Japanspecial 1: Niseko (1 av 2)

Puder och sushi. I Niseko på den japanska nordön Hokkaido står båda på menyn. Här är den första delen i