Doldisar i sydöstra Schweiz: Savognin, Darlux, Bivio och Rinerhorn

Bökiga reserestriktioner covid-regler huserade i vissa länder även delar av vintern 2022. I Schweiz var det dock friare tyglar, varför vi begav oss dit, närmare bestämt för att kika på några mindre skidorter “off the beaten track” i sydöstra kantonen Graubünden. Följ med till Savognin i Val Surses, Darlux, Bivio, Davos och Rinerhorn.

Prolog: Hur hamnade vi i Schweiz?

Skidsäsongen 21/22 blev tyvärr återigen präglad av olika länders ständigt ändrade Covid-restriktioner. Vi hade tänkt att under vår vintervecka i februari vecka 8 åka till Österrike som vi brukar (den här gången till Nauders am Rechenpass).

Men Österrike bestämde sig för att skärpa sina restriktioner ordentligt, och vi började titta åt andra håll. Först Norge som hade lättat en hel del på sina regler. Men vi ville ju till Alperna och vi ville framför allt ha en skidresa utan munskydd och FFP2 hit och dit.

Så öppnade sig en spännande möjlighet när Schweiz i stort sett avskaffade alla Covid-restriktioner. Det var många år sedan vi åkte skidor i Schweiz, vilket huvudsakligen beror på den ständigt stigande Schweizerfrancen, och eftersom vi åker till Alperna flera gånger per år, så vill vi ju hålla kostnaderna begränsade.

Nåväl, Schweiz fick det bli, och det var bråttom med planeringen, men nu börjar ju det roliga med att leta upp ett nytt resmål! Här på Freeride.se är inte mindre än 248 skidorter i Schweiz listade, hur ska man välja?

Men till viken skidort i Schweiz ska vi åka?

Eftersom vi kör bil från södra Sverige så ville vi ha ett resmål som har ungefär samma avstånd och restid som Österrike. Och kantonen Graubünden (eller Graubünda eller Bündnerland som man säger lokalt) når man enkelt och smidigt via motorvägen som leder in i Alperna via Bregenz i Österrike, dvs det är samma resväg som man skulle välja om man åkte till Montafon eller Arlberg.

Det finns många skidorter i Graubünden och vi var från början ganska på det klara med att det inte skulle bli ett femstjärnigt hotell i St. Moritz. Vi bor alltid med halvpension i Österrike och tycker att det är trevligt och bekvämt. Hotell och framför allt restaurangmat är dyrt i Schweiz, särskilt nu när en Schweizerfranc kostar nästan lika mycket som en Euro, och halvpension är då ett bra sätt att ha koll på kostnaderna.

Vi bestämde oss för att leta upp ett sådant hotell i en by som skulle ligga centralt belägen, så att vi varje dag skulle kunna välja ett nytt skidområde. Och fördelen med att välja ett hotell i en ort som inte har ett eget skidområde, är att priserna är lite lägre.

Välkommen till Filisur

Valet föll på Hotel Grischuna i Filisur, som ligger central beläget i knutpunkten mellan Albulatal och Val Surses. Härifrån kan man nå ca 15-20 olika skidområden med bil eller tåg inom en timme, och flera skidområden var endast 10-20 minuter bort.

Resan var tänkt att börja med en överfart via Trelleborg-Rostock, men en annalkande storm på eftermiddag/kväll den 17 februari satte stopp för det, så det blev en hastigt ändrad resväg via Öresundsbron och Rödby-Puttgarden i stället. Efter några timmar genom monsunregn och storm kom vi fram till vår planerade övernattning i Potsdam. Resten av resan förlöpte sedan normalt utan några köer eller incidenter, och vi kom fram nästa kväll till Hotel Grischuna i Filisur där vi välkomnades av Frau Uffer.

