I romarnas fotspår i Tyrolen – Serfaus Fiss Ladis

Trots att personalen på Arlanda gör sitt allra yttersta för att lägga sordin på ett våldsamt skidsug, med kraftigt många hänvisningar än hit än dit, rinner deras dumma incheckningssystem av mig som om min hud var gjord av teflon. Det har snöat i några dagar och prognosen lovat sol i Serfaus Fiss Ladis.

Chauffören från Innsbruck är glad. Vädergudarna kan tydligen spela spratt med folk, även de som bor på 1400 meters höjd. Den lilla bergsbyn med 1000 invånare har varit lika tom på snö som mitt bankkonto på resurser. De efterlängtade decimetrarna som just fallit innan min ankomst frigjorde de bojade konstsnöskaparna som slitit både sitt hår och slangar upp på berget. Detta är Österrike och här ska det vara snö.

Dimhöljda bergstoppar kantrar vägen och växer långsamt sig större. I bergiga Österrike åker du i dalarna. Vi följer floden Inn som har sitt ursprung i Engadin där den också namngett området – fast med det rätromanska namnet “En”. Den slingrar sig förbi Innsbruck där den även där fått stå modell för namnet på staden, innan den slingrat sig vidare till Tyskland och ut i Donau. Bergstoppen Hoehemunde på 2592 meter väller upp i mitt synfält när vi åker förbi det världskända skidgymnasiet “Stam” – många käppnötares våta dröm.

Fiss är en gammal bondby med gamla anor Foto: Simon Tjernström
zoom

De tre gamla bondebyarna Serfaus, Fiss och Ladis bildar en skidort som varje vinter tar emot 1 500 000 gäster men knappt några svenskar. Med imponerande 68 liftar och 214 km nedfarter finns det dock utrymme för alla. Det mäktiga området är specialiserat på barnfamiljer med lek, tjo och tjim i alla former och färger. Nattshower, barnklubbar, skidskola men också fantastiska berg. Med sex olika toppar (där den mest majestätiska med lift upp till – Masnerkopf – mäter 2828 möh) bildar Serfaus Fiss Ladis ett lekland även för pudertörstande friåkare.

Gatorna i den lilla byn Fiss verkar som utritade av ett barn. Små, slingriga med några helt hopplösa svängar där det för oss svenskar känns lika hoppfullt att blunda och hoppas som att hålla ögonen öppna och svänga.

Franz Thaler var utmattad, hungrig och blöt. Den tunga lasten av kaffe, socker och tobak verkade bli tyngre för varje steg. Andra världskriget var över och dessa ting var en bristvara i Tyrolens före detta huvudstad Innsbruck. Förtjänsten skulle han kunna leva på länge. Smugglingen av dessa ting över gränsen från Schweiz in i Österrike var en lukrativ och för många nödvändig sysselsättning. Även strumbyxor var en vanlig smuggelvara att föra in från Schweiz via den uråldriga vägen som tråcklade sig igenom de massiva bergen i regionen.

För lite drygt 2000 år sedan beordrades den romerska generalen Nero Claudius Drusus, av sin styvfar kejsar Augustus, att förbättra passagen genom alperna för att möjliggöra snabbare militära transporter. 60 år senare, under kejsare Claudius styre, var vägen klar som kunde bära både djur och kärror. Vägen “Via Claudia August” sträcker sig än idag mellan floden Po i norra Italien och södra Tyskland.

Franz Thaler var mindre än 10 mil från sin slutliga destination när han satte sig ner i den lilla byn Fiss. Namnet var tidigare “Fussa” som betyder ungefär “över dalen.” På 1 400 meters höjd drack han sitt medhavda vatten och blickade upp mot de spetsiga bergen. Han hade 10 mil kvar till Innsbruck och efter den här smuggelresan skulle han bara vara hemma och ta hand om gården.

