Gausta: Den galna skidorten i Norge som ingen känner till

 I den trånga och branta dalgången ligger staden på 200 meters höjd. Uppe på fjället finns ett skidsystem med 550 fallhöjdsmeter. Ovanför pisterna ståtar södra Norges högsta topp 1883 meter över havet. Dit upp kommer skidåkare med en bergbana som löper inuti berget. Vad heter denna okända skidåkarpärla frågar du? Tja, det visste inte ens ägarna själva tills för ett par veckor sedan. Välkommen till Gausta!

– Stå på lite nu så ses vi där nere, gastar Hans Pettersson Sylvan.
Med sina tighta pistlagg under pjäxorna tar den pratglade göteborgaren täten ner för den preparerade backen Svart´n. Det är trehundrafemtio fallhöjdsmeter bra pist i svart lutning som ligger mestadels ganska rakt i fallinjen längs med sidan av den moderna fyrstolsliften Gaustablikkekspressen.

Fartvinden piskar i kinderna och fältet är så gott som fritt nedanför. Stålet på skidkanterna slicar sig genom de vita manchesterränderna likt en sushikock skär rosa lax till sashimi. Nere vid sittliftens dalstation står redan Hans Pettersson Sylvan och grinar med ett belåtet leende på läpparna när vi kommer dit:
– Bra va?

Här i de nedre delarna av liftsystemet bland träden är vi på drygt 700 meters höjd över havet. Idag finns inga backar som tar skidåkare hela vägen ned till den branta, och trånga dalen med staden Rjukan nedanför. Men Hans Pettersson Sylvans gäckande, gamla barndomsdröm om en skidort med över 1 600 fallhöjdsmeter blott 44 mil från Göteborg har nog aldrig haft mer luft under vingar än i dessa dagar. Till sittliftens lätta svajande gungar han sig tillbaka till barndomen och återkallar sin fascination för kartor:
– När jag var 9 år satt jag i timmar med Atlasen. De stora, blå haven fascinerade mig, floderna och öknarna. Men framförallt bergen, alltid dessa berg och dess höjdkurvor.

I södra Norge, mitt i skidåkningens vagga i området Telemark, såg han något alldeles extra. Ett berg som sträckte sig upp mot skyarna högre än något annat i närheten. Gaustatoppen hette berget och hade den vertikala angivelsen 1883 meter på kartbladet, nedanför i dalen låg en stad: ’R-J-U-K-AN” ljudade han högt.
– Hur uttalar man det, frågade jag min mamma. Hon hade inte den blekaste aning, utan mumlade istället något om Andra Världskriget, atombomber, tyskar och sprängattentat, minns Hans Pettersson Sylan.

Hans förstod inte riktigt då magnituden av de norska hjältarna från Telemarks klassiska bombräd mot den tyskkontrollerade tungt vatten-fabriken Vemork som låg i Rjukan. Vad han istället fokuserade på då, och fortfarande är upptagen av, är Gaustas stora potential som skidberg.
– Höjdskillnaden från toppen på 1883 meter ned till dalgången på cirka 240 meter över havet var ju baske mig över 1 600 fallhöjdsmeter, utbrister han animerat strax före vi har nått toppen av sittliften.
”Varför bygger de inte skidliftar där” tänkte pojken som satt framför kartan. Och med barnets gränslösa imaginära världsbild började Hans Pettersson Sylvan att bygga ett liftsystem som tog människor hela vägen upp från staden Rjukan till Gaustatoppens 1 883 meter över havet, därefter ritade han in backar som ringlade sig hela vägen ned igen.

Vi kliver av sittliften. En fjällbris virvlar upp lite av nysnön som föll under natten. Härifrån ser vi ned till  högfjällshotellet Gaustablikk där hela skidorten Gausta en gång tog sin början. En början vars monetära majoritet kom från Hollywood. När hotellet byggdes 1970 bestod nämligen grundplåten, enligt den väletablerade lokala sägnen, av en miljon kronor intjänade på ett alldeles speciellt vis. Hotellgrundaren Olav Svartdal var nämligen både en duktig skidåkare och en visionär, med en viss humoristisk ådra för överdrifter. Och det sistnämnda skulle visa sig rendera Olav Svartdal ett oväntat lukrativt filmkontrakt.

Filmmakarnas kärlek för hjältar, bra historier, fascination över explosioner och ilska mot Nazismens framfart under Andra Världskriget smälte alla samman i berättelsen om sabotaget på fabriken Vemork i norska Rjukan. ”Hjältarna från Telemarken” blev filmtiteln. Filmen utspelar sig 1942 och tyskarna belägrar Norge. Norsk Hydros elektrolysanläggning, ligger i den lilla staden Rjukan mitt inne i den södra norska fjällvärlden i Telemark. I fabriken framställer nazisterna så kallat tungt vatten som ska användas i jakten på att skapa en atombomb.

