Heldagar i Polens vinterhuvudstad Zakopane

Analysera Röda Rummet, bygga ett solur, plöja igenom finska vinterkriget. Det finns oändligt många tråkiga projektarbeten där ute. Men är man smart väljer man något mer upplyftande – som att åka skidor. Här kommer Otto Cardells och Arvid De Geers rapport från Polens vinterhuvudstad, Zakopane.


Omedvetna av det som komma skall kliver vi ombord på Kasprowys kabinbana.
Foto: Arvid De Geer

När vi står uppe på Kasprowy Wierch, Zakopanes högsta topp, är vi mitt i ett stort molntäcke och vinden piskar oss ömma. Sista halvan av kabinresan har träden lyst med sin frånvaro och vi förstår varför det här berget associeras med Polens bästa skidåkning. 936 fallmeter längre ner ligger dalstationen som vi nu ska försöka ta oss till eftersom de två sittliftarna som finns på berget är stängda.

På toppen av Kasprowy Wierch ligger Polens högst belägna liftstation som sedan 1936 erbjudit entusiaster kabinskjuts till toppen. 2007 slogs dörrarna upp för den nya kabinen som lämnar dalstationen, 1027 meter över havet, för att nå toppen, 1956 meter över havet, efter tolv minuter. Väl uppe kan du välja att antingen åka hela vägen ner, eller till någon av de två sittliftar som tar dig tillbaka till toppen. Kabinliften kostar ungefär 70 kronor per åk, men sittliftarna betalas för hur länge man vill åka. Att betala för antal åktimmar är vanligt i Zakopane. De som gynnas av detta lite ovanliga system är åkarna som gärna utforskar olika anläggningar på en och samma dag. Den som istället vill åka i samma anläggning hela dagen kan köpa ett heldagskort och få elva timmars åkning, det vill säga från klockan 09.00 till 20.00. Liftkortet blir då väldigt prisvärt med tanke på de timmar man får. 

Framför oss ser vi tre andra skidåkare som stakar iväg mot det som ser ut att vara pisten och vi bestämmer oss för att följa efter. Men dimman lämnar oss inte ifred och efter ett tag är de andra åkarna som bortblåsta. På vår vänstra sida går en pistmarkering och vi beger oss neråt. Backens lutning är perfekt och med nattens tio centimeters nyfallna snö, ovanpå den välpreparerade pisten rör vi oss i stadig takt nerför. Även om sikten är usel bestämmer vi oss för att trotsa pistmarkeringarna och tar oss några skidlängder ut. Vinden har förstört en del men mycket av den orörda pudersnön ligger kvar och det skriker av glädje inom oss när vi surfar ner. Det är inte många som valt att åka skidor idag och förutom de tre vi såg stakandes för en stund sedan är vi helt ensamma på berget.  

När vi kommer till botten av en av Kasprowys sittliftar försvinner våra leende läppar. Pisten verkar ta ett oanmält, abrupt slut och markeringarna är spårlöst försvunna. Inne i lifthuset sitter två polacker och vi tror oss ha funnit vår räddning. ”Hur tar man sig till dalstationen?” frågar vi på vår tydligaste engelska. “Keep on straight” svarar den ena lugnt och pekar rakt ner. Hans lugna attityd smittar av sig och smilgroparna letar sig fram igen.  


Konfunderade följer vi liftvaktens anvisning.
Foto: Otto Cardell

Vi fortsätter äventyret och jobbar på i vad vi tror är rätt riktning, men desto längre bort från lifthuset vi kommer, desto osäkrare på vägvalen blir vi. En stor slätt med tre små stugor dyker upp och vi blir minst sagt förvånade när vi märker att stugorna verkar bebodda. En man i 70-årsåldern står i dörren till ett av husen och puffar på en pipa. Hans rediga skägg och hans gammalmodiga kläder påminner om en joddlande tyrolare. Han tittar på oss med bister min och vi väljer att inte lägga ner mer tid på honom. Vid slutet av slätten börjar skogen växa och vi inser att vi kanske inte har hamnat helt rätt, men bestämmer oss för att fortsätta – till slut kommer man ju någonstans tänker vi. Efter lite tät skogsåkning uppenbarar sig en bilväg: vår räddning tänker vi än en gång. Vi åker på vägen i nästan en timme innan vi kommer ner och det visar sig efter ett tag att vi hamnat en bra bit från liften, en mil fel rättare sagt. När vi efter lite om och men lyckas förklara för taxibolaget var vi befinner oss kommer till slut den slutgiltiga räddningen.
 


