Hossegor – Europas surfhuvudstad

Hossegor kallas ofta surfvärldens Mecka och här är flipflops, våtdräkter och surfbrädor lika självklara som förekommande. Freerides redaktör Ola Melin tog sikte på den klassiska byn på franska Atlantkusten för en vecka bland vågorna.

Det är en på tok för tidig tisdagsmorgon i slutet av juli och vi har precis vaknat upp med fransk luft i lungorna och havet som närmaste granne. Jonny Orton, vår nyfunne vän och guide hos Koala Surfcamp, har precis kommit tillbaka efter en tidig wave-check. Den blonde engelsmannen står nu sömnigt på golvet bredvid sin säng i ett par svartblåa batikbyxor och ett vitt, halvtrasigt linne. Det är en surfrapport med negativt resultat och ett platt hav betyder sovmorgon.

Kvällen innan rullade jag och min vän Alexander in i Hossegor efter en resa på fyra hjul genom halva Europa. Efter en nätt bilfärd på lite drygt 200 mil, ett par utsökta Capri Sonne och tre timmars sömn i fosterställning på en tysk rastplats har vi tagit oss till vårt mål.

Hossegor ligger i sydvästra Frankrike och har lockat surfare från hela världen i nästan ett halvt sekel och det är djuphavsspricka Gouf de Capbreton som är anledningen till att inbitna surfsjälar valfärdar till byn. Pratar man om Hossegor så brukar man också räkna in grannbyarna i norr och söder. Styr man norrut kommer man till Seignosse och söderut tar Capbretons stränder med sina signifikativa bunkrar från världskrigens senare del vid.

Hossegor kallas ofta surfvärldens Mecka och här är flipflops, våtdräkter och surfbrädor lika självklara som förekommande. Tillsammans med storebror Biarritz i söder pågår ständigt en kraftmätning om vilken by som är den bästa. Inne i Hossegor duggar surfaffärerna tätt och överallt säljs det surfrelaterade produkter och många av de stora surfmärkena har av förståliga skäl sina huvudkontor här.

Jag och Alexander står tillsammans med Lena Stübner från Koala Surfcamp i hjärtat av Hossegor, på gågatan längst med stranden på Front du Mer, och tittar ut mot vattnet. Tio meter på vår vänstra sida ligger det mytomspunna utestället Rock Food och på höger sida omtalade Dicks Sand Bar intryckt i en källare. Hade jag kastat en sten rakt fram hade den landat i vattnet. En bit bort ligger de klassiska beachbreaken La Nord och La Graviere – två bryt som varje år lockar surftävlingar med startlistor kryllandes av affischnamn som Joel Parkinson, Andy Irons, Mick Fanning och Kelly Slater.

Slater har verkligen satt sin prägel i byn och lite varstans kan äta en Kelly Entrecôte, Kellys favoritburrito, sitta på ett café som Kelly alltid besöker eller sitta på en stol som Kelly suttit på. Hurvida alla klenoder och skrönor verkligen stämmer är svårt att få någon direkt rätsida på men att Slater säljer är ett faktum som fransmännen tagit vara på.

Vi beger oss till bilen och tar sikte söderut. Musiken som ackompanjerar vår bilfärd är Aquas slagdänga Dr Jones (den enda skivan i bilen efter att den fastnat i CD-spelaren, reds anm). Vi styr söderut mot Capbretons majestätliga stränder och bunkrar från världskrigen och efter en kort bilfärd rullar vi sakta in på en tvärgata i jakten på en parkering. De franska bilarna står, inte helt oväntat, parkerade lite hur som helst och det är precis att jag hinner väja för en utbackande bil. Mannen i den backande bilen sticker ut sitt huvud ur förarfönstret, ler, fimpar sin cigarr och överlämnar broderligt sin parkeringsplats till oss.

Havet är platt när vi kommer fram till Capbreton och vi lockas istället av den gamla damens utbud i träboden på stranden. Med dammig skolfranska, som efter tre års högstadiestudier till slut belönades med ett svagt godkänt i betyg, lyckas jag beställa en milkshake och en frasig baguette med nutella.

Frukost i Capbreton
Foto: Ola Melin

Jag och Lena sätter oss på den lilla uteserveringen bestående av tre plastbord och ett par stolar. Vi äter, pratar och väntar på vågorna. Lenas hår är solblekt och hennes kropp har en jämn brun färg. Hennes ögon skyddas av ett par färgglada solglasögon som speglar solen och havet. Det är snart åtta år sedan hon lämnade Sverige för Frankrike.
– Det bästa jag någonsin har gjort, konstaterar hon snabbt och berättar att hon aldrig ångrat att hon flyttat till Hossegor.

När hon lämnade Sverige hade hon vad många ansåg ett drömjobb; resereporter för Packat och Klart. Men det stressiga livet där hemma gick för fort och hon hade inte riktigt tid att bara vara. Hon valde att säga upp sig, sälja sin lägenhet och flytta till Hossegor. Tillsammans med sin kompis Karin Henriksson startade hon Koala Surf Camp. Koala-huset har de själva renoverat och det var ett hårt slit med att få allt klart. De köpte ett ruckel som de fixade till.

Barnvagn + surfbrädor innebär att Karin är i huset
För att spara pengar så bodde de i huset samtidigt som de renoverade det. Det fanns inga fönster eller dörrar och väggarna var fyllda med hål så det var många gånger riktigt kallt. De sov på tunna madrasser på golvet och gjorde allt jobb själva.
– Samma dag som de första gästerna kom i juni 2004 så torkade färgen i badrummet, berättar Lena.

