Kicking Horse – en äkta kanadensisk håla

”I’ve heard you had a terrible winter in Europe this year” är den första kommentaren vi får höra när vi berättar att vi kommer från Sverige. Ryktena om den snöfattiga säsongen har nått långt utanför Europas gränser, och vi är inte de första som har begett oss västerut för att leta djupare puder denna säsong.

Medan solen har stekt alpernas sluttningar har de kanadensiska bergens vardag sett helt annorlunda ut. Här borta har nämligen alla upptänkliga snörekord slagits denna säsong. Vi kände oss tvungna att åka över för att dokumentera en kanadensisk rekordvinter.

Målet för vår resa är Golden, en stad belägen mitt på Trans Canada Highway. Golden är ursprungligen en gammal gruvstad som tog sitt namn efter att grannstaden hade tagit namnet Silver City. Samlingen av tält och skjul som fanns på den tiden ville inte vara sämre och tog sig namnet Golden City. Den andra delen av namnet föll senare bort eftersom det helt enkelt inte fanns något som kunde kallas city. Staden Golden är urtypen för en riktig bergshåla med hög andel fallfärdiga industrihus och överdimensionerade truckar. ”A dump”, som våra kanadensiska vänner beskrev det för oss innan vi åkte hit.

Men Golden är inte bara ett bra ställe att stanna och tanka i om du är lastbilschaffis; det ligger även granne med en av Kanadas bästa skidorter, Kicking Horse. Fram tills för sju år sedan hette orten White Tooth och var ett bortglömt puderparadis där liftarna hölls snurrande fyra dagar i veckan av lokala entusiaster. Numera har ett nederländskt bolag gått in med pengar och framtidsplanerna är storslagna. De vill gå om Whistler som ”Canada’s Premier Wintersport Destination” och ska bygga ut massivt de närmaste åren. Hittills har de köpt en splitterny åttapersonersgondol från Schweiz som tar dig hela vägen från botten till toppen av systemet på nolltid och byggt ett antal restauranger och condos uppe vid skidorten som kan hyras till fantasipriser.

”Dropping!” vrålar Niklas bakom mig och försvinner utför en klippa i ett moln av snö på baksidan av Terminator Ridge. Det är vår första soldag under vår vistelse i Kanada och det har snöat trettio centimeter under natten. För dig som alltid undrat om det är snön som gör att nordamerikanerna har en förkärlek till stora klippor så ligger det nog en hel del sanning i det. Landningarna under den här dagen känns som någon tar emot dig med en stor, mjuk lovikavante – fjärran Sveriges hårdpackade motsvarigheter.

Niklas Möller kastar skuggor.

Top of the world mom, top of the world! Erik Rydingsvärd hittar sig själv.

Skidåkningen i Kicking Horse kan lämna mycket att önska. Om du inte är beredd att svettas vill säga, för här är det hajka som gäller om du vill få ut mycket av berget. Den mest lättillgängliga offpisten blir uppåkt på nolltid men är å andra sidan mycket bra. På nordamerikanskt vis finns det alla upptänkliga namn på åken som Concussion, Truth, Dare och Consequence. Viktigare än att veta vad de heter är att veta var de finns. Kort sagt kommer du att hitta all bra åkning genom att åka upp till toppen av systemet via någon av de två liftarna Eagle Express och Stairway to Heaven. Sedan fortsätter du knata ut på kammen åt ena hållet, eller så knatar du åt på kammen åt andra hållet. För mer lättillgänglig offpist kan du följa någon av åsarna som finns inom systemet och droppa in när du tycker det börjar bli tillräckligt brant för din förmåga.

Åt söder, direkt när du kommer upp med Eagle Express, ligger Terminator Ridge. Terminator Ridge fortsätter bortåt i ett antal toppar varav de du behöver hålla reda på heter T1, T2 och T3. Du följer bara spåret upp till toppen och sedan är det upp till dig hur mycket du vill hajka. T1 ligger tjugo minuter bort, T2 trettio minuter och T3 ungefär trettiofem minuter bort. Alla ridgerna bjuder på fantastiskt åkning. Allt från branta korridorer, klippor, till drömlik skog med översnöade granar. Ett par dagar efter det senaste dumpet är det inga problem att hitta egna linjer. Se till att du har koll på lavinfaran bara, de många branta och konvexa sluttningarna har flera liv på sitt samvete. Efter ett par hundra fallhöjdsmeters åkning är det dags att följa spåren och börja traversera till vänster. Gör du inte det kommer du ofrånkomligen att hamna i den snårigaste trollskogen väster om Atlanten innan du måste gå i en timme ner till vägen. Intygas av artikelförfattaren.

”Lägg en stoppsladd precis bakom trädet.”

Terminator ridge bjuder till.

Åt andra hållet i systemet ligger Rudi’s Bowl, som nås genom en tjugo minuters hajk över den permanent avstängda delen av Feuz Bowl. Väl uppe på ryggen på Ozone är det bara att droppa in i valfri korridor på baksidan. Efter att du har försäkrat dig om vad som finns bakom förstås. Rudi’s är en bowl som tagen ur vilda västern-film med klippformationer som sticker upp som långa tiometersfingrar ur snön. Med skillnaden att det ligger åtskilliga meter djupt fluffigt kanadensiskt puder ovanpå. Längre in i denna bowl ligger två av Kicking Horse hårigaste åk. En korridor med ett tiometers mandatory-dropp och en svintajt straightlinekorridor. Inget för de nervsvaga. Namn okänt.

Och staden Golden då? Jovars, jämfört med andra hålor längs motorvägen är den varken bättre eller sämre. En huvudgata, ett stort industriområde och tåg som tutar frenetiskt när det passerar genom dalgången. För att få våra fördomar om kanadensiska rednecks bekräftade var vi trots allt tvungna att göra en kväll ute på stan för att insupa den lokala atmosfären. På första stället vi gick till dröjde det faktiskt inte mer än två minuter innan en catfight bröt ut. Men med en rapp vänsterkrok sänkte en tjej en annan vid bardisken och vi lämnade platsen när polisen var på väg. De andra ställena som finns att gå till är Golden Taps och Road House Tavern. Road House är skådeplats för den vida berömda storyn om Fresh Meat Monday som varje reportage från Kicking Horse måste innehålla. Trots att jag lovade PR-chefen att inte skriva om det. Fresh Meat Monday heter måndagarna på Road House när veckans nya strippa kommer till byn. Enligt uppgift ska det vara en munter tillställning med familjer, glad stämning och lite naket.

Hur bra är då egentligen en kanadensisk rekordvinter? Jodå, vi längtade inte hem i alla fall. Det är märkbar skillnad på ett snöfattigt Europa och en rekordvinter i Kanada. Addera nordamerikansk gästfrihet, billiga ribs och chansen att se en äkta grizzly så kan du fråga dig själv varför inte du också ska korsa Atlanten nästa vinter.

Text: och Bild: Eric Spongberg