En grupp norska partisaner fick uppdraget att spränga fabriken, men problemet var bara att anläggningen övervakades av en hel armé tyska soldater. Dr Rolf Pedersen ledde aktionen och huvudrollen gick till den amerikanska stjärnskådespelaren Kirk Douglas, som fem år tidigare hade haft dundersuccé med Stanley Kubricks episka film om gladiatorer på romartiden ”Spartacus”.

Men det fanns en avgörande talang som filmstjärnan saknade – skidåkningen. Den då 49-åriga Kirk Douglas hade skådespelarkunskaperna, ett passande väderbitet vackert ansikte med den karakteristiska hakgropen, men knappast de skidkunskaper som krävdes för att spela in stuntscenerna med trälagg och läderpjäxor under fötterna.

Olav Svartdal erbjöd sina tjänster som stuntman och stand-in för Kirk Douglas i skidscenerna. Olav Svartdals dröm var att bygga ett hotell uppe på fjället som var vänt med utsikt mot Gaustatoppen.
– En miljon kostar det att anlita mig som skidstuntman, sade Olav Svartdal till filmproducenterna.
– Okej, fick han till svar.
Olav Svartdal lyckades hålla minen, tog filmjobbet fick pengarna och säkrade således grundplåten till högfjällshotellet som fick det logiska namnet ”Gaustablikk”, eftersom det var vänt mot Telemarks både högsta och mest ikoniska fjälltopp. Olav och hans fru Didi som drev hotellet kunde till en början erbjuda sina gäster en skidlift och två backar, men de lokala skidåkarna strömmade till och med åren byggdes fler liftar och backar. Men sedan stannade utvecklingen av. Förutom själva hotellet byggdes inte många andra boenden som hade sängplatser för uthyrning till skidåkare, istället byggdes stora hyttefält med fritidshus som köptes av norrmän, norrmän som inte vill hyra ut sina hytter till turister utan ha den välbevarade hemligheten Gausta för sig själva.

I mars 2018 när vi är där och åker skidor består systemet av 13 liftar, 35 nedfarter och 550 fallhöjdsmeter. Ett bra skandinaviskt skidsystem lättillgängligt geografiskt från Oslo, Västsverige och Göteborg. Men mannen med visionen om den stora fallhöjden i Gausta är knappast nöjd. ”Varför bygger de inte klart med liftar och backar hela vägen från toppen till botten?” är den nu aktuella frågan för Hans Pettersson Sylvan. Och han gör allt i sin makt för att påverka i denna riktning:
– Det blir ju i princip två Hahnenkammrennen på varandra! Eller som att stapla Hemsedal och Trysil på varandra, och då finns det ändå plats att knö på två stycken Hammarbybacken på toppen, fattar ni eller? Hallå?!

Jo, jo, vi förstår att det skulle göra Gausta till Nordens i särklass största skidort vad gäller fallhöjd. Men är vägen dit lika enkel som en visionär av Hans kaliber får det att låta, funderar vi. Hans har fler liknelser, han har hunnit tänka på det här några år sedan han var 9 bast och satt storögd framför sin världsatlas:
– En annan jämförelse är att stapla samtliga sex Sälenfjäll på varandra: Kläppen, Lindvallen, Högfjället, Tandådalen, Hundfjället och Stöten som tillsammans har 1703 vertikala metrar, alltså några ynka tiotalsmeter mer än vad Gausta skulle kunna få, säger han med eftertryck.
Vi stakar oss bort från sittliftens bergstation och åker den röda löpan med namnet ”Gausta” och försöker smälta de lika galna som fantastiska idéer som Hans har hunnit tuta i oss på bara några timmar.

Denna skiddag, som är vår första i Gausta, fortsätter vi med någon slags lift- och pistvisning tillsammans med Hans genom det vidsträckta systemet. Vi färgar pistupplevelserna med mer än bara svart, knixar oss ned genom lite vitpudrad skog skiers right om Gaustablikkexpressen, sveper ned i några av de röda nedfarterna mot högfjällshotellet och cruisar sedan vidare i både blått och grönt borta på andra sidan av systemet som ligger uppe på kalfjället. Hans Pettersson Sylvan är en unik karaktär, en säljare som inte accepterar ett nej och en inbiten Gausta-anhängare. Ingen kan mer om Gausta än Hans, ingen är mer partisk i favör för detta skidområdes potential, men ingen har heller samma envetna vision om vad denna förut så sovande och bortglömda skidort 2,5 timmas bilfärd från Oslo skulle kunna bli, ingen kan heller så många stories om områdets historia och egenheter. Hans Pettersson har arbetat med skidresor i hela sitt liv och bott i Gaustablikk permanent under 17 år, men har varit på berget i 36 år. 2013 köpte han och hans fru Kerstin en ny hytte och de pendlar nu mellan Västkusten i Sverige och Gausta i södra Norge.