Leta snö kräver både finess och tålamod Foto: Simon Tjernström
zoom

Ögonen går knappt att hålla öppna på promenaden till liften. Jag funderar på var den 2000 år gamla vägen anlagt av romarna går. Den är tydligen ett populärt turistinslag idag på sommartid. I varje vädersträck tornar ett nytt berg upp sig som agerar spegel och reflekterar ner solen i den pittoreska byn. Det luktar som alperna skall göra – snö och koskit.

Vid liften möter jag upp Christoph Pregenzer. En 44 år gammal lokalinvånare som jobbat på skidskolan sedan 1992. Hans hud är av alpsnitt, det vill säga en blandning av en portfölj och Keith Richards.

Dagen innan hade stora delar av berget varit så gott som bart, så han plockar ner mina förväntningar avsevärt när vi sitter i liften upp. Gondolen Schönjochban tar oss från botten till toppen på under tio minuter. Vi står uppe på 2 436 metes höjd men är tydligen inte nöjda utan skall bege oss ännu högre upp. Ner mot liften Almbahn åker vi perfekt manchester. Dagen innan vann Frida Hansdotter årets första race och jag känner mig dubbelt så snabb när mina stålkanter arbetar fast i den enkla snön. Det är minus 15 ute och mina 178 km/h super-G-svängar nerför Plazörabfahrt får kylan att sticka små nålar i mina kinder.

Efter en kort liftfärd står vi på en ny topp. Zwölverkopf mäter 2 596 och vi blickar ut mot en oändlig fond av berg i olika former.

Rakt söderut ser vi den magnifika toppen på det italienska berget Ortler som sträcker sig nästan 4 000 meter upp i skyn (3 905). Bara tre toppar bort västerut ligger Schweiz. Hit kan man gå dagsturer om man har stighudar och lite flås. Garmisch Partenkirchen skymtas norröver med toppen Zugspitze (2 962) som är Tysklands största berg.

Världens högsta bröllopskapell Foto: Simon Tjernström
zoom

En kub i spegelglas reflekterar molnen nere i dalen. Här kan man äta frukost och lunch för drygt 50 euro om man bokar i förväg. Glaset är detsamma som i förhörsbås – man ser ut men inte in. Christoph berättar att detta också är världens högsta bröllopskapell med ett antal vigslar per år. Jag fastnar med blicken över det oändliga landskap av massiva berg och förtrollas innan min guide säger att det är dags att åka skidor.

Utan förväntningar vänder vi skidtopparna söderut för ett åk som kallas “Kamikaze.” Jag hinner inte höra det mumlande svaret varför det kallas så innan fartvinden dämpar allt ljud. Dagens första lössnösväng överträffar mina förväntningar för hela resan.

Den kalla luften har förädlat snökristallerna till den så kallade torra champagnesnön. Under fötterna har 4-5 decimeter av denna ädla vara lagt sig för att vila och vi är tillsynes de enda som vill ha med den att göra.

De kalla snöflingorna virvlar upp och förintas i mitt varma ansikte varje sväng. Den som inte ler när den åker sån här snö har inte på berget att göra, hinner jag tänka innan jag stannar upp med ett tjut vid Christoph.
– Eh, not so bad, maybe we get lucky today, säger han med ett leende som framkallar 100 000 små små rynkor bredvid varje öga i läderhuden.

”Not so bad eh?” Foto: Simon Tjernström
zoom

Vi hinner avverka kilometerlånga åk efter kilometerlånga åk med hjälp av de effektiva liftarna. Fiss är ett av tre områden som alla är sammankopplade såpass att du inte vet var den enda börjar och den andra slutar. Serfaus är det största, sedan Fiss och Ladis.

De primära gästerna här är barnfamiljer och vi får ha pudret för oss själva när vi likt hungriga vargar, frenetiskt roffar åt oss åk efter åk. Vi får sällskap i liften av ett schweiziskt par som bor bara en timme bort. Dom berättar att de åker hit varje år för att det är just så bra för barnen. Denna förmiddag har de lämnat in sin 3-åriga dotter i hotellets barnklubb som hittar på aktiviteter med de små mellan 08:30 och 21:30.
– Good to get a few hours of skiing in the morning, menar han och kisar mot den starka solen. Han tycker österrikarna är bättre på serviceyrken än dom själva. Mer ordentliga menar han som måste betyda mycket med tanke på att det kommer från en schweizare.