Alltid livat på Zakopanes huvudgata – Krupowki.
Foto: Arvid De Geer

När vi samma eftermiddag slår oss ner på en brittisk pub på Krupowki – huvudgatan, hamnar vi bredvid en ganska solbränd man i 30-årsåldern. Vi ser efter ett tag att jackan som hänger på hans stol påminner om en skidlärarjacka, men eftersom vi inte förstår vad det står på den får vi inte vårt antagande bekräftat förrän vi frågar honom. I takt med att klockan tickar höjs ljudnivån inne bland de öldrickande gästerna och vår konversation fortsätter. “Polackerna åker oftast inte till Zakopane för skidåkningens skull, och de som väl åker skidor är nybörjare så när det kommer lite snö är det oslagbart och man är nästan ensam om att vilja ge sig ut i pudret” fortsätter skidläraren, vilket vi med jämna mellanrum får bekräftat – är man en tillräckligt erfaren skidåkare får man mycket för sig själv. Efter ett trevligt samtal, några välbehövda kalorier och en summering av den polska skidkulturen tackar vi för oss och beger oss hemåt. 

Att Zakopane går under benämningen Polens vinterhuvudstad är högst förståeligt. Staden som inkvarterar 30 000 invånare i runda svängar är kantad av massvis med liftar och nedfarter. Tyvärr ligger de flesta skidanläggningarna vid stadens norra del, där bergen är betydligt lägre och plattare än de riktiga Tatrabergen som reser sig i Zakopanes södra kant. Att skidåkningen är mer utbredd i norra delarna beror på att en stor del av Tatrabergen är naturreservat, vilket hindrar vidareutbyggnad av skidsystemet som finns på Kasprowy.

Kvällarna tillbringas till stor del på Krupowki – huvudgatan som erbjuder det mesta en turist kan önska. Det är på Krupowki vi stiftar god bekantskap med den sydpolska kulturen, men även med intressanta människor. Något som överraskar oss är den polska öppenheten. Samma kväll som vi anländer till Zakopane går vi till en liten bar för att få en första bild av stadens utbud. När vi kliver in och ser det schackrutiga golvet, barstolarna med slitet läder på sitsen och den allmänt enkla baren är förväntningarna låga. Men inredningen visar sig vara raka motsatsen till de härliga vibbarna som hänger i luften. Från några högtalare spelas okänd musik och alla vi tittar på verkar glada. 


Både ölens pris och den goda stämningen sätter sin prägel på humöret.
Foto: Otto Cardell
Innan vi hunnit dricka upp vår första tiokronors-öl kommer en totalt okänd man fram till oss, hälsar artigt och går sedan tillbaka till sitt sällskap. Inte kunde man ana att den bredaxlade mannen med millimeterlångt hår var så gästvänlig. Någon minut senare får vi den polska gästvänlighet bekräftad igen när Anna, en Zakopanebo med norska rötter hälsar och välkomnar oss att följa med henne och hennes kompisar vidare ut i natten. Vi tackar ja men lämnar snabbt våra nyfunna vänner för att orka pallra oss upp i tid för nästa skiddag.

Följande dag bjuder på sol och några trivsamma minusgrader. Från Stara Polana, vandrarhemmet vi bor på, beger vi oss till fots till närmaste matbutik för att proviantera inför dagens eskapader. Därifrån ringer vi en taxi som ska ta oss till Gubalowka, en enkel anläggning med två liftar. Om man inte har bil i Zakopane är taxi att föredra eftersom det inte är gångavstånd till liftarna, och även för att taxin kostar mindre än en fjärdedel av vad den gör i Sverige. Bussar finns och kostar lite mindre, men att förstå sig på hur busslinjerna går tar sin tid. Generellt är priserna låga i Zakopane, oftast omkring hälften av vad det kostar i Sverige. 