Första skiddagen Savognin i Val Surses

Det är strålande väder och vi bestämmer oss för att prova skidorten Savognin i Val Surses, endast 20 km och 20 minuter från Filisur. Efter en god frukostbuffé på Hotel Grischuna, så är det in med skidorna i bilen och iväg som gäller. Fru PisteCarver valde att ta med både pistskidorna och all mountainlaggen, medan jag som numera har slutat åka på pistskidor endast tog med mig ”bredisarna”. Savognin är med sina 80 km pist, vad som normalt skulle kallas ett mellanstort skidområde. Vi parkerar bland vad som ser att förutom vår bil vara 100% schweiziska gäster, huvudsakligen från kantonen Zürich.

Vi åker upp med en modern 10-pers gondol i två sektioner. Därifrån vidare med en snabb sexstollift upp till toppen Piz Martegnas på 2.670 möh. Vi slås av att terrängen är öppen och vidsträckt med stora ytor, och vi bestämmer oss direkt för att fortsätta till den bortre delen av skidområdet nedanför Piz Cartas. Från toppen av Piz Martegnas går det en transportväg längs kammen, och efter ett par minuter öppnar sig ett fantastiskt skidlandskap.

Mäktiga vyer från Piz Martegnas på 2.670 möh

Vi ser hela den vidsträckta terrängen från toppen Piz Cartas ner till Radons, och det är 823 fallhöjdsmetrar av vita böljande sluttningar, kilometer efter kilometer av inbjudande skidåkning. Och det ser ut att vara kilometer efter kilometer på bredden också. Här verkar man kunna åka överallt!

Härifrån har man också en fin utsikt över nationalparken Parc Ela, med berget Piz Ela 3.334 m. Snön i pisterna är perfekt den här dagen och nerfarterna är precis så perfekta för carving som de ser ut på bilderna. Och nerfarterna är lååånga och varierade, vår skidresa har fått en riktigt bra start.

De 823 fallhöjdsmetrarna är snabbt avverkade och upp till toppen Piz Cartas kommer igen vi med Schlepplift Radons och sedan Schlepplift Piz Cartas. De kör bra speed på släpisarna och även om det inte går lika fort som moderna express sittliftar, så klagar vi inte. Vi är ju nästan ensamma i nerfarterna och man kan åka helt avslappnat och välja sin egen linje.

De vidsträckta ytorna inbjuder ju också till offpiståkning och man kan i princip svänga av pisten överallt och köra vid sidan om. Tyvärr så hade det blåst en del ett par dagar tidigare när det kom en 30-40 cm nytt, så det låg lite ojämnt fördelat, och emellanåt så smattrade det mot belagen av det frusna och lite ojämna täcket under pudret. Inte den bästa offpisten man har upplevt, men ett par trevliga åk blev det ändå.

Lutningsmässigt ser hela terrängen lavinsäker ut förutom en längsgående ravin några hundra meter skiers right om släpliften Piz Cartas.

Bara i Alperna: solig uteservering i februari

Efter ett par timmar kallar magen och det är dags för det som är så underbart i Alperna, att sitta ute på en terrass i strålande sol med mäktiga berg i bakgrunden. Vi sätter oss till rätta på Restaurant Steil’ Alva, och mot solen vajar behagligt den schweiziska flaggan med sitt vita kors bredvid Graubündens kantonsflagga.

Maten i Schweiz är dyr, ca 60-70% dyrare än motsvarande mat i Österrike. Men vill man hålla på budgeten så kan man ju dela t ex på en pizza och ha ett par müsli bars med sig i ryggsäcken. Och startar man med en stadig frukostbuffé på hotellet så funkar det rätt bra. Drycker är däremot inte så förfärligt dyrt, och kostar inte mycket mer än i Österrike. Självklart provar vi den graubündiska specialiteten ”Capuns”.

De sista timmarna på eftermiddagen provar vi Piz Martegnas sluttningar på östra sidan ner mot Savognin. Det är riktigt fin åkning med breda öppna ytor här också. Mot norr ligger lite avsides släpliften Nalas, och den skidåkningen ska man inte heller missa. Fin snö och åter det som verkar vara Savognin’s signum – den lättillgängliga offpisten som finns överallt.