”Good to get a few hours.” Byn Fiss i bakgrunden. Foto: Simon Tjernström
zoom

På toppen av Obere Scheid (2 600 meter) pekar Christoph upp mot en närliggande topp.
– När det finns mer snö har du ett av alpernas bästa off piståk där. 2 000 fallhöjdsmeter. 20 minuters promenad och sedan oändlig åkning.

Han pekar upp på toppen Furgler som med sina 3 004 meter är den högsta toppen i vår direkta närhet.

Skidorten är fullproppad med lavinstaket och lavinkanoner och det finns en anledning till det.

1984, innan lavinstaketen, gick en av de största lavinerna någonsin här, med en brottkant flera kilometer bred. Lavinen gick över två anlagda dammar innan den slutligen begravde hela mittenstationen av den centrala liften Schönjochbahn. Nu har dom både staket och ett drygt hundratal lavinkanoner som går av som ett smatterband snöiga morgnar.

Lavinsäkerheten är hög Foto: Simon Tjernström
zoom

Precis när jag börjar få ordning på Fiss skidsystem är det dags att röra sig bort mot Serfaus. En böljande blandning av pist och transportsträcka tar oss bortåt. Topp efter topp och skidområdet tar till synes aldrig slut. Fiss och Ladis är mer överskådligt medan Serfaus är utdraget på bredden över flera olika toppar i olika väderstreck.

Innan vi hunnit längst bort, viker vi av från transporten och lägger skidorna på axeln. Fem minuters hajk senare står jag med pipande lungor uppe på toppen av ett åk i solen. Nedanför oss der jag bara ett vitt hav som till synes verkar oändligt. Jag konstaterar snopet att vi bara är på 2 400 meters höjd trots att mina lungor verkar tro att det är det dubbla.

En kort hajk på 2 400 meters höjd känns i lungorna Foto: Simon Tjernström
zoom

Åket som tar oss ner mot liftarna Moosbahn och Pezidbahn ligger västligt. Ovetandes om att detta skall bli det bästa åket på hela resan lägger jag första svängen i det kuperade landskapet av snökristaller. Snön skummar till en början över våra gore tex-beklädda lår men ju längre ner vi kommer desto fler fickor hittar vi där snön bromsar upp farten mot våra kurrande magar. Efter ett 100-tal svängar kan vi blicka upp mot bergssidan där våra spår ensamma målat sitt sigill i den vita snön. Mina tjutande rop verkar fortfarande eka mot bergssidan och jag och den annars korrekta guiden omfamnar varandra i en spontan kram.

Christoph Pregenzer går på djupet Foto: Simon Tjernström
zoom

Franz Thaler blickar upp mot bergen han just tagit sig igenom. 40-talet blir snart till 50-tal och om 15 år kommer den första liften att byggas här. Världen är fortfarande i efterskalv efter det andra världskriget och många handelsvägar ännu i spillror. Den unga nationen Österrike firar 30 år utan Ungern men så stora skillnader märks inte av. Bergsfolket i Tyrolen har alltid varit just det – tyrolare snarare än österrikare. ”Här ser man till sig själv,” tänker Franz Thaler innan han slänger up den stora packningen med cigaretter och kaffe på ryggen och påbörjar sista sträckan.

Lunchen intar vi i en enkel stuga där vi kan välja mellan några få österrikiska rätter. Personalen kan i likhet med majoriteten på orten inte så bra engelska men jag lyckas med min skolboksengelska att beställa de tre olika sorters knödel jag tycker är passande att äta i Tyrolen. Jag vågar knappt känna efter i benen vad de tycker om vår pudermassaker på dessa berg.

Min guide Christoph ser lite sliten ut men försäkrar mig att det inte är så. Jag slänger i mig den sista tuggan av leverknödel som tillsammans med den med ost och den med bacon serverats traditionsenligt med surkål och sås.

