Jotunheimen Haute Route (Høyruta): Skidtur över Jättarnas hem

Norge har skidåkning i världsklass. För några år sedan grundlades också ”Høyruta” i bergsmassivet Jotunheimen som norrmännens svar på Alpernas Haute Route. Häng med på en upplevelserik skidtur med slående utsikter i sex dagar och fem nätter över jättarnas hem.

– Oj! När jag var häruppe för tre år sedan var det helt vitt, säger bergsguiden Christian Edelstam samtidigt som han kämpar med att hålla ansiktet borta från vinden.
Det är kallt och blåsigt. Snökristallerna blästrar våra ansikten samtidigt som vi i maklig takt rör oss över topplatån mot den högsta punkten på Besshø. Utsikten kommer och går i takt med att luften trycks upp från stupet framför oss. Den senaste stormen med vindar på över 30 meter per sekund och regn på höga höjder målade om landskapet. Det är nästan lika svart som vitt runt om oss.

Det är första dagen på Jotunheimen haute route. Eller Høyruta som norrmännen kallar det. För sju år sedan fick skidåkaren Stian Hagen och fotografen Johan Wildhagen idén om en travers över Jotunheimen. Det blev till slut Norges motsvarighet till Alpernas klassiska Haute route  mellan Zermatt och Chamonix. Norges haute route tar 6 skiddagar är 77 kilometer lång och har en total fallhöjd på lite över 7200 meter, övernattning i 5 hyttor längs vägen.

Dag 1: Gjendesheim – Besshø – Memerubu

Vi började dagen med en god frukost på Gjendesheim turisthytta. Det är en perfekt utgångspunkt för att nå de östliga bergen i Jotunheimen. Hit går det bilväg och det är cirka 35 mil från Oslo. Vi åkte tåg till Oslo och vidare till Gjendesheim i en fullpackad minibuss.

Det var både enkelt och relativt klimatsmart då vi spenderade runt nio kilogram koldioxid per skidåkare genom att resa på det sättet. Gjendesheim består av en huvudbyggnad och ett gäng mindre hus och drivs av Den norske turistföreningen (DNT), vilket är Norges motsvarighet till Sveriges turistförening (STF). Området runt Gjendesheim är som mest känt för vandringen Besseggen, som av National Geographic är utsedd till en av världens 20 vackraste fjällvandringar.

Elva kilometer och 1258 höjdmeter senare står vi på toppen av Besshø (2258möh) och kämpar mot vinden. Molnen dansar på himlen och vyerna dyker titt som tätt upp i molnfönsterna. Det är vackert, men inte särskilt imponerande. Det är först när jag blickar västerut som topparna blir spetsiga och ståtliga. Och det är ditåt vi ska.

Från toppen åker vi först slalom mellan hundratals uppstickande stenar innan dagens höjdpunkt betas av. En ränna på nästan 400 höjdmeter med en lutning på 30-35 grader. Efter det är det skrån från helvetet. Eftersom vi har lyckats pricka in den kanske snöfattigaste periden sedan Norge blev självständiga måste vi göra en travers på nästan två kilometer över sten blandat med snö, innan vi gör ytterligare en travers (denna gång på snö) för att nå den sista branten ner till Memerubu.

Det sliter hårt på skidor och muskler och när vi till slut, under mörkrets intåg, anländer till Memerubu är det ett slitet gäng som stapplar in i den mysiga stugan.
Dag 1 avklarad. 16 kilometer och 1258 höjdmeter.

Dag 2: Memerubu – Surtingssue – Glitterheim

– Vi tar nåt att dricka och äta innan vi sätter på stegjärnen, säger Christian samtidigt som han blickar upp för branten.
Vägvalet är solklart, här gäller det att hålla ut till vänster för att undvika den inblåsta snön i toppartiet.

På förmiddagen har vi betat av 7 kilometer, över en topp och förbi ett par sjöar. Nu står vi under det sista branta partiet innan platån som tar oss vidare mot Surtingssues topp. Äntligen börjar den högalpina känslan att infinna sig. Väster om oss ligger de den mäktiga Vestre Memerubuglaciären med toppar som sticker upp likt tentakler. Det är en mäktig syn.