1500 fallhöjdsmeter i ett svep

Från toppen av Piz Martegnas kör vi sedan hela vägen ner till Savognin, och här överraskar skidområdet igen med att nerfarterna är lika breda och fina ända ner till dalstationen. Man bjuds här på 1.500 höjdmeter i ett svep utan att behöva åka någon mellanlift eller transport. Klockan 16.30 är vi nere och färdiga för dagen, vilket fint skidområde utan trängsel och stök som vi har hittat. Wow.

Plan A är Bivio, vad är plan B?

Det har fallit 10-20 cm snö under natten och det snöar fortfarande lite utanför balkongfönstret på morgonen. Vi kan ju välja att åka till skidområden i alla fyra väderstrecken, så nu går vi lös på alla radar- och väderappar i mobilen! Vart ska vi åka?
Vi bestämmer oss för att åka söderut där vädret på webcams ser ut att vara klarare, och valet faller på Bivio som ligger på väg upp mot Julierpasset. Vi har 38 km och 40 minuter dit.

Tyvärr lättar inte molnen utan det blir tvärtom sämre och sämre, och när vi väl kommer upp till Bivio på 1.769 m.ö.h. så är det full snöstorm. Aj, aj, aj… vad göra nu?

Vi vänder tillbaka norrut, det klarnar upp lite och vi bestämmer oss för det lilla skidområdet Bergün/Darlux som ligger på 1.400 meters höjd i en dal där den tar slut vid Albulapasset som är vinterstängt för vägtrafik. På sommarhalvåret kan man här köra bil över till St. Moritz via Albulapasset.

Så alltså tillbaka till Filisur och därifrån vidare till Bergün som bara ligger 10 km och 10 minuter söder om vår hemmabas Hotel Grischuna. Det klarnar upp mer och mer in mot Bergün, där vägen i början klänger hängande på branta klippväggar. Vi kör igenom Bergün som är en pittoresk graubündisk by med typiska vackra stenhus med djupa fönsternischer. Byn verkar vara en rodel/kälkby mer än en skidort, överallt ser vi familjer med kälkar.

Vi har fått höra från Frau Uffer på hotellet, att Bergün är känt för sin rodelbana. Nåja, det var ju inte därför som vi körde hit, utan nu ska vi upp och åka skidor.

Darlux skruttiga liftar, fin skidåkning

Darlux som området heter består av två gamla skruttiga sittliftar och en släplift högst upp. En höjdskillnad från 1.400 till 2.570 meter bjuds man på. Det tar lite tid att komma upp med de gamla sittliftarna, men väl uppe bjuds vi på en blick över en fantastiskt inbjudande skidterräng vid toppsläpliften Piz Darlux.

Offpisten ligger återigen lättillgänglig intill pisterna, men här är vi försiktiga för terrängen är inte säker. Det finns flera små branter med drivor och överhäng här och var, och av Frau Uffer har vi också fått berättat att en 17-årig snowboard åkare mycket tragiskt omkom i en lavin i det här området bara tio dagar tidigare.

Så ingen offpist då. Men… här uppe är vi kanske totalt tio skidåkare (rodelåkarna håller till längre ner). Och det har snöat 10-20 cm fram till för ett par timmar sedan, och de har inte kört pistmaskinen!

Härlig skidåkning blir det igen, mycket mindre område och inte alls så långa nerfarter som i Savognin, men riktigt roligt att ha upptäckt det här lilla stället. Nerfarterna mot byn imponerar tyvärr inte, ganska mycket tråkiga transportvägar genom skogen.

Längre ner blir pisten lite bredare igen och här råkar vi ut för en spännande sak. Från Filisur går Rhätische Bahn tåget till St. Moritz, och det går genom Bergün och sedan i slingor uppför sluttningarna mot Albulapasset och Albula tågtunneln. På väg ner kör vi under ett tågspår mitt i backen, och strax efteråt kommer tåget till St. Moritz farande förbi oss där vi står på skidor 10 meter vid sidan om spåret!

En dag som började med lite strul och sedan blev riktigt lyckad. Är det här lilla skidområdet då något att rekommendera? Nja, inte för en skidresa på en vecka, men för en dagsutflykt absolut.

