Hemliga liften i Engelberg 2 – Salistock

Engelberg är alltjämt en schweizisk favoritskidort för många svenska friåkare. En plats många besöker och som nästan alla känner till. Men vart styr man skidspetsarna när både Titlis och Brunni är översmockat av andra friåkare? Häng med på en hisnande liftfärd och en fin topptur vid Salistock.

Lasse Jekunen, Oscar Hübinette och Toya Keller inväntar hemliga liftens ankomst till dalstationen.
Foto: Fredrik Schenholm

Tidigt på förmiddagen hänger en gråbeige telefonlur i bakelit tryggt och stadigt i sin klyka. Toya Keller, som är schweiziska och född i Engelberg, lyfter av den ålderstigna luren och sätter den mot sitt öra så att den svarta sladden dinglar långsamt fram och tillbaka.
–Guten tag!, säger en röst i andra änden.

Det är bondfrun, och tillika liftägaren, som svarar. Hennes röst ljuder som om hon levt ända sedan  LM Ericssons började tillverka sina klassiska bakelittelefoner i början av 1930-talet. Turskidorna är redan ilastade baktill på den lilla rangliga liften. Bondfrun frågar Toya om de är redo att åka upp med liften och får ett jakande svar, varpå den blåa, lutande fyrmanna-kabinen börjar röra sig uppåt och därmed markerar att det lilla skidäventyret på bergstoppen Salistock strax nedanför Engelberg, som ska avslutas i ren liftskräck, har tagit sin början.

Salistock till vänster i bilden, några minuters bilfärd från Engelberg.Denna tidiga förmiddag är det lördag 29 december 2012 i hjärtat av i chokladen, klockorna och neutralitetens land mitt i Europa. Precis som i resten är världen är även schweizarna redo att fira det nya året om två dagar. Skolor och arbetsplatser är stängda för lov. Alpernas skidorter har dock inte stängt ner sin verksamhet – det är brinnande högsäsong mellan Jesus födelsedag och nyår. I Engelberg är kanske högsäsongen ännu lite högre än vanligt – december månads ymniga snöfall över skidbergen Titlis och Brunni verkar ha skapat ett särdeles puderpepp bland tillresta turister  och de inbitna säsongarna. Frågan är således: Var finner man ospårad snö en sådan här skiddag? Någon av de klassiska off pist-reporna Laub, Galtiberg eller Surzli? Troligen inte. Måhända nedanför den undanskymda lilla kabinliten Älplerseil som i säsongarmun kallas hemliga liften? Knappast det heller.

En annan lördag, 25 februari 2012, sprack den sistnämnda planen på att finna orörd pudersnö. Då spreds historien om den schweiziska puderhålan Engelbergs förbisedda sexmannakabin Älplerseil på Freerides webbsida. Sedan dess har ingenting varit sig likt i de rännliknande svackorna nedanför liftens bergsstationen strax under Obertrübsee 1 707 meter över havet och de femhundra fina fallhöjdsmeterna ned till dalstationen. Kreti och pleti spårar numera upp eventuellt nyfallet puder långt innan du ens har hunnit käka din morgontallrik med gröt och dra på dig ditt underställ. Hemliga liften är inte hemlig längre. Det är därför hög tid att rycka bort allas vår slöja av okunskap som skymmer ännu en av dalgångens förborgade liftskatter. En färd som ger tillgång till himmelsk skidåkning från toppen av Salistock – garanterat ett av Engelbergs minst åkta berg.

Toya Keller ringer på bondfrun och ber henne starta liften.Den blåa kabinen tar höjd snabbt. Fyra personer, två och två mittemot varandra på varsin liten bänk, får plats i liften och det är knappt ens det, ännu trängre blir det med skidryggsäckar och pjäxor. Kabinen seglar upp mot den första liftstolpen som står på klipphyllan runt trehundra höjdmeter ovanför.

