Pillowfältet – Funäsdalsbergets mytomspunna hemlighet
Freeride angriper Funäsdalens mest mytomspunna åk – ett fluffigt stenfält mitt i skogen som omringas av klippväggar, isfall och björnar.
Funäsdalsberget har en lång och gedigen historia som sträcker sig ända bak till 30-talet. Men det var först när skidanläggningen expanderade kraftigt med flera nya liftar och backar under 2007 som det började tisslas och tasslas om ett stort stenfält i skogen vars stora hårda stenar under vintern förvandlades till lekfulla snöfyllda kuddar som bjöd in till skidåkning.
Det hemliga stenfältet låg (och ligger fortfarande) långt in in under klippväggen på Funäsdalsbergets östra sida, gömt i Kåvanskogen ovanför stugorna. Under det moderna Funäsdalsbergets första levnadsår var det endast en handfull skara skidåkare som kände till detta åk som gick under namnet ”Pillowfältet”. 2011 dök en video med titeln ”Kuddkrig” upp på Facebook, signerad dåvarande lokalinvånare Kalle Karlgren, där han fullkomligt krossade stenfältet genom att studsa ned för dessa tillsynes bedårande snökuddar i en hiskelig fart. Det ständigt skuggbelagda Pillowfältet hade sett dagens ljus och kommentarsfältet stod frågandes:
– Vart på berget är detta?
– Varför har jag aldrig åkt där?
Samma år attackerades en 12-årig pojke av en björn på Funäsdalsberget. Nyheten spreds som en löpeld över hela landet och hans vänner hyllades på Svenska hjältar-galan på TV4 för sin hjältemodiga insats då de räddade sin kamrat ut ur björnidet genom att fäktas med stavarna.
Björnhistorian är en parantes i detta sammanhang (om än en oerhört imponerande parantes). Men händelsen, som alltså inträffade i skogen där ovan nämnda kuddlandskapet är beläget, tillförde syre till den mytiska elden som tänts.
Stenfältet var on fire och hade nu alla delar för att bli ett kvalificerat secret spot; det gjorde sig bra på bild, det var svårt att hitta dit och efter att Funäsdalsberget fått sig en omgång av en värmekamera så började det nu dessutom cirkulera rykten om det fanns närmare 20 stycken björniden i skogen som du var tvungen att passera för att nå stenfältet.
”När det dessutom blev känt att spåren efter Henrik Windstedts skidor lett hela vägen genom skogen fram till kuddarna så var det ett faktum – Pillowfältet hade tagit sig in i skidåkningens finrum”
När det dessutom blev känt att spåren efter Henrik Windstedts skidor lett hela vägen genom skogen fram till kuddarna så var det ett faktum – Pillowfältet hade tagit sig in i skidåkningens finrum och det var längre ingen hemlighet att Funäsdalsberget ruvade på något eftersträvansvärt.
Och nu står vi här. Fulladdade med kameror och breda skidor och ska inleda den långa traverseringen bort mot stenfältet för att dokumentera detta – en gång i tiden hemliga – stenfält till allmän beskådan. Det finns säkert några som höjer på ögonbrynen när de läser detta, men överlag är lokalbefolkningen i Funäsdalen generösa med att dela med sig av sina smultronställen, och anser att delad glädje är dubbel glädje.
”överlag är lokalbefolkningen i Funäsdalen generösa med att dela med sig av sina smultronställen, och anser att delad glädje är dubbel glädje.”
Vi börjar skråa in i skogen under klippväggen som sträcker sig längs hela denna sida av Funäsdalsberget. Anåfjället buktar majestätiskt upp sig på andra sidan dalgången. Vi rör oss framåt i ett lugnt tempo och småpratar samtidigt som vi försöker bedöma och undvika några branta passager som eventuell skulle kunna anses lavinfarliga. Naturen är mäktig och det är lätt att känna sig liten i skuggan av det gigantiska klippmassivet som vi befinner oss under. Vi passerar ett stort isfall som drar blickarna till sig samtidigt som en av oss optimistiskt yttrar sig:
– Nu är vi snart framme!
Men det är vi inte. Vägen är längre än vad någon av oss minns och svetten börja sakta men säkert porla från samtliga pannor, inte minst för undertecknad fotograf som har snowboard under fötterna. Tids nog når vi vårt mål och det mäktiga snöfyllda stenfältet ligger äntligen framför våra fötter.