Vi säger till chauffören att vi vill till Gubalowka. Vi får en nick till svar och börjar rulla. Vi blir minst sagt förvånade när vi åker rakt förbi infarten till Gubalowka och vi försöker förklara för chauffören att vi åker fel men han svarar på polska och fortsätter köra.  Någon minut senare stannar han vid en annan lift och vi fattar noll. Då säger han “Gubalowka” och håller ett kryss med armarna och vi förstår att någonting måste vara stängt.
 


Polana Szymoszkowas 6-stolslift. Polsk vinter när den är som bäst.
Foto: Arvid De Geer

En kort liftkö och en femminuters liftfärd, sen står vi på toppen av Polana Szymoszkowa.  När vi tar oss nerför pisten slås vi av hur fin snön är. Inte för mjuk, och inte en skymt av is. Backen skryter inte med en skrämmande lutning och duktiga alpinåkare syns inte till. Liftkortet gav oss två timmar för 80 kronor. Två sittliftar, en lång och en kort, och en lång backe har vi till vårt förfogande. Bredvid pisten är det skog, och tyvärr ser det ut att vara lite för lite snö för att vi ska våga oss in. 

Efter de två timmarna känner vi oss nöjda och tar en sista lift till toppen. Där uppe, på 1120 meters höjd stöter man på något ganska unikt, för att vara på en bergstopp. Längs med toppen av berget går en lång och rak promenadväg, kantad av en lika livlig, som välbesökt marknad. Enorma grillgaller med stora polska korvar, Zakopanes speciella ostar och olika spel är exempel på vad som lockar många besökare en söndag som denna. Att staka sig fram på skidor verkar vara det ovanligaste transportsättet här uppe. Vanligast är att ta sig fram till fots, andraplatsen kniper häst och vagn, kälkar kommer trea och bil är lite vanligare än skidor. Vi grabbar tag i ett hästsläp och får lite snålskjuts. Även om luften är kall och torr sipprar oset från gatuköken in och det vattnas i munnen. Alla stånd är i trä och de flesta försäljarna är iklädda polska folkdräkter – en klädsel som påminner ganska mycket om klassiska sydtyska och österrikiska rutiga skjortorna, vida kjolarna och byxorna med diverse broderidetaljer.


Med skidor på fötterna strosade vi runt på toppmarknaden av Polana Szymoszkowa.
Foto: Otto Cardell
 

Vi kommer så småningom fram till toppen av Gubalowka – liften som enligt taxichauffören ska vara stängd. Liften är lika öppen som kyrkan är på julafton, men nedfarten är avspärrad. Vi frågar liftpersonalen varför man inte får åka ner och blir lite förvånade av svaret. ”En av markägarna vill inte längre hyra ut sin del av backen eftersom han inte är nöjd med priset.” Inte så mycket vi kan göra åt det tänker vi och nöjer oss med den lilla, övre delen av backen, som tack vare en kort knapplift är åkbar. Backen i sig är inget att skriva hem om, men den lilla snowparken som finns framkallar parkråttorna inom oss och vi bestämmer oss för att ta några åk. Parken består hittills bara av ett hopp och fem rails, men snöhögen som ligger bredvid parken ser misstänksamt ut som ett framtida hopp, och det visar sig att vi har rätt i vår spekulation. Om två dagar ska de bygga ut parken, men först måste snön ”torka” så att den blir så bra som möjligt. Även om vi gärna sett lite fler hopp ger vi Zakopane en eloge för deras konstsnö – aldrig har vi åkt på så vältillverkad och välpistad snö. 


