Kappruet – Funäsfjällens bortglömda idyll

Tänndalen, Ramundberget, Funäsdalsberget, Tännäskröket och… Kappruet!? Denna charmiga familjeidyll är den bortglömda delen av Funäsfjällen som garanterat är fri från både liftköer och stress. Freeride besökte denna pärla för att åka skidor i lugn och ro och samtidigt träffa Sara och Stefan, som flyttade 100 mil när de köpte skidanläggningen för över tio år sedan.

Det blåser ordentligt och snön yr. Vägen över Flatruet (Sveriges högst belägna väg) är stängd vilken tydligt visas på den stora blinkade skylten som vi passerar. Vädret tar oss bokstavligen talat med storm idag vilket gör att vår ordinarie planering i en för dagen utsatt fjällmiljö får stryka på foten. Efter en vindpinad resa hamnar vi istället i Härjedalska Messlingen, närmare bestämt i Kappruet.

Kappruet?

Yes! Kappruet beskrivs nog enklast som den bortglömda delen av Funäsfjällen, men ligger inte mer än en halvtimmes bilresa från Funäsdalen. Denna anläggning består endast av en knapplift (och en liten replift) som stått här sedan 1978, men som stod still i närmare tio år efter millenieskiftet. 2009 började åter de gamla vändhjulen att snurra och Kappruet har också blivit en del av Funäsfjällen vilket innebär att skidanläggningen är inkluderat i samma liftkort som exempelvis mer välkända Tänndalen och Ramundberget.

Vi rullar in som enda bil på parkering och liften står lika still som våra huvuden gjorde när vi vaknade för några timmar sedan och det finns tillsynes inga livstecken från denna ensliga skidanläggning.
– Fan, det är stängt här, konstaterar en av oss med en lite bitter ton då vädret redan grusat vår primära plan för dagen.

– Vi går in och kollar i alla fall, hörs en något mer entusiastisk röst säga.

Dörren in till receptionen och skidshopen är förvånansvärt nog öppen och vi möts av en minst lika förvånad blick när vi stiger in.
– Hej, är liften öppen? Frågar vi snabbt, fortfarande lite förvånade.

– Ja.. jadå. Jag ska bara gå ut och starta den, svarar personen bakom disken och slänger på sig jackan samtidigt som hon ser något stressad ut.

Vi uppmanar till lugn och är mest glada att skidanläggningen över huvud taget är öppen trots det blåsiga vädret. Och medan ovan nämna person byter keps i sann sällskapsresan-anda så börjar vi svida om till skidutrustning och kort därefter står vi i liften upp.

Liften är en knapplift av det äldre och charmigare slaget där samtliga byglar sitter som i en stor klump vid dalstationen tills dess att den gröna lampan tänds och en av byglarna förhoppningsvis åker fram samtidigt som du tar tag i den.

Den förtjusande liften tar oss genom en fem minuters praktisk lektion i fjällvegetation genom tallskog, fjällbjörkar och slutligen trädgräns intill toppen av Kappruet. Liften slutar på 849 meters höjd över havet och här tar fjället vid och intilliggande Kappruskaftet mäter nätt och jämnt över 1000 meter.

Förhoppningen om fluffig skogsåkning har nått oss genom diverse rapsodiska rykten men de senaste timmarnas oväder har piskat skogen i en ofördelaktig vindriktning vilket grusar den visionen. Men vad gör det när backarna är räfflade och orörda och solen tittar fram mellan molnen som viner fram i en hiskelig hastighet?

”Det är måndag och det är lågsäsong strax innan sportlovsveckorna tar fart och vi är helt själva i backen… alltså på riktigt”

Det är måndag och det är lågsäsong strax innan sportlovsveckorna tar fart och vi är helt själva i backen… alltså på riktigt. Begreppet ”vara själv i backen” innebär i klartext oftast att det åtminstone är ett tiotal andra skidåkare på plats. Men just nu är vi helt ensamma i Kappruets skidanläggning och vi tar bokstavligen ut svängarna ordentligt och njuter av ett antal åk i pisterna som är härligt kuperade även om de är rätt flacka överlag. Pisterna är perfekt preparerad och våra skidors stålkanter känns i princip överflödiga.

