningen. Dimman från igår har rört sig vidare och förväntningarna är stora. Vi kommer upp, kliver ur kabinen och tar oss, precis som dagen innan, ivrigt bort till Banderitza-liftarna.

Andy förklarar att det har blåst en hel del den senaste tiden och att en stor del av snön blåst bort. Jag andas in. Han berättar vidare att han är övertygad att dagen kommer bjuda på bra åkning. Jag andas ut.

Vi stiger av vid toppstationen uppe på Todorka och åker en kort bit pisten men viker sedan av över en liten snövall och fortsätter skråa skiers left, bort från systemet. Vi passerar välkomnande rännor, fluffiga ryggar och det är en lockande tanken att vända nedåt i fallinjen.
– Det är bra här nere, säger Andy som verkar förstå vad jag tänker.
– … men skråar vi lite längre bort så kommer vi till en bra del av Magic Forrest som jag tror att ni kommer gilla, fortsätter han och skrattar till.

Skrattet blir till ett finurligt och självsäkert leende. Några minuter senare stannar Andy till och förklarar att vi är snett ovanför den magiska skogen. Vi ska bara över en rygg till och sen ”kommer vi att förstå”. Andy först, jag närmast bakom följt av mina kollegor Johan och Martin. Och nog förstår vi!


Martin njuter av den glesa skogsåkningen
Foto: Ola Melin


Ola har bulgariskt kuddkrig
Foto: Johan Åkesson

De inledande höjdmeterna i Magic Forrest betas av och vi njuter av att spåra snö. Den inblåsta snön har samlats upp mellan träden och många av svängarna blir makalöst djupa. Öppen och gles skog blir efter ett tag tätare skog. Vi börjar komma igång och släpper på – det är ett vansinnigt bra förstaåk.

Vi rundar träden som om de vore slarvigt utsatta slalomkäppar. Jag skymtar en översnöad stubbe ett bit längre ner i åket och tar sikte. Det blir som en explosion när jag dundrar igenom snön som lagt sig på stubben. Efter en kort luftfärd tar skidorna mark igen och äventyret fortsätter.

I botten av åket välkomnas vi av ett fält med små snökuddar. Andy uppmanar oss att samla fart och ta rygg på honom. Efter lite kuddkrig mynnar åket till slut ut i en transportsträcka med svagt medlut. Tio minuters lätt stakning senare är vi tillbaka vid liften. Vi har precis blivit serverade 900 fallhöjdsmeter ospårad terräng för att nu, efter en icke existerande liftkö, sätta oss i liften och ladda för 900 nya fallhöjdsmeter.


I botten av åket så möts du av en trevlig transportsträcka som tar dig tillbaka till liften igen.
Foto: Ola Melin


Sten-sax-påse fick avgöra vem som skulle köra först. Ola vann!
Foto: Johan Åkesson

Uppe på toppen igen, där vi stannar till och synar facet uppifrån. Mest för att försöka få grepp på vad det är vi har åkt. Beroende på var du äntrar åket så har du ett inledande öppet parti med något mer exponerade rännor och utmanande ryggar. Därefter tar som bekant skogen vid.

Vi påbörjar vårt andra åk. Det är kittlande. Jag utser min magkänsla till enhällig diktator och skidorna följer minsta impuls. Jag kommer runt ett krön, lättar från marken för att inse att jag även här är förste man på plats. Det var bra nyss men det är minst lika bra några meter längre fram. Det är som TV-tablån en fredagkväll när man var liten; så fort ett bra program tog slut var det bara en tidsfråga innan nästa roliga program skulle börja.

Skogen tätnar och jag drar ner på farten. Det är fortfarande ganska brant. Jag stannar till och snabbanalyserar terrängen efter en fortsättning på min linje. Magen säger sitt och jag följer blint utför en mindre klippa. Något överraskad av droppets höjd landar jag i den djupa snön, får bakåtvikt och tvingas störtdyka åt vänster för att inte köra rakt in i ett träd. Jag reser mig snabbt upp, borstar av mig snön och pekar än en gång skidspetsarna nedåt i fallinjen.


Här är det Martin som har hittat en bra linje
Foto: Ola Melin

Träden reser sig majestätiskt vid gränsen där rännorna övergår i mysig skogsskidåkning. De är av sorten Macedonian Pine, en speciell tall, ursprungligen från Makedonien. Det är rejäla pjäser som kan bli upp mot 40 meter höga och får den växa till sig kan stammen komma upp i en diameter på närmare en och en halv meter. Vår guide, Andy, slår staven mot stammen och förklarar att det är bra träd. Anledningen till det är att de kräver mycket plats för att växa. Skogsåkningsträd? Ta patent på det.

Inne bland träden är snön djupare. Johan guppar fram på min vänstra sida och Martin granskar snön på den högra. Snön yr omkring oss och söker sig med magnetiskt dragningskraft till ansiktet. Min bandana har kasat ner och jag ryser till när den kalla snön biter tag i mina kinder. Det är en i snudd på förförisk känsla. Andy susar förbi mellan mig och Johan och vi hör honom skratta.