Gubalowka Snowpark, med de ståtliga Tatrabergen i bakgrunden.
Foto: Otto Cardell
Efter att ha slängt lite trick ser vi hur solen börjar gå ner och vi får två val för hemfärd. Antingen gå tillbaka till Polana Szymoszkowa för att ta den belysta pisten ner. Eller trotsa Gubalowkas avspärrning och ta oss ner för den opreparerade backen. Det blir alternativ två. Vi åker till parkens botten där ett blått nät hindrar vidare nedfart. Vi kryper under avspärrningen och ger oss ut i det förbjudna. Backen är likt många andra i Zakopane ganska flack, men vi är nästan euforiska av åkningen vi får. Att det vanligtvis är en pist innebär ett säkert underlag och med årets snöfall blir det grymt. Vi ser ut att vara de första i år som tar oss nerför backen och runt oss flyger det vita guldet. Efter en stund ser vi hur skogen glesnar och vi bjuder in oss själva. Vi tar oss över en och annan stubbe, men annars är det ont om hinder, dock är avstånden mellan träden tillräckligt stora för att vi ska våga ta ut svängarna lite.

Den andra kvällen äter vi på Stek Chalupa, en gemytlig restaurang som serverar Zakopanes specialiteter. Fläsk, potatis och ost är en sammanfattning av menyn som så mycket annat här för våra tankar till de tysktalande Alperna. Vi sitter på träbänkar, vid ett träbord, och medan vi njuter av revbensspjäll och fläskfilé tittar vi på männen i andra änden av restaurangen som iförda folkdräkter spelar cello, dragspel och fiol. En av de polska stämningssättarna sjunger samtidigt som han i snabba rörelser för stråken över sin fiol och då och då stämmer några av gästerna in i sången. 
 


Inget knussel här inte, potatis och kött.
Foto: Arvid De Geer
 
Polens svar på afteskins coverband.
Foto: Arvid De Geer

När vi går på Krupowki tittar vi då och då in i butiker som för den shoppingglade sätter smilgroparna i arbete. Man hittar samma saker som i Sverige, till ett något lägre pris. Den som gärna plockar en bit mat i farten hittar en god korv, eller en polsk ostbit hos någon av de många försäljarna som trängs på Krupowki. Partyprissen smiter gärna in på Moskie-Oko, Zakopanes största och bästa nattklubb där två dansgolv, fem barer och en DJ som verkar älska Swedish House Mafia bjuder på ett riktigt praktkalas. 

Den tredje och sista skiddagen tillbringar vi i Bialka Tatrzanska, en halvtimme från Zakopane. Efter en skumpig busstur är vi framme och vi ser hur systemet sträcker sig långt på berget. 15 liftar och 21, mestadels blåa, nedfarter är vad Bialka erbjuder. Här verkar skidåkning mer centralt för besökarna. Till skillnad från skidanläggningarna i Zakopane är det full rulle, och det speglas tyvärr i liftkön som tar några minuter. På väg upp med liften får man sällskap av lite musik som strömmar ut ur liftstolparnas högtalare. De svenska banden Europe och Swedish House Mafia verkar populära och spelas till och med efter varandra.


Fast man på vissa ställen fick köra slalom runt polska skidåkare fanns det utrymme för schysta svängar i Bialkas nedfarter
Foto: Arvid De Geer
Backarna är breda och vänliga och lika välpreparerade som i Zakopane. Dessvärre är parken fortfarande under konstruktion, samma otur har vi med  deras big-air-bag som inte är uppblåst. Åkning utanför pisten är idag inget att föredra. De enstaka plusgrader som uppenbarat sig har snabbt förvandlat snön som fanns till en trög massa vilket gjort de täta skogarna mindre lockande. Hemfärden är minst lika skumpig men vi lyckas ändå slumra till med chaufförens countrymusik i bakgrunden. 


Många barn vill nog knäppa av sig skidorna när de får syn på hotellets slingrande vattenrutschkanor.
Foto: Arvid De Geer

För att sammanfatta Bialka Tatrzanska så påminner det lite om en mindre svensk fjällort. Man plöjer igenom alla pister på några få timmar och backarnas lutning skrämmer få. Nere vid dalstationen ligger en by med små trevliga trähus längs gatorna, och i anslutning till skidområdet upptäcker vi ett barnfamiljvänligt hotell med äventyrsbad. 