Revansch på Bivio

Det har snöat igen under natten, men himlen är klar på morgonen, så vi försöker med Bivio igen. Det är ett litet skidområde med endast tre släpliftar, högt beläget i nästan helt trädfri terräng mellan 1.769 och 2.560 möh.

Det är härligt väder på väg mot Bivio, och halvvägs passerar vi Savognin som vi gillade så mycket. Efter Savognin kör vi igenom byn Tinizong, är vi i Kina?! Vi är nu södra Bündnerland och det är även Rätoromanisch-område, så namnen låter ofta inte särskilt tyska.

När vi kommer upp till Bivio som ligger i sluttningen upp mot Julierpasset öppnar sig ett vackert och inbjudande högalpint landskap. Det ligger ca 30 cm nyfallen snö, härligt! Parkeringen vid liften är inte stor, rymmer kanske 30 bilar, det här är inte Mayrhofen eller Ischgl precis.

Vi köper två dagskort för 45 Schweizerfranc styck och åker upp i strålande sol och blå himmel med Schlepplift Tua. Den är lång och transporterar oss 430 meter högre upp, och här hade vi tänkt fortsätta med toppliften Al Cant, men det blåser här uppe och den är stängd idag. Vi får nöja oss med Tua och den andra ungefär lika långa liften Camon. De startar ganska långt ifrån varandra och möts i ett ”v” där de har sina toppstationer.

Terrängen i de övre delarna i Bivio’s skidområde är ganska flack, och utanför pisterna ganska ”bulig” med få sammanhängande sluttningar. Pisterna är trevliga på sina ställen där det inte är för flackt, fru PisteCarver gillar Bivio bättre än jag.

Puder och världens godaste pizza

Den här dagen hittar vi helt klart den bästa skidåkningen i de nedre delarna där det ligger en hel del nytt puder (högre upp har det blåst bort), och skiers right från nedre delen av Schlepplift Tua hittar jag en liten transportväg som leder i riktning mot byn Bivio. Jag tar den bara ca 100 meter in mot liften innan jag svänger av neråt, och där hittar jag en skön sluttning med puder intill liften och ner mot dalstationen. Den fick jag ha för mig själv ett antal rundor innan några snowboardåkare också upptäckte den. Precis som de tidigare dagarna bjuder även Bivio på helt stressfri skidåkning utan någon som helst trängsel någonstans.

”Bivio på helt stressfri skidåkning utan någon som helst trängsel någonstans.”

Men nu måste vi berätta om vårt lilla lunchställe. Intill liften Tua längst ner ligger den lilla Restaurant Tua, som har en liten mysig solvänd terrass och ett trevligt värdpar. Och den salamipizza som vi åt här, det var den godaste pizza vi någonsin har ätit. Den kostade över 200 kr och var värd varenda Schweizerfranc. Får inte missas om ni kommer hit!

All in på Davos

Det är lovat ”Kaiserwetter” och vi har redan kvällen innan bestämt oss för vart vi ska åka. Det blir inte ytterligare en ”oupptäckt” liten skidort, utan nu blir det ”high society”. Hört talas om Davos och World Economic Forum där världens mäktigaste personer samlas varje år under en vecka i januari?

Förutom alla lyxhotell och exklusiva brand shops, så har Davos även det mesta inom vintersport. Man tävlar här i världscupen både i längdskidåkning och i bobsleigh. Och här finns förstås massor av möjligheter för alpin skidåkning. Davos bjuder inte på ett jättelikt liftsystem typ Ischgl/Samnaun eller Val d’Isere, utan skidåkningen är uppdelad på fem olika liftsystem längs dalen. Tillsammans bjuder dessa på 320 km pist, och vi bestämmer oss för det största och mest kända av dem, Davos-Parsenn med 95 km pist.

Davos är även känt för att vara ett ”Schneeloch” typ Arlberg, och under den dryga halvtimme det tar att köra hit från Filisur, så ser vi att snötäcket i dalen hela tiden blir tjockare och framme i Davos ligger det över en meter vid sidan av vägen. Vi kör in i vad som är en riktig stad med mycket trafik och människor överallt, en väldig kontrast till Bergün och Bivio.