Precis som att saker skedde snabbt på 1970-talet i Gausta, sker också nu 2018 mycket med skidorten. I början av året gick det familjeägda industrikonglomeratet Vätterledens Invest, som omsätter 1,7 miljarder per år, in som huvudägare i både högfjällshotell och liftsystem. De nya ägarna har stora planer på att fortsätta utvecklingen som skidentusiasten Olav Svartdal och hans fru Didi påbörjade för snart ett halvt sekel sedan.

19 oktober 2018, ett halvår efter vårt besök, presenterade de nya ägarna planerna för en långsiktig storsatsning på Gausta som helårsdestination med hållbarhet som ledstjärna. Skidsystemet, som tidigare varit två samverkande system, ska nu bli ett – Gausta Skisenter, och både högfjällshotellet Gaustablikk och området runt ska få en rejäl modernisering.

Gaustablikk ska få ett torg med atmosfär och känsla man upplever i alpbyar. Den gamla branddammen ska bli skridskobana om vintern och inramas av bageri och nya restauranger. Hotellet byggs till med hög flygel och det ska bli en högklassig spa-anläggning med flytande moduler på sjön Kvitåvatn.
Dessutom planeras en ny spektakulär toppstation på Skipsfjell ovanför. Med restaurang, kanske även spa, med utsikt över hela Gaustatoppen och Vestfjorddalen. Ambitionen är att åstadkomma något helt unikt, med James Bond-känsla helt enkelt.

För skidåkare finns goda nyheter. Redan till säsongen 2019/20 ska en ny släplift utvidga systemet i riktning mot Gaustatoppen och det underjordiska bergståget Gaustabanen. Stora satsningar har också gjorts på ökad snöproduktion, nya pistmaskiner och nytt barnområde.

More mountain – är löftet för det nya varumärket Gausta. Att hugga ut störtloppsbacken från 1939 och verkligen få ut 1650 meter fallhöjd ner till Dale och Rjukan är därför en viktig del av visionen. Diskussion med markägare och kommun är i full gång. Planen är då att ha elbussar som kör åkare tillbaka upp på fjället. En gondolbana hela vägen från dalen till skidsystemet är än så länge bara en dröm.

Men dessa planer är ingenting vi känner till i mars 2018 när middagen nere på Byggets restaurang är avslutad och mörkret lägger sig över fjällvärlden kring Gausta. Från vår stuga i det nybyggda området ovanför restaurangen Bygget har vi en klar vy upp mot Gaustatoppen. Nåltornet är upplyst och glittrar i takt med stjärnorna ovanför den annars så svarta himmelen. Vad vi vet säkert innan vi somnar är att vi ska gå rakt in i bergets hemlighetsfulla mörker dagen därpå.

Nästa morgon är vädret klart och allt är tämligen upplagt för en ganska, episk friåkningsdag. Det känns nästan för bra. Gaustatoppen är ännu inte liftsammankopplad med det övriga systemet, även om det inte är så lång bit att knata-glida däremellan. Serpentinvägen som går från dalen upp till skidanläggningen delar sig strax före Bygget och tar man höger kommer man upp till Gaustabanens P-plats och dalstation på 1 150 meter. Hit går också skidbussen från Rjukan och det övriga liftsystemet.

Femton minuter och två tågfärder senare – Gaustabanen är fördelade på två olika små tåg, det första blåa tåget går rakt in i berget, det senare röda tåget klättrar 39 grader upp i berget – kommer vi ur berget och Natos övervakningsstation som byggdes i all hemlighet på 1950-talet i upptakten av Kalla Kriget. För bara några år sedan öppnade Gaustabanen för turism och skidåkning, och än så länge så har berget verkligen gått under Skidåkarvärldens annars så känsliga radar.

Lika mörkt, mysigt och mystiskt som det är inne i fjället och i Gaustabanens dunkande tåg upp mot toppen, precis lika stickande vitt, ljust och öppet är det när vi kliver ur berget. Man vill skrika som en nyfödd till en början. Sedan minskar pupillerna, dagsljuset blir hanterligt och vyn träder fram. Östsidan ligger med ett tiotal rännor på cirka 40 grader som väntar på att bli åkta. Blickar man längre bort ser man dalgången, Rjukan och österut över fjället ligger det övriga liftsystemet. Vi spänner skidorna på ryggen för att gå den dryga kilometern och de sista höjdmeterna till själva Gaustatoppens 1 883 meter.