I slutet av topplatån tar Christian beslutet att vi inte gör avstickaren till toppen av Surtingssue, utan fortsätter färden mot Glitterheimstugorna. Bristen på snön, och kylan på ner mot minus tjugo grader i kombination med blåsten har gjort oss långsammare än normalt. Nu åker stighudarna av och repet fram. Christian gräver ett T-ankare och börjar fira oss, en efter en, ner för den isiga och branta delen mot den södra delen av Blåglaciären. Det är ruskigt kallt, enormt isigt och nu känns det verkligen som ett riktigt äventyr.

Efter en lång travers över glaciären hittar vi bra snö, och denna gång med bra sikt och en sol som rör sig ner mot horisonten i väster. Med glada miner samlas vi vid sjön. Nu är det ytterligare ett stighudspass på agendan. Först 4 kilometer och 300 höjdmeter till passet öster om Styggehøe för att sedan få ett flackt åk som avslutas med 20 minuter stakning innan vi når dörren till huvudbyggnaden i Glitterheim.

– Välkommna, vi har väntat på er, säger mannen i receptionen.
Knut, som mannen heter, är fjärde genrationen i sin familj som driver hotellet. Vi är alla slitna efter många kilometer och höjdmeter och kvällens middag slukas likt antiloper på stäppen.
Dag 2 avklarad. Nu med totalt 32 kilometer och 2658 höjdmeter.

Dag 3: Glitterheim – Glittertind – Spiterstolen

Efter två fysiskt utmanande, men underbara, dagar vaknar vi upp med kunskapen om att vi har lättare dag framför oss jämfört med de första två dagarna. Det är en flack tur från Glitterheim upp till Glittertind, Norges andra högsta berg på 2457 meter över havet. Vinden ger inte med sig vilket gör att stoppet på toppen blir kort.

Åket ner mot Spiterstolen börjar med en travers runt Glittertinds norra klippvägg innan vi beger oss söderut. Det är till en början stora och öppna ytor där vi lägger stora svängar med Galdhøpiggen framför oss, som med sina 2469 meter över havet är Norges högsta berg. De öppna ytorna byts halvvägs ner ut mot en ränna med brantare karraktär, innan det flackar ut och det är ytterligare en travers hela vägen till Spiterstolen. Dag 3 avklarad med totalt 46 kilometer och 3758 höjdmeter.

Hittills har alla boendena haft olika karaktärer. Gjendesheim som nås med bil året runt var fullt med folk. Bilar stod parkerade och det var liv och rörelse. Hela området låg vackert vid sjön Gjendes. Memerubu kändes mer enkelt och avlägset. Husen låg inbäddade mellan branta berg och sjön. Elen var avslagen och vi åt middag med levande ljus vid matbordet. Det fanns knappt någon mobiltäckning. Glitterheim bjöd på både el och stora sociala ytor. Alla boendena erbjöd god och vällagad mat, rena rum och sköna sängar.

Spiterstolen är inte något undantag. Här serveras dock maten av servitörer, till skillnad från de andra boenden där vi fått ta maten själva. Det gör maten varken godare eller bättre, men servicen upplevedes såklart annorlunda. Spiterstolen drivs av Bjørn Andreas och hans fru Bodil. De är sjunde generationen i familjen som driver stället.

– Bjørn Andreas familj var tidiga klimatflyktningar, säger Bodil medan hon häller upp en kaffe bakom receptionsdisken.
Hon fortsätter samtidigt som hon pekar ut genom det stora fönstret:
– På 1700-talet växte glaciären så mycket att hans förfädrar var tvungna att flytta sitt hus till denna plats.

Dag 4: Spiterstolen – Galdhøpiggen – Leirvassbu

Jag tänker på Bodil och glaciären när jag släppar mina skidor genom dalen upp mot Tverråglaciären. Det är morgon och bergsryggen gör att Spiterstolen försvinner bakom oss. När vi kommer upp till glaciären tittar jag på GPS-klockan. Glaciären har retirerat nästan 400 höjdmeter sedan 1700-talet.

På grund av snöläget och den fysiska statusen på gruppen gör Christian en egen variant av dag 4 på Høyruta. Orginalturen går via Galdhøpiggen och vidare söderut. Den turen landar på 1800 höjdmeter och 17 kilometer. Vi går en mer direkt linje åt sydväst över Tverråglaciären som kapar 600 höjdmeter och 3 kilometer. När vi står i passet söder om Bukkeholstindan och tar av stighudarna så imponeras vi av landskapet. Under oss ligger den mäktiga Søre Lillåglaciären. Framför oss och på andra sidan av glaciären sticker bergsryggar och bergstoppar upp. Det här är mäktiga Jotunheimen.