Vi tar från Davos centrum Parsennbahn, en modern bergbana med glastak upp till skidområdet. Här står vi också i den här skidveckans enda liftkö och det tar en 20-30 minuter innan vi är på väg uppåt. Det är en helt annan publik här, det är väldigt internationellt och vi hör att människorna kommer från USA, England, Tyskland, Italien, Skandinavien etc.

Davos ligger högt och Parsennbahn som startar på 1.560 möh släpper av oss uppe på Weissfluhjoch på 2.662 möh. I den här toppstationen går vi vilse! Det är en stor byggnad med flera övertäckta ”gator” som löper i olika riktningar och känns mest som en blandning av en tågcentral och en galleria. Till slut hittar vi ”gatan” som leder ut på baksidan mot Weissfluhgipfel som är skidsystemets högsta punkt.

Vädret är fantastiskt med sol och ca 5-6 minusgrader, och vi bestämmer oss för att starta dagen med den långa nerfarten mot stationen Schifer ända borta vid Klosters. Det ska enligt pistkartan ge oss oavbruten åkning i röd pist med en fallhöjd på 1.100 meter.

Landskapet är stort, öppet och fyllt med det största snödjupet vi sett hittills den här veckan. Detta håller oss på gott humör, för Davos-Parsenn har tyvärr ändå ett par nackdelar som vi upplever det. Det är väldigt mycket mer folk här än i de skidområdena som vi har åkt i de tidigare dagarna, och det är många som är nybörjare, så man får se upp och köra lite försiktigare. Inga liftköer uppe i systemet, men alla moderna express sittliftar skyfflar upp mycket folk i backarna.

Vi kör igenom i stort sett alla liftar i Parsenn och testar de flesta nerfarter, och vi hittar några favoritpartier som vi gärna vill tipsa om. Schlepplift Seetäli är mycket trevlig för liftburen offpist. Det finns stora fria och breda ytor på båda sidor om liften (framför allt skiers left) och man kan åka i fri terräng hela vägen ner till dalstationen. Övre delen lutar ca 30 grader och sedan blir den snällare på mitten, och den sista tredjedelen löper i en snäll bäckravin. I min video kan ni se en hel del av det här åket.

Vi hittar ett mycket trevligt lunchställe vid Gruobenalp, en utebar där man bl a grillar korv och serverar Prosecco i det strålande solskenet. Vi får tag i ett ledigt bord/tunna i snön och här äter vi våra (svindyra) grillkorvar med ett fantastiskt alp-panorama framför oss – detta är livet!

Åt andra hållet är Gruobenalp en gryta med många ravinsluttningar med gles skog, och spåren avslöjar att detta är ett omtyckt offpistområde för de avancerade skidåkarna.

Efter lunch tar vi oss upp i systemet igen, och vi åker hela vägen upp till den högsta toppen Weissfluhgipfel (2.844 möh) dit man kommer med en kabinbana på slutet. Här uppe blir det foto-time, utsikten är enastående 360 grader runt!

I väster ser vi Finsteraarhorn, och i sydväst ser man ner på den stora gryta som är skidområdet till den exklusiva orten Arosa. Åt söder reser sig längst bort Berninabergen vid St. Moritz, och i öster syns Silvrettabergen som fortsätter in i Österrike.
En trevlig överraskning när vi har stoppat ner kamerorna och börjat röra på oss igen, är pisten ner från Weissfluhgipfel, svart nr 2 Wasserscheide, som bjuder på riktigt skön åkning, och det fritt så att man kan köra sin egen linje. Bästa pisten i Davos Parsenn!

Vi fortsätter sedan hela vägen ner till Davos och nerfarten till dalen är svart nr 7 Höhenweg, som också är riktigt fin, förutom att det här också är många ovana åkare som gör att man får ta det försiktigt. Det blev en heldag med sol och veckans djupaste puder, och totalt sett är vi nöjda med dagens utflykt, och vänder tillbaka till vår ”bas” i Filisur.