Johan på väg in i ett område med lite tätare skog. Men vad gör det?
Foto: Ola Melin

Andy, som nu ligger ett par meter framför oss, viftar med stavarna och vid det här laget har vi lärt oss att det betyder att mer är på gång. Vi tar rygg på honom över ett öppet fält, hukar oss under en gran och förbi en större klippa och vips så har han hittat ännu ett område som bräcker de tidigare svängarna. Euforinivån fortsätter att stiga. Vad har vi gjort för att förtjäna det här?

Vid det här laget börjar vi få kläm på rutinerna. Inte för att de är särskilt komplicerade, men ändå. I toppen gäller det att hitta ett bra insteg, sen välja entré till skogen, följt av spontana linjeval bland träden, kuddkrig i botten för att sen samla fart till transportsträckan. En kvarts liftåkning och sen börjar det om.

”Ser ni att snön är lite gulaktig?” frågar Andy i liften på väg upp efter ännu ett åk och pekar med staven ner mot snön. Vi lyfter på våra goggels för att inspekterar snön. Ja, den är faktiskt lite gulaktig. Andy förklarar att det är ökensand från Afrika som blåst in och någon gång varje säsong gör ökenstormarna snön gulaktig. Förståsigpåare menar på att ökenhistorien är en myt och det handlar om att tungmetaller färgat snön men i just den här stunden väljer jag att tro på den mer exotiska ökenförklaringen.


Håller man sig i skogen påverkas man inte lika mycket av dimman.
Foto: Ola Melin

Vi står uppe på toppen och låter våra blickar söka sig nedför sluttningen samtidigt som våra hjärnor går på högvarv för att komponera ihop nästa åk. Man behöver inte leta särskilt länge för att hitta alternativ. Jag väljer mellan två lockande linjer. Antingen kör jag i mitten av rännan för att sen ta mig upp på ryggen och köra vinddrivan eller så håller jag mig på ryggen hela vägen ner till skogen tar vid. Jag rådfrågar Andy som står redo att droppa in.
– Ja du… Vill du ha kul eller kul?, frågar han innan han försvinner ner i rännan.

Jag väljer det första alternativet.


Johan ska vara där någonstans mitt i bilden
Foto: Ola Melin


Foto: Ola Melin

Foto: Ola Melin


Johan verkar trivas.
Foto: Ola Melin

Än en gång står vi precis vid skogskanten. Älskade skog. Det här med att man inte ska ta sista åket struntar vi blankt i. Vi har mer snö att spåra, fler träd att runda och trots att vi haft ett brett leende på läpparna hela dagen är ansiktsmusklerna långt ifrån trötta. Vi bränner planlöst fram mellan de mäktiga tallarna. Målsättningen med varje höger- och vänstersväng är okomplicerad; vi gillar att åka skidor och just här ser det bra ut. That’s it!

Andy hittar i skogen som i sin egen bakficka och verkar ha välförtjänta högskolepoäng i skogsskidåkning. Oavsett om det handlar om ett träd, ett drop eller en linje så kan man ge sig den på att han har koll på förutsättningarna.
– Håll höger! Akta trädet! Droppa vänster! Mer fart över krönet, manar han på.


Foto: Ola Melin

Så småningom kommer vi ner till transportsträckan en sista gång. Endorfinnivån sjunker och vi stiftar bekantskap med en ruggigt sugande känsla i lårmusklerna. Hur många åk har vi gjort under dagen? Fem? Tio? Allt flyter ihop i en enda stor glädjeklump och vi hoppar in i en av de sista kabinerna ner till byn.

Vi kommer ner till parkeringen och bestämmer oss för att kolla in den bulgariska afterskin. Det verkar vara bra tryck på puben i anslutning till skidområdet, i alla fall om man ska tro ljudnivån. Detta förvirrar oss eftersom det knappt står några skidor i skidställen utanför. Det är först när vi öppnar dörren och kliver in som vi förstår att brölet, afterskiljuden och körsången är ett ljudspår som ligger i bakgrunden av musiken.

Så till den ounvikliga frågan som många säkert vill ha svar på. Kan vi rekommendera Bansko framför ett säkert kort i Alperna? Jag tror nog att vi kan det. Så länge det är skidåkningen utanför pisterna som står i fokus, och du kanske är lite extra svag för skogsåkning, så kommer Bansko att hålla dig sysselsatt under en veckas tid.

Att bli serverad 900 fallhöjdsmeter liftburen, ospårad och varierande offpiståkning utan hets är något som alla skidåkare drömmer om men få får uppleva. Under hela resan var vi i stort sett ensamma utanför de markerade pisterna med undantag för en handfull intresserade skidåkare.

Leende, med ömmande lår och med insikten att Hristo Stoichkovs skytteligaseger från VM 1994 nog får stå i skuggan av skidåkningen i Bansko, packar vi ihop våra saker och lastar in i vår väntande taxi med Popova Sapka, Makedonien, som slutdestination. Vårt äventyr i Östeuropa har bara börjat!