– Nu är vi framme! Ropar samma person en gång till, ännu mer entusiastiskt.
– Det skulle behövas lite mer snö, konstaterar en annan med ett mer realistiskt tonläge och får medhåll från övriga.
Två tredjedelar av gruppen har varit här förut och kan fastställa att stenarna nog aldrig varit så stora tidigare men att åket ändå är fullt genomförbart.
”Målbilden är förstås att studsa över stenarna i sann Kanada-anda, men det gäller att grunda sitt vägval noggrant för att inte landa i motlut. Att gå upp en gång till är inte ett alternativ.”
Vi begrundar fältet länge från ovan och spekulerar kring olika linjeval och varianter. Det går att angripa kuddarna från flera olika håll och på flera olika vis. Målbilden är förstås att studsa över stenarna i sann Kanada-anda, men det gäller att grunda sitt vägval noggrant för att inte landa i motlut. Att gå upp en gång till är inte ett alternativ.
Det finns några gamla spår i snön som vittnar om ett tillsynes smärtfritt linjeval och vi väljer att åka strax höger om spåren sett uppifrån. Att följa gamla spår är ett beprövat (och dåligt) knep som kan vara helt vansinnigt. Just idag fungerade det dock utmärkt då spåren inte lär ha kommit från Henrik Windstedt, utan snarare från någon mer human skidåkare med ett fungerande konsekvenstänk.
Vägen ned som går runt de största stenarna blir därför smärtfri och utan någon större flygtur.
Näste man ut tar ut svängarna mer, eller snarare mindre, och bombar på rätt ned i fallinjen och luftfärderna blir därmed större och mer spektakulära.
– Jiihhouuu, vrålar undertecknad som redan står längst ned bland stenarna.
Men handen på hjärtat kanske inte landningarna sitter perfekt just idag, men vad gör det när det är mjukt och ingen skada är skedd?
Apropå det. Skada sig – det vill man inte göra här. Och en allmän rekommendation skulle därmed kunna vara att välja en annan plats för att (så att säga) – ladda bajset.
”Skada sig – det vill man inte göra här. Och en allmän rekommendation skulle därmed kunna vara att välja en annan plats för att (så att säga) – ladda bajset.”
På temat diskuterar vi efter varsitt genomfört åk om hur en person vid okänd tidpunkt ska ha ramlat ned i ett hål bakom en av stenarna varav flällräddningen ska ha fått inleda en räddningsaktion. Detaljerna är högst oklara och spekulativa men det för ju förstås tankarna tillbaka till björnattacken för över tio år sedan.
– Akta dig för björnarna! Ropar en av oss kort därefter och skrattar, samtidigt som en annan av oss sakta glider över en misstänkt björnide-formation.
Skämtet är befogat då björnincidenten ändå får lov att anses som solskenshistoria i efterhand, bortsett från den ilskna björnhonans ungar som fick sätta livet till.
Sedan beger vi oss ned genom granskogen för att tillslut möta skoterspåret som korsar vår väg efter några fluffiga fallhöjdsmeter. Härifrån är det stakning hela vägen tillbaka som gäller och har du kalkylerat rätt kommer du ut i botten av backen Nol i Egga på Funäsdalsberget.
Alternativet är att fortsätta ned i fallinjen en bit till för att slutligen mötas av bilvägen som ringlar genom stugbyn i Kåvan där du i bästa fall hämtas upp av en god vän med bil.
Pillowfältet – check. Ska vi vara helt ärliga så är hypen en smula överdriven, vilket kanske inte är konstigt med tanke på dess historia. Kuddarna är svårbemästrade och åket är kort i förhållande till vägen dit och tillbaka. Men å andra sidan är ju resan en del av målet, och äventyret som helhet tillsammans med den omkringliggande naturen är definitivt mödan värd.
Kuddarna är besegrade för denna gången vilket firas med sen lunch och starköl på toppstugan på Funäsdalsberget. Och trots att stenfältet inte levererade lika episk åkning som i Kuddkrigs-filmen från 2011 så lär vi nog ändå snart vara tillbaka där igen. Tills dess – let it snow.
Sugen på fler fina offpiståkning i Funäsfjällen? Ta en titt på Freerides offpistguide för området här.