Sista skiddagen Davos-Rinerhorn

Sista dagen på skidor och vi har vid frukosten ännu inte bestämt vart vi ska åka idag. Det finns så många skidorter inom körbart avstånd att man egentligen skulle behöva stanna i Filisur två veckor till för att prova allt. Först funderar vi på att köra till Pizol-Bad Ragaz som ligger en timme norrut, men en snabb koll på snödjupet där (dåligt), gör att vi ändrar oss igen. En märklig vinter i Alperna den här säsongen, vissa områden har riktigt bra med snö och andra har katastrofalt dåligt snötäcke.
Albulatal har ju massor av snö, det såg vi dagen innan i Parsenn.

Jag kommer plötsligt till att tänka på att min vän ”Kalle i Luzern”, som jag lärt känna via det här forumet, tidigare har lagt upp sommar/vandringsbilder från Glaris. Ni kanske vid något tillfälle har tittat in i tråden ”Var är bilden tagen?” här på Freeride forumet. Det är en tråd där vi är ett gäng ”nördar” som håller på och försöka klara olika bildgåtor (alla är välkomna dit!) Det var visserligen sommarbilder som Kalle hade lagt upp där, men det såg ut att vara fin skidterräng. Skidområdet där heter Davos-Rinerhorn och tillhör Davos även om det ligger en bra bit från själva Davos.

Till Glaris tar vi tåget, det går från spår 3 direkt utanför vårt hotell, och tar ca 15 minuter till Glaris. En kul grej med de här lokaltågen är att det är lite som att åka buss, det gäller att inte glömma att trycka på stoppknappen, för då kör tåget bara förbi de flesta små stationer.

Det är moderna fina tågvagnar som bjuder på en kort och bekväm resa till Glaris i Albulatal. Framme i Glaris känns det inte som Davos precis, Glaris är vad man på engelska skulle kalla en ”hamlet”, och från den lilla stationen går vi bara tvärs över vägen till Rinerhornbahn som tar oss upp till skidområdet.

På pistkartan ser Davos-Rinerhorn inte mycket ut, men det här skidområdet blev en positiv överraskning. Det första man lägger märke till är att det återigen inte är mycket folk – skönt! Och det är som vi är vana vid den här veckan, bara schweizarna och vi två svenskar. När man kommer upp i området så har man tre släpliftar att välja på, och det låter ju lite torftigt. Men liften i mitten som heter Juonli, är ”carving heaven”. Nerfarterna på båda sidor är mycket breda och nästan helt jämna med röd lutning hela vägen. Dessutom lyfter släpen upp en med 450 fallhöjdsmetrar till toppstationen, vilket ger långa åk utan avbrott. En del kanske tycker det låter tråkigt med en jämn bred sluttning med 450 fhm, men för den som vill öva på sin carving teknik är det svårt att hitta något bättre. Eller varför inte bara låta skidorna ”sträcka på benen” i stora svepande bågar och höra hur fartvinden tjuter i öronen? Det är så glest med andra åkare här att man verkligen kan prova sina egna gränser utan risk för några kollisioner.

Lunchen tar vi på Restaurant Jatzmeders stora uteterrass, och därmed har det blivit utelunch i solen varje dag den här skidveckan. Vi kostar på oss varsin rejäl hamburgertallrik och njuter av utsikten, och känner att det har varit en fantastiskt bra vecka. Men ännu är vi inte färdiga, vi har ju en eftermiddag på skidor kvar.

Efter lunchen drar vi bort till Schlepplift Nülli, och den ser på pistkartan ut att ligga bredvid Juonli, men i verkligheten ligger de i två skilda dalar och man kan inte se den ena från den andra. Här bjuds vi på en helt annan terräng än vid Schlepplift Juonli, det är högalpina varierade sluttningar i ett härligt omväxlande landskap (missa inte detta i slutscenerna i videon, som ligger längst ned i artikeln). Den här släpliften bjuder på en imponerande fallhöjd av 550 meter, och det går att svänga av från pisten hela vägen och hitta sin egen nerfart. Det är brett, det är långt och det är roligt att åka här!