Fakta Bansko

Flyg:
Tyvärr går det inga direktflyg från Sverige till Sofia och var du gör mellanlandningen beror på vilket flygbolag du reser med. Resan tar från fem timmar och biljettpriserna startar runt 2 000 kronor plus eventuell avgift om du vill ha med dina skidor. Austrian Airlines, SAS och Lufthansa är tre flygbolag som flyger till Sofia.

Bo:
Fyrstjärniga hotellet Bansko Royal Tower Complex ligger precis vid gondolen. Två personer i dubbelrum, inklusive frukost, internet, parkering, kostar från 550 kronor per natt och rum under februari månad.

Tio minuter från liften ligger tvåstjärniga Gondola Apartment & Suites. Två personer i ett dubbelrum med eget kök kostar 240 kronor per natt och rum under februari månad.

Lapoint erbjuder paketresor till Bansko. Läs mer på Lapoint.se

Transfer till och från Sofias flygplats:
Från 12 euro per person med www.banskoexpress.com
Taxi för en enkelresa kostar 19 euro per person med flygplatstaxin. Mer information
 >>

Växla pengar:
Valutan i Bulgarien heter lev(a) (BGN).
100 BGN = 3,81 SEK (november 2012)

Restauranger, barer och mataffärer tar VISA-kort. Undvik lokala växlingskontor, som turist är det lätt att bli lurad.

Fotografering
Fotografering av offentliga byggnader är som i många andra östländer förbjudet.  Allmän hövlighet att alltid fråga före fotografering.

Kranvatten
Att dricka vattnet direkt från kranen rekommenderas ej. Det är inga problem att borsta tänderna med kranvattnet.

Åktips:



Todorka:
 
1. Chute One
Området mellan 1-2 är “Magic Forest”
2. Icefall
3. The Cross (görs från korset ovanför toppstationerna)
4. The Traverse (svårt insteg från toppen)
5. Chute Five (svårt insteg från toppen)
6. Chute Six (svårt bottenparti)
7. Chute 7 Highway, även känd som Three Heads Avalanche
8. Chute Eight, även känd som Ridgeline
Text: Ola Melin
Foto: Ola Melin
Logga in på Freeride för att kommentera.
Bli medlem logga in Logga in med Facebook
  1. Superpark
    0
    Superpark | 2012-11-12 21:52          

    Grym läsning!

  2. Jibberisch
    0
    Jibberisch | 2012-11-08 09:26          

    Sweet! Dude!

  3. Skare
    0
    Skare | 2012-11-07 11:29          

    Bra skrivet Ola!

  4. Barathor
    0
    Barathor | 2012-11-06 22:15          

    Härligt reportage, verkar riktigt nice!

  5. Martin_Akesson
    0
    Martin_Akesson | 2012-11-05 13:14          

    Kul att du gillar artikeln! Vi var där i mitten av mars i vintras.

  6. Ulf-Karlsson
    0
    Ulf-Karlsson | 2012-11-04 21:52          

    Suveränt bra skrivet och bra foton, när var ni där?

  7. Hasse_Lindborg
    0
    Hasse_Lindborg | 2012-11-03 15:43          

    Vi var där på tävling 2004... Sjukt med snö var det då oxå och jäkligt trevligt men konstigt. Våran bartender på hotellet tjänade ca 80 euro i veckan.

    Men puderhets fanns inte någonstans i alla fall..

  8. Christer_H
    0
    Christer_H | 2012-11-02 21:37          

    Började lite segt. Sen kom det jag önskade artikeln skulle handla om...puder :)
    Har länge sneglat åt Bansko. Det är här som får mig att ta en funderare igen.
    Grymt.
    Tack å bock

  9. FF
    0
    FF | 2012-11-01 22:22          

    grymt!

  10. josh
    0
    josh | 2012-11-01 16:26          

    jäkligt bra!

  11. the_teo
    0
    the_teo | 2012-11-01 16:17          

    grymt

  12. krauz
    0
    krauz | 2012-11-01 15:36          

    Hänförd från början till slut... Blev man lite sugen på puder efter att man sett första snön i umeå lägga sig och försvinna. Riktigt bra skrivet, ser fram emot fler reportage!

  13. Heddious
    0
    Heddious | 2012-11-01 15:08          

    instämmer med Jarle. Borde nästan vara varningsskylt på den här texten. :D

  14. Lee-nus
    0
    Lee-nus | 2012-11-01 15:02          

    Riktigt högklassigt reportage, och underbart bildmaterial. Bästa på länge!

  15. Glisseur
    0
    Glisseur | 2012-11-01 14:59          

    Very nice Ola, du kanske borde jobba med det här.

  16. Jarle
    0
    Jarle | 2012-11-01 14:28          

    Fy tusan vad åksugen jag blev, snyggt Ola.