Även om vi har haft lite otur med vädret känner vi oss nöjda efter de tre skiddagarna vi fått. Vi har mötts av trevliga människor, mjuka men extremt bra backar och en minst sagt intressant skidkultur. När vi på hemvägen funderar över vilka som lämpas besöka Zakopane slår vi fast att de flesta skulle bli positivt överraskade av det Polens vinterhuvudstad har att erbjuda. Barnfamiljen trivs bra i både backarna och staden. Åkaren med mer avancerad skidåkning på agendan kan stifta en oförglömlig bekantskap med den polska skidkulturen och med vädergudarna på sin sida även njuta av riktigt schysst åkning på Kasprowys orörda branter. När parkerna väl är färdigbyggda, i slutet på januari, har parkråttan inte mycket att klaga på – Polens mest välkända freeski-tävling, The North Face Polish Freeskiing Open arrangeras till exempel i Harenda, en av Zakopanes många skidanläggningar.

 

Fakta Zakopane

Resa till Zakopane:
Det snabbaste sättet att ta sig till Zakopane är att flyga till Krakow. Resan tar strax under två timmar. SAS, Norwegian och Ryanair direktflyger till Krakow. Priserna är från 400 kronor tor och retur (tänk på att vissa bolag tar betalt för bagaget).                                                                                                                               

Krakow – Zakopane:
Från Krakows flygplats tar du dig först till Krakows centralstation med tåg. Det är en halvtimme till en timme mellan tågavgångarna och resan tar 20 minuter.              
Info: http://www.krakowairport.pl/en/3/176/35

Från Krakows centralstation går bussar till Zakopane. Bussen tar 2 timmar och avgår med en halvtimme till en timmes mellanrum. Ingen förhandsbokning krävs och man betalar på bussen. Info här: http://www.szwagropol.pl/

Bil:
Att köra bil till Zakopane är också ett alternativ. Från Stockholm tar resan drygt 19 timmar. Det kan vara skönt att ha bil i Zakopane. 

Boende: 
Eftersom skidåkningen i Zakopane är ganska utspridd kan det vara bra att bo centralt istället. Vi använder Krupowki-gatan som indikation för hur centralt boendet är. 

Femstjärniga Hotel Villa Marilor ligger 10 min från Krupowki. Två personer i dubbelrum, inklusive frukost, internet och pool kostar runt 1200 kronor per natt. http://www.hotelmarilor.com

Trestjärniga Hotel Gromada ligger på Krupowki. Två Personer i dubbelrum, exklusive frukost, kostar 450 kronor per natt. http://www.hotelgromadazakopane.com


Tillbringade våra nätter på Hostel Stara Polana – riktigt schysst!
Foto: Otto Cardell
Vandrarhemmet Stara Polana
ligger 10 minuter från Krupowki. Två personer i dubbelrum, inklusive frukost, internet och eget badrum kostar mellan 150 kronor (lågsäsong) och 250 kronor (högsäsong) per natt. http://www.starapolana.pl/

Språkkunskaper:
Det går oftast att göra sig väl förstådd på engelska. Speciellt unga polacker talar bra engelska. Tyskan sägs vara Zakopanes andra språk och är ibland att föredra framför engelska.

Valuta: 
Den polska valutan heter Zloty (PLN) 1 Zloty = 2,04 SEK (september 2013)

Kranvatten:
Kranvatten rekommenderas inte att dricka. Att borsta tänderna med kranvatten är dock inga problem.

Intressanta resmål nära Zakopane:

Krakow – Polens näst största stad (1,4 miljoner invånare). Även känt som en av landets äldsta städer samt Polens kulturella huvudstad. 2 timmars bussresa från Zakopane. 

Jasná Nízke Tatry – Slovakiens största skidsystem med 45 pistkilometer och 29 liftar. Toppen ligger på 2043 meter över havet. 1 timme och 40 minuter bilresa från Zakopane.   Info här: http://jasna.sk/en/home-page/

 

Text: Arvid De Geer och Otto Cardell
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.