Helags – från den branta sidan

2005-02-02 11:40

Det tål att sägas hur många gånger som helst. ”Det gäller att ha fart med sig ut på flacken”, men det vet väl alla vid det här laget.

Störst går förts även i djupsnö…

Vi står på toppen av Helags och blickar ut över landskapet. Vår guide Jon Wagenius, den outtröttlige pekar på toppar och berättar historier om tidigare åk i området. Men inget utav det känns riktigt intressant just nu. Alla är vi spända att få se insteget på rännan med stort R, rännan utan namn som dessutom inte åkts tidigare. När vi kommer fram till kanten så gräver Jon ner ett snöankare, glider i klätterselen och går försiktigt fram till hängdrivan medan Kalle säkrar.
– Det blir till att fira ner grabbar.

Jon W, säkerheten själv vid insteget.

Efter en snörik vinter så har drivan vuxit till sig så att insteget bjuder på ett rejält drop utan något som helst utrymme för tveksamheter eller oplanerade buklandningar. Jon tar åter igen kommandot och skottar ur drivan för att vi lättare skall kunna fira ned. Med selar och rep överallt börjar jag undra hur det här ska sluta egentligen men Jon lugnar mig snabbt och förklarar att det här som vilken arbetsdag som helst, fast annorlunda. Jag intalar mig att har han vuxit upp på fjället och driver ett framgångsrikt äventyrsföretag så måste han ju ha koll på saker och ting vid det här laget. Allt trixande med klätter- och kamerautrustning tar ett tag och solen försvinner oroväckande fort bakom fjälltopparna. Så efter en stunds överläggning beslutar vi att bara skicka ner Tänndalssonen Kalle i rännan för att inte slösa bort hela sparkontot. Helikoptertid är som sagt inte helt gratis….

Toppturer i Helags med kartor

Jag letar mig längre ner längs Helagskammen för att om möjligt kunna dokumentera åket på håll. I kameran ser jag Kalle stå i rännan och vänta på klartecken från helikoptern med fotograf Stefan och vår andra guide Magnus. Lite nyfiken på hur det ser ut ropar jag till Kalle på radion.

– Kalle kom. Står du bra? Hur pass brant är den? Det dröjer ett tag sedan knastrar det till i radion.
– Kalle här, jag står så pass bra att jag kan slicka på snön om jag vrider på huvudet. Det blir nog inga svängar i den här, den är riktigt smal!

Klartecknet från helikoptern dröjer ett tag eftersom vår pilot Tommy måste korrigera för uppvindarna som bergskammen skapar. Han berättar att allt för starka uppvindar kan få flygningen att mer likna uppskjutet på Liseberg. Till slut är alla på plats och Kalle ropar över radion att han är klar om 20 sekunder. Koncentrationen är total och ljudet från helikoptern ekar ut över den stora grytan och glaciären. Så på kommando vänder Kalle skidorna i fallinjen och släpper rakt ner.

Ellas fall sett från helikoptern efter den sista bilden när han lämnar rännan.

Ellas fall, Helags – Freeride

Klicka här för att se filmen från Helags åket.

Med noll svängar på fem sekunder är det inget snack om att Stig Strand skulle ha varit imponerad över farten som Kalle har med sig ut på flacken. Ett segervrål hörs från botten av glaciären och åket fortsätter sedan hela vägen ned till fjällstationen. Vid helikoptern har vi svårt att inte prata i munnen på varandra, det dunkas ryggar och glädjen hos samtliga går inte att ta miste på. Samtidigt som solen håller på att gå ned passar Kalle på att döpa rännan till Ellas fall. Ella efter farmor och fall med motiveringen att det gick riktigt fort. Vi börjar diskutera kring den gamla klyschan om inte underbart kanske är kort trots allt. Eller så är underbart helt enkelt bara jävligt brant.