En efter en ger sig de av. Ner för det stora snöfältet. Snön yr och just nu upplevs den bästa skidåkningen på hela turen. Jag står kvar i passet och njuter av de små skidåkarna i den stora naturen.

Vi korsar Søre Lillåglaciären och går upp i passet framför oss. Stighudarna åker ännu en gång av skidorna. Snöfältet framför oss är konvext och långt därnere ser vi den stängda bilvägen som leder in till Leirvassbu. Christian åker först och hittar en perfekt linje. Snön är ännu bättre än förra åket. Det är även brantare, mellan 35-40 grader. Åket avslutas med en travers söderut ner till bilvägen med en kort promenad till Leirvassbu.

– Ni ska väl inte göra Storebjørn imorgon?, frågar en äldre herre oss när vi sitter och tar av oss pjäxorna inne i foajén.
Han fortsätter:
– Det är en enorm spricka i glaciären under toppen.
Näst sista dagen avklarad med totalt 61 kilometer och 4958 höjdmeter.

Dag 5: Leirvassbu – Storebjørn – Krossbu

Resande med klimattänk kräver ofta lite anpassning. Slutdestinationen Krossbu ligger västerut längs den vinterstängda Veg 55. Därifrån till Oslo och tåget som avgår klockan 15.55 blir för oss för tajt. Vi anpassar oss och går upp klockan 04.00. Efter en snabb frukost sätter vi på pannlamporna och glider norrut längs den stängda bilvägen in till Leirvassbu. Landskapet har den där magiska blå morgonfärgen och solen går upp om en timme.

Vi sätter på stighudarna i dalen nordöst om Storebjørn och börjar ta höjd. Halvvägs upp målar solen landskapets toppar i rött. Vi är själva. Det är tyst. Allt är vackert. Vi går just nu i anledningen till varför man toppturar.

När vi kommer upp till Bjørnglaciären ser vi vad mannen menade med sprickan. Den löper rakt över toppdelen av Storebjørn. Vi ska ändå inte dit utan fortsätter runt Sokse till passet väster om toppen.

Åket ser mäktigt ut från passet. Framför oss ligger Storglaciären utan ett enda spår. Vi korsar glaciärsprickor och lägger stora svänger i hög fart, mitt bland Jotunheimen stora och respektingivande toppar. 1200 höjdmeter längre ner stakar vi in på parkeringen i slutet på den öppna delen av vägen in till Leirvassbu. Høyruta avklarad med en tvist på slutet. Det blev 75 kilometer och 5860 höjdmeter.

Jotunheimen Haute Route är en otroligt vacker travers över Jotunheimen. Vyerna slår dock skidåkningen. Det är för mycket traversering och plattgång sett till antal möjliga höjdmeter att åka. Det är i första hand en upplevesetur. I andra hand en skidtur. Och rekordet på Høyruta har Sondre Kvambekk. 14 timmar 27 minuter och 51 sekunder. Undra hur mycket upplevelse han fick med sig från den turen?

Jotunheimen Høyruta 
– Norges Haute Route

Var: Jotunheimen, de östligaste delarna ligger cirka 35 mil från Oslo.

Bergsmassivet Jotunheimen:  Detta är jättarnas hem och är till ytan 3500 km2 stort. 29 av Norges högsta berg ligger här. Totalt finns det över 240 stycket 2000-meters toppar.

Norges högsta berg: Galdhøpiggen ligger i Jotunheimen och är 2469 meter högt.

Om Høyruta: Orginalutförandet går från Gjendesheim i öst till Krossbu i väst. Den är då 77 kilometer lång och 7207 fallhöjdsmeter.

Gör Høyruta själv: Tåg till Otta med www.nsb.se. Transport till Gjendesheim och transport från Krossbu med Otta minibus service. Telefonnummer: 909 03 024. Boka hyttorna på deras sajter. Sök på google så hittar du dom. Finns annars både svenska och norska arrangörer som gör turen, eller så anlitar du egen bergsguide. 

Om hyttorna: På hyttorna finns mat (middag, frukost och lunchpaket), snacks och öl. Ta med eget reselakan.

Text: Fredrik Schenholm
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.