Efter nästan åtta år i Hossegor har hon skapat ett helt nytt franskt liv. Även hennes vän och kollega Karin har funnit sig tillrätta och hon och pojkvännen Nicolas fick under förra året tillökning i familjen genom sonen Arvid.

Både Karin och Lena är två välkända ansikten i Hossegor och under vår frukost blir det många hälsningsfraser till förbipasserande. Lena berättar om hennes nya lägenhet; en relativt liten med ett litet kök och ett charmigt sovloft. Fast viktigast av allt är att det är beachfront. Såklart. Och soffan i hörnan har hon själv höjt upp från golvet en halvmeter.
– Jag ville kunna se havet från soffan, säger hon samtidigt som hon får syn på en våg.

Lena trivs i Hossegor och lämnade ett drömjobb på Packat och Klart för vågorna

Vågorna blir större och surfare börjar strömma till. Enligt vågprognosen är Capbreton the-place-to-be idag och det märks att det är fler än vi som konstaterat det. Unga talangfulla surfare, med drömmar om feta sponsorkontrakt, springer flinkt om mig på vägen ut i vattnet varvat med kontorsarbetare som tagit ett par timmar ledigt och bokat in ett möte med vågorna.
– Alla surfar här, halvskriker Lena mellan armtagen på väg ut till lineup.

Detta kvar vara en revisor. Eller en kock, brevbärare eller läkare

Visst, det låter glamouröst, som en klyscha och lite som en obotlig kärlekssaga att alla skulle surfa men jag inte ett dugg förvånad om verkligen alla surfar här. Någonstans bland vågorna så är säkert killen jag köpte baguetterna av igår och jag kan ge mig den på att servitören som serverade mina musslor igår kväll också är här.  

Det är ett behagligt liv strax utanför brytet. Även om hetsen ibland blir stor och armbågar och franska svordomar delas ut till höger och vänster, och då gärna till turister, så är det lätt att hitta egna vågor utan att behöva dela med sig.

Onsdagens planer

Det här verkar vara en bra våg

 
På den lilla innergården hemma i surfhuset hänger droppande våtdräkter på rad och vittnar om ännu en dags surfing. Jonny lagar en surfbräda samtidigt som det börjar bli dags för middag. Framför spisen trängs jag och Alexander med Marije från Nederländerna. Hon bjuder på ett glas vin och håller koll på vår stekpannan där bacon, svamp, lök och craime fraiche samsas. Nej, det ser inte så gott ut och jag blir inte jätteförvånad när hon artigt avböjer att provsmaka.

Middagen serveras på verandan och en avsågad surfbräd agerar bord. Det är en skön stämning och en blandning av svenskar, engelskmän, australiensare, holländare, österrikare och ett par andra sköna lirare som vill testa på surflivet för en vecka eller två.

Johnny lagar en bräda

Alexander lagar mat

Artikelförfattaren med en hund

Helgen kommer och stranden befolkas av franska soldyrkare. Det blir mycket speedos. Vi bestämmer oss för att lämna själva Hossegor och istället jaga vågor i Estagnots i norr. Estagnots klockrena beachbreak under lågvatten får vilken surfpundare som helst att bli knäsvag. Vågorna är fortfarande obefolkade när vi kommer dit och vi tar på oss våtdräkterna och kastar oss ut i vattnet. Jag tar rygg på Koalas surfguide Mark som är betydligt bättre än jag på att undvika att simma in i vågor. Visserligen får jag inte ett lika bra styrkepass men å andra sidan så inser jag att jag har sparat rejält med krafter då jag kommer ut och väl ska börja surfa. 

Mark teamar upp med Lena och Alexander  samtidigt som jag nöjer mig med att vänta på vågor med en slovensk kille. Hans engelska är lite i klass med min surfing – okej, men inte särskilt korrekt. Samtidigt som jag och Slovenien harvar med de mindre vågorna så fångar Mark, Lena och Alex ett par riktigt bra vågor en bit längre bort. Efter ett par timmar i vattnet känner vi oss färdiga och vi tar brädorna under armen och traskar upp till bilen. Vi stannar till vid caféet Le Surfing och beställer ett par burritos innan vi kör tillbaka till huset.

Tillbaka i Hossegor är det fortfarande mycket folk på stranden. De flesta nöjer sig med hederligt badande men ett par tappra herrar med hybris och en fetisch att skada sig själva har fått den briljanta idén att gå bort till bryten La Nord och La Graviere för att kasta sig i vågorna. Det är bara att lägga sig till rätta på stranden och kolla på när vågorna brutalt misshandlar frassarna. När Alex dessutom plockar fram vårt rosévin (välspenderade sju kronor, reds anm) så är det en fantastisk skön kväll på stranden. Solen börjar gå ner och de solbadande turisterna har efter kallsupar och ömma leder börjat att ge upp.

Det är lätt att falla in i livet i Hossegor och jag kan förstå att Lena har fastnat här.  Vågorna bestämmer vad som ska stå på dagschemat och till frukost analyserar man den senaste vågrapporten. Jag tömmer fickorna på sand och byter efter en vecka med flipflops på fötterna till riktiga skor. Samtidit som Jonny och Mark är på väg ner för en kvällssession i vågorna går jag en sista gång genom huset för att kolla så att jag inte har glömt något. Vi hoppar in i bilen och ställer GPS’en på att ta oss hem. 216 mil. Lite drygt 20 timmar på motorväg. Men efter en trivsamvecka i Hossegor är det värt varenda mil och timme!

Text: Ola Melin
Foto: Ola Melin