Tänndalsvallen – mellan skogen, våffeljärnet och bygelliften
Vi har besökt Funäsfjällens överlägset minsta skidanläggning. En charmig idyll som är så nära det kultförklarade TV-programmet Pistvakt du kan komma i modern tid.
Snön ligger som tjocka duntäcken på taken när jag med knarrande steg går mot bygelliften. Klockan är 09.20 och manchesterspåren är till synes helt intakta i backen. Det är en frisk januarimorgon någon vecka mellan jul- och sportlov. Inte en själ har tagit sig till pisten än och det är fortfarande orörd snö vid kanterna sedan senaste snöfallet.
Efter några minuter med en avfrostad bygel i ändan står jag högst upp i backen med en vy över hela Tänndalen där Hamrafjället står som en kronjuvel i blickfånget. Tänndalsvallen ligger som en oas lite lätt avskiljt från de större anläggningarna i trakten, komplett med stugby och bara några minuter bort med bil. Här ingår liftkortet i fjällpasset som täcker in Funäsdalsberget, Ramundberget, Tänndalen, Tännäskröket och Kappruet. Men om du vill så kan du köpa även ett specifikt för bara Tänndalsvallen till förmånligt pris.
Med sina två nedfarter, en skogsavstickare och obefintliga liftköer får du all den lugn och ro du kan tänkas åtrå. Ska du lära dina barn att åka kan detta vara det perfekta stället. Är du nybörjare är det fantastiskt. Känner du att du vill lära dig åka i switch eller kanske testa snowboard för första gången utan att känna att du gör bort dig eller åker in i närmsta medmänniska, så kan Tänndalsvallen också vara för dig. Eller om du helt enkelt bara vill bo på ett lugnt och skönt ställe där det tillhandahålls genuin fjällcharm och sen välja och vraka åkning bland de sex olika anläggningarna för vad som känns bäst för dagen, eller ge sig ut topptur på Hamrafjället precis intill.
Just genuin fjällcharm råder det ingen brist på här. Stugbyn är en mix av timmerkåkar och husvagnstugor. Fasaderna pryds av renhorn eller gamla träskidor med kabelbindningar och direkt intill liften finns det omtyckta backkafét Tännfatet som bara osar vibbar från TV-serien Pistvakt. Här serveras det gulaschsoppa, kaffe, toast och inte minst våfflor som enligt ryktet ska vara det godaste och frasigaste som går att hitta i dalgången. Vill du äta medhavd lunch så går det bra att göra det härinne också.
Men för att få bekräftat om våffelryktet stämmer så kliver jag in på Tännfatet efter några åk. Bara att komma innanför dörren är en upplevelse i sig. Till ljudet av sprakande ved i en kamin bevittnar jag inredningen som temaenligt går i fjällanda med en blandning av Monoskis, älghorn, uppstoppade djur, tavlor med bilder från den gamla goda tiden och diverse attiraljer. Även en gammal (men till synes i toppskick) röd vespa står parkerad i ett hörn.
Gästerna här inne ser ut att vara en blandning av längdskidåkare som kommit från det korsande längdspåret, locals, stuggäster och utförsåkare.
Bakom disken hittar jag ägaren Anders Eriksson som tagit över stafettpinnen att driva anläggningen efter sin far Lill-Sven Eriksson. Lill-Sven började redan på 50-talet att kränga våfflor i samma stuga som vi står i nu. Och i sann pistvaktsanda hänger även ett porträtt på honom i taknocken.
Jag får in en våffla med hjortronsylt. Definitivt frasig. Definitivt god. Ryktet verkar stämma. Medan jag äter frågar jag Anders mer om historien bakom Tänndalsvallen och blir presenterad för Herbert Optitz som sitter vid bordet intill. Herbert, som i skrivande stund är 81 år gammal, titulerar sig som Sveriges äldsta skidlärare. Herbert som ursprungligen är från Österrike, kom till Tänndalen som 17-åring för att jobba.
– Det var bättre jobbmöjligheter och villkor här än i Österrike, berättar han.
– Sen föll jag för köttets lust och blev kvar, säger han och skrockar lätt.
Även om förhållandet bara varade i tre år, så såg Herbert potentialen i att driva skidskola här och började på tidigt 70-tal att lära turister svänga i backarna runtom i Funäsfjällen.
Herbert berättar även om Måndagsklubben, hur Tännfatet på det glada 70-talet förvandlades till en diskolokal en gång i veckan, där uppemot 150 besökare kunde festa loss på kvällen, trots att lokalen bara är godkänd för cirka 60 personer.
– Det var många som träffade sin partner där, tillägger han.
Jag lämnar Tännfatet med den glädjande tanken att det fortfarande finns några genuina backrestauranger kvar som andas livlig historia från en svunnen tid i svensk skidkultur. Ställen där man kan sitta och prata med personer som Herbert och Anders gör helt enkelt gott i skidåkarsjälen.
Utanför hänger det kolarpannor med skaft av långa björkpinnar på fasaden och intill står en stor utegrill. Jag kan se framför mig hur påskloven här kan utspela sig när solen orkar upp lite högre, grillen är tänd och det förmodligen är alldeles lagom med folk i anläggningen som njuter av vårvädret och doften björkved.
Jag passar på att ta några åk till innan jag packar ihop allt i stugan. Än finns det orörd nyfallen snö vid kanterna som måste åkas upp, eller kanske tar jag den lilla avstickaren i skogen?
Tänndalsvallen blir personligen ett ställe jag kommer överväga att återbesöka med familjen. Här skulle jag kunna bo och åka avslappat med ungarna under dagen och på kvällen gå pannlampstur på Hamrafjället. För någonstans här mellan skogen, våffeljärnet och de knarrande byglarna, känns det som att Tänndalsvallen gör precis det den alltid gjort – låter skidåkningen vara enkel, ärlig och mänsklig.