Så stannar liften vid ”mellanstationen” som i detta fall är en en bondgård mitt på berget. Katter springer omkring, några hundar skäller lite misstänksamt på den fruktsallads-färgade kombinationen av skalkläder på de fyra obekanta människorna. Vi plockar ur våra skidor från liften och lastar i dem i nästa lift. Ut kommer så bonddamen i grått hår, fleece-jacka och färgglad kjol. Hon är en trevlig schweizertyska. Vi betalar elva schweizerfranc tillsammans för färden i hennes små kabinliftar. Priset inkluderar även returfärden härifrån mellanstationen tillbaka ner till bilparkeringen, eftersom det inte går att klämma lagg hela vägen ned.

Urpackning på bergsstationen.

Tio minuter senare har vi nått toppstationen med hjälp av den andra liften. Bergsstationen är inte någon bondgård men väl ett enkelt trähus. Här klistrar vi på stighudar under våra skidor. I gåsmarsch gör vi först en lång travers innan vi långsamt och metodiskt börjar avverka de första av de sexhundra höjdmeterna som vi har kvar upp till toppen av Salistock 1 896 meter över havet.

Lasse Jekunen och Osccar Hübinette stretar upp mot toppen av Salistock.

Åket nedför Salistock börjar med öppna vita snöfält där Oscar Hübinette lägger sina svängar….

…och lite längre ned anar Lasse Jekunen skogens inträde på berget.

I dag skiner solen över Urner-alperna kring Engelberg. Lunch intages därför på toppen med den vackra utsikten som utsökt kryddning. Mätta och skidsugna bär det av nedåt. Snön är av sämre kvalitet, näppeligen av sådan art som skiddrömmar är spunna av, men upplevelsen är ändock flott. De första svängarna är det brantare, sedermera glider vi över i flackare cruising terräng som slutligen mynnar ut i skog.

Det är en lätt topptur på ungefär två timmar utan särskilt mycket sicksackande – det är få tvärvändande och svåra lappkast som behövs utföras med lössläppta bakbindningar. Vi kommer upp till en frusen sjö, varifrån vi har utsikt mot några av Engelbergs klassiska toppar och off pist-åk: Laubs tusen fallhöjdsmeter stora öppna vita fält, toppen av Titlis med dess radiomast, taggiga toppen Hahnen och även den sydvända Brunni-sidan med sina böljande pister ned mot Engelbergs by. Panoramautsikten över klosterbyn Engelberg skvallrar om att det är knappt tjugo minuter kvar till toppen.

Inne bland Salistocks träd är det skoj – lekfull terräng med väl avvägt avstånd mellan stammarna. En och annan snökudde dyker dessutom upp. Vi kommer ned till en bäck som vi korsar med pjäxorna i vattnet (fötterna var ju ändå redan blöta av svett från uppförsknatandet) och skidorna på axlarna. En bit på skrå tar oss slutligen genom skogen till det sista öppna vita snöfältet. I vänster ögonvrå ser vi nu bondfruns topplift. Ett par hundra höjdmeter längre ned kommer vi till en snöklädd väg. Vi följer denna ned till mellanstationen.

Bonddamen möter oss och småpratar med på sin schweizertyska. Fullt övertygade om att det lilla skidäventyret på Salistock är över hoppar vi tillbaka in i den ranka blå liften. Nu tar dagen en ny vändning. Andra liftstolpen uppifrån sett står på toppen av klippan varifrån det är ungefär trehundra meter kvar ned till bilparkeringen. Liftkorgen rullar över stolpen och när vi passerar krönet lutar liften – känns det som – rakt ner mot döden trehundra meter längre ned. Alla fyra i den minimala kabinen är helt oförberedda och ett unisont, högljut tjut skallrar genom plexiglasrutorna.

Skräcken sitter i hela vägen ned i den obehagligt nedåt-tiltade liften till dalstationen. Väl nere njuter vi av den solida förutsägbara marken. I bilen på väg tillbaka uppför serpentinvägen mot Engelberg drygt fem minuter bort pratar vi om toppturen, skidåkningen och framförallt den fasansfullt underbara liftfärden nedför. En riktig hemlig lift i Engelberg som ingen annan känner till. Kan det bli bättre?

Text: Anders Wingqvist, Fredrik Schenholm
Foto: Fredrik Schenholm