Efter att vi låtit låren jobba sig genom ett antal halvdjupa carvingsvängar bestämmer vi oss ändå för att ge skogen en chans, trots usla odds. Konkurensen i jakten på orörd snö är i vilket fall obefintlig och vi startar med det markerade offpiståket Järven som ligger precis intill liften. Snön i skogen är som befarat hårdpackad och sönderblåst och det är minst sagt utmanade att ta sig ned mellan träden.

Trots mer eller mindre uselt före så undersöker vi en stor del av området och lyckas till slut hitta en glänta med någorlunda fin snö mellan Vargbacken och Hermelinen.

Vi känner oss nöjda med utfallet vad gäller offpiståkning i skogen i Kappruet och konstaterar att den riktigt fina snön hade blåst bort men att området ändå har fin potential för trivsam skogsåkning när förutsättningarna är de rätta.

Hungern gör sig tids nog påmind men vi kan inte låta bli att ta några åk i den största preparerade nedfarten Vargbacken som går jämte liften innan lunch. Backarna är fortfarande helt perfekta och består mestadels av orörd manschester trots att det, hör och häpna, har anlänt två till skidåkare till systemet.
– Va, är restaurangen öppen!? Säger vår fotograf och håller på att tappa kameran i snön när vi föreslår lunch på

”Totalt går det dock att urskilja fyra personer som för dagen passar upp fem skidåkare”

Vid närmare eftertanke är det smått osannolikt att alla anläggningens faciliteter håller öppet. Reception, sportshop, skiduthyrning, restaurang och lift är bemannade även om det är samma personal som cirkulerar på vissa enheter. Totalt går det dock att urskilja fyra personer som för dagen passar upp fem skidåkare.

Sara och Stefan köpte Kappruet och flyttade 100 mil

Efter lunchen stöter vi ihop med Sara Blomkvist och Stefan Ohlsson som äger denna idylliska skidanläggning som ett par. De är glada och entusiastiska även om anläggningen knappast lär gå med vinst just idag.

Sara och Stefan träffades i Åre med skidåkningen som gemensam nämnare men bodde i Malmö innan flyttlasset till Norrlands inland gick efter att de råkat köpa en skidanläggning.
– Detta var ett fylleköp! Förklarar Stefan på skånska och skrattar.

”- Detta var ett fylleköp! Förklarar Stefan på skånska och skrattar”

Vidare förklarar paret att beslutet att köpa skidanläggningen, som de upptäckte från en annons på nätet, mycket riktigt skedde med ett par glas under västen. Det är dock inget de ångrar men de båda medger att totalrenoveringen har inneburit mer jobb än vad de hade räknat med. 2009 slog Stefan och Sara likväl upp portarna till denna anrika skidanläggning och har sedan dess drivit Kappruet med glädje.

Vi pausar här en kort stund och repeterar. Detta uppmuntrande par har alltså köpt en skidanläggning i västra Härjedalen och tagit pick och pack och flyttat till Messlingen för att försörja sig likt bröderna Marklund i Svartlien. En livsstilsomställning som sannolikt hade skrämt slag även i den mest spontana entreprenören – men Sara och Stefan får det att kännas som den mest naturliga förflyttningen någonsin.
– Vi var trötta på ekorrhjulet och letade länge efter en skidanläggning att köpa, förklarar de och fyller i varandras ord.

– Kappruet hade allt. Närheten till Funäsfjällen och en stor utvecklingspotential.

Innan våra vägar skiljs åt måste vi reda ut vad som hänt med den tidigare smått legendariska sloganen; Kappruet – Sveriges omodernas skidanläggning.
– Det blev för svårt att upprätthålla den sloganen, berättar Sara och pekar leendes på klistermärket med QR-koden till anläggningens swishkonto.

Kappruet stoltserar nu med en ny slogan som lyder – Känn lugnet. En mer träffsäker platsbeskrivning är nog svår att hitta och det är med en harmoniskt sinnesstämning som vi beger oss hem från Kappruet för den här gången. På återseende!

Text: Petter Elfsberg