Vi åker skidor ner till dalstationen vid Rinerhornbahn, där man bara går rakt över vägen igen till tågstationen. Och här gäller det att inte glömma att vid tidtabellskylten trycka på ”knappen”. För glömmer man det så kör tåget bara förbi Glaris. Vi glömmer inte utan får en kort och behaglig transport tillbaka till vårt hotell i Filisur.

Strax utanför Filisur ligger den berömda Landwasserviadukt, som är en 120 år gammal tågbro med 136 meter höga murstensvalv. Den används fortfarande och tågen till St. Moritz passerar här varje timme. Ett landmärke värt att besöka.

Hur ska vi nu runda av och sammanfatta den här lite annorlunda skidresan som blev lite impulsartat planerad bara ett par veckor innan avresa? En jämförelse med att göra en resa till ett skidturistmecka som till exempel Zillertal, kunde vara intressant. Vi jämför då att göra detta en högsäsongsvecka i februari, i det här fallet vecka 8.

Pros & Cons Zillertal vs. Filisur (Graubünden)

Zillertal
+ Ett liftkort som gäller på 7 skidområden, 542 km pist och 180 liftar.
+ Hög hotellstandard och stort urval av boenden till rimliga priser.
+ Supermoderna och effektiva liftsystem.
+ Tre stora liftsystem med möjlighet att åka skidor över stora områden.
+ Typisk österrikisk atmosfär med möjlighet till nöjen vid sidan om skidåkningen.
– Väldigt mycket folk (framför allt från Holland och Tyskland).
– Trångt i många nerfarter, oftast inte mycket liftköer, men de effektiva moderna liftarna har
kapacitet att ibland mata upp fler skidåkare än vad som är lämpligt.
– Mycket trafik in och ut ur dalen. Om man kommer vid fel tid på den stora hotellbytardagen
lördag, så kan man bli sittande i bilkö i timmar.

Filisur
+ Inget eget skidområde, men inom 10 min till 1 timmes transport når man 15-20 olika
skidorter. Trevligt att se en ny dal, skidort och skidområde varje dag.
+ Fritt i skidsystemen och lättillgänglig offpiståkning (i de skidsystemen som vi besökte).
+ Tåg med direktförbindelse till bl a St. Moritz och Davos.
+ Genuin känsla att vara nästan ensam ”utlänning” bland schweizare.
+ Pga den låga andelen utländska gäster, är det nästan ingen trafik in och ut ur Graubünden.
Som att ut och köra på motorvägen en söndag förmiddag här hemma i Sverige.
– Svårt att hitta prisvärt boende, standarden är lägre än i Österrike och det är dyrt i Schweiz.
Urvalet av halvpensionshotell är också sämre.
– Lunchmaten i backen är ca 60-70% dyrare än i Österrike (drycker ungefär samma pris).
– Inga kvällsnöjen om man är ute efter det.
– Det blir dyrt med att lösa dagskort varje dag om man besöker de stora skidområdena (de
mindre skidorterna är billigare, och ett dagskort kan kosta från 33 CHF i Vals till 100 CHF i
St. Moritz, Arosa/Lenzerheide eller Flims/Laax).

Blev vi då nöjda med vår resa?

Det korta svaret: Ja, mycket nöjda.
Totalt sett kostade vår resa ungefär samma som en vecka i Zillertal. Vi löste det med att gå ner något i hotellstandard. Hotel Grischuna är ett äldre lite enklare 3-stjärnigt hotell, men det var väldigt mysigt och gästvänligt. Vi betalade 735 CHF per person och vecka med halvpension, och då fick vi frukostbuffé och fyrarätters middag på kvällen (mycket god och vällagad mat). Öl och vin är inte nämnvärt dyrare än i Österrike.

10000-kronorsfrågan: Kommer vi att återvända nästa år?

Det är mycket möjligt, det finns många skidområden kvar där att utforska, och Savognin och Rinerhorn besöker vi gärna ännu en gång.

Text: @PisteCarver
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.