Det är något visst med att kliva fram på en bergsrygg och ett fjäll som är högre än allt annat runt omkring, utsikten blir bättre, man ser längre och drabbas av den där klassiska känslan av ödmjukhet inför sin lilla plats på i denna ståtliga och vackert gnistrande vintervärld. 2018 är Gaustabanen inte en del av det vanliga liftkortet i Gausta, utan man betalar 300 kronor för en enkel tur, eller köper dagskort med rabatt.

Som skidåkare hade man givetvis önskat att det underjordiska tåget ingick i liftkortet, men i en tid när klimatet är hotat och heli-skiing ifrågasatt både vad gäller kostnad och miljöpåverkan kan man se Gaustabanen som ett synnerligen intressant alternativ. Det är billigare än helikopter och har betydligt lägre miljöbelastning.

Vi åker skidor med den lokale Torgeir Urdal. Torgeir är en inbiten offpiståkare och leder vägen längs bergskammen till toppen. Rännan ligger nedanför oss och väntar. Det är brant, men inte tokbrant. En duktig skidåkare med tungan rätt i mun klarar åkningen, det är inga stup eller mega-exponerade delar och Torgeir fortsätter att ta täten. Över sjuhundra fallhöjdsmeter senare är vi nere vid dalstationen igen, härifrån kan vi staka och skråa över till resten av liftsystemet. Men inte med det här vädret och den här snön.
– En tur till gutter?
Vi nickar jakande i kör lika intensivt som en hårdrockare headbangar.

I Gaustabanen på väg upp igen slår det mig att Hans Pettersson Sylvan inte är med oss idag. Inget säljsnack, inga visioner. På Gaustatoppen behövs inte det, här blir vilken skidåkare som helst salig över den liftburna offpiståkningen som är av yppersta kvalitet. Norges egna lilla Chamonix. Den lilla nioåringens upptäckt med världsatlasen känns inte längre som en naiv barndomsdröm. Det är en vision värd att leva för och om den blir verklighet så blir Gausta troligen Norra Europas allra bästa skidort.

Nya skidorten Gausta
Rjukan, Telemark, Norge

Vanliga liftsystemet i Gausta:

  • 13 liftar
  • 35 backar, 35 km pist
  • 550 m fallhöjd i liftsystemet
  • 2 parker, 2 barnområden
  • kvällsskidåkning

Gaustabanen: dalstationen ligger på 1150 meter och bergsstationen på 1 800 meter, dvs 650 fallhöjdsmeter skidåkning. Till själva Gaustatoppen på 1883 meters höjd går man längs den relativt breda bergskammen en dryg halv kilometer.
DNT turisthytte: Strax ovanför bergsstationen ligger också Gaustatoppens turisthytte på 1860 meter där det finns ett enklare kaffe med våfflor, kafé etc.

Skidåkning: på framsidan av Gaustatoppen, som är östvänd, ligger ett antal rännor som lutar upp mot 40 grader, det finns också en enklare utmarkerad nedfart. På baksidan ligger också flertalet rännor i perfekt kvällsljus och västerläge, transport behöver dock ordnas tillbaka.

Längd: 85 km preparerade längdspår, 6 km med elbelysning.

Nyhet: ”40 miljoner satsas redan i år på nya skidorten Gausta”, 20 okt 2018
Video: ”Freeride-TV: Couloirs & Cruising Gausta” med åkning på fram- och baksidan av Gaustatoppen.

Sponsrade inlägg är en del av Freerides annonserbjudande. Inläggen är framtagna tillsammans med kommersiella samarbetspartners. Om du har frågor kring sponsrade inlägg, hör av dig till annons@freeride.se
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. HBAstrom
    2
    HBAstrom | 2018-11-21 21:35          

    Jättefint reportage om en grymt spännande skidort som har hur mycket potential som helst.
    Tänker fixa en tripp för ett gäng kompisar till våren efter en sagolik långhelg i april förra året som gav mersmak. Gaustatoppen är kryddan och gillar man att hajka är den förnämlig.

  2. GALSAC
    1
    GALSAC | 2018-11-19 14:10          

    Det mest imponerande i reportaget är de blåa skidorna. Vilket nummer är det på de här LDE hehe. Har för mig det står 37 på mina ;)

  3. Tholin
    4
    Tholin | 2018-11-18 09:35          

    Ser grymt fint ut, nu är det bara att vänta på vinterns antåg

  4. Anzom
    1
    Anzom | 2018-11-16 08:48          

    Intressant satsning. Eftersom det trycks så mycket på Gaustatoppen så är det väl också den som ska bedömas. Kapaciteten i det underjordiska tåget är inte tillräcklig för att koppla på en nedfart. Bör ses mer som en krydda man kan göra 1-2 gånger under en vecka. Det man investerar i det här fallet är en skidort med 500 meters fallhöjd med en fin bonustopp. Och det kan vara väl värt. Problemet är väl kanske snarare att det utmålas som att du konstant kommer lapa 1650 fallhöjdsmeter.