Ost-, bacon- och leverknödel Foto: Simon Tjernström
zoom

Efter ytterligare några timmars ensamåkning i pudret börjar solen dyka bakom de schweiziska topparna i sydväst. Vi arbetar vi oss sakta tillbaka mot Fiss liftsystem. Långa böljande pister, som knappt är ansatta av folk trots att klockan är 15:37, är skönt för benen efter sex timmar i puderjaktens tjänst. De italienska, schweiziska och österrikiska bergen omringar oss och påminner mig om att åkningen här nere är närmast oändlig.

Tillbaka i Fiss tar vi “Powder Nose” ner mot dalstationen. Ett pistnära puderåk som startar på 2320 meters höjd. “Jag ger mig, jag orkar inget mer,” skriker min hjärna när låren kraftigt protesterar mot dessa 500 fallhöjdsmeter lössnö. Min mun frikopplar dessa impulser och bildar mot min vilja meningen. “Ok, let´s go,” innan jag tar ett djupt andetag och än en gång vänder mina blå skidtoppar ner i fallinjen.

Min skidteknik när vi närmar oss botten, där snön har blivit ansatt av alpernas kraftiga sol hela dagen, får mig att tänka på filmen Sällskapsresan. Number 9, bend your knees please, hör jag mig själv tänka innan jag dammar ut i pisten med en magisk bakvikt.

Guiden Christoph åker för fort för kameran Foto: Simon Tjernström
zoom

Från Powder Nose flyger vi in i nästa puderfält. Ett konkavt åk där liftbolaget varje sommar röjer bort buskar och småträd för alla puderälskare. Här är det uppåkt men det finns fickor av puder kvar att hitta. Jag börjar skymta dalstationen och plockar fram sista reserven när vi hastigt avverkar dagens sista pudersvängar.

Vi säger adjö nere i botten och vi synar varandras energinivåer innan vi skall gå skilda vägar. Min dag blir komplett när han vänder sig om efter mig.

– Ok i lied, maybe i´m a litte tired. I think i´ll sleep good tonight, säger Christoph skrattande innan vi går åt varsitt håll..

Jag känner mig fullständigt utmattad men inser att det förmodligen inte går att jämföra med Franz Thaler. Promenaden till hotellet tar 10 minuter och jag tänker att några steg på denna väg har jag och cigarettsmugglaren gemensamt.

Ensamma spår Foto: Simon Tjernström
zoom

Fakta Serfaus Fiss Ladis

Resa: Flyg till Inssbruck (2-3h) och du har bara 10 mil kvar. Vägen är bra, smidig och det tar bara en timme med bil.

Högsta åkhöjd: 2828 möh.

Total pistlängd: 214 km

Antal liftar: 68

Höjd: Byarna Serfaus, Fiss och Ladis ligger på 1 400 möh.

Invånare: Serfaus: 1 200, Fiss: 1 000, Ladis >1 000

Bo: Fyrastjärniga Hotell Bergblick är att rekommendera med oerhört god mat, stämning och utsikt.

Äta: Pizza på Pahzzo eller Dolce Vita eller mer lokalt på Dorfstadel.

Dricka: Hackel´s keller är dit de lokala invånare går för att skölja ner dagen med malt, jäst och humle.

Text: Simon Tjernström
  • Gilla5   Kommentera (3)
  • Bra artikel? Mer av detta? Freeride prioriterar innehåll efter vad ni som läsare vill se på sajten. Sprid och dela med dina vänner så ökar chanserna för fler liknande artiklar!
  • KATEGORIER: , , , ,
  • TAGGAR: , , , ,
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. Doughboy
    0
    Doughboy | 2017-01-20 17:28          

    Hur högt är bröllopskapellet egentligen? Världens högsta låter intressant.

  2. Hawk100
    0
    Hawk100 | 2017-01-18 21:45          

    Låter som om området kanske kan vara värt ett besök i vinter.....

  3. NickH
    0
    NickH | 2017-01-18 09:21          

    Är så oerhört jobbigt när personalen skall lägga fisk på allt. Torsk på Tallin, en flundra på tråden och liknande har hen ju hört men sardin på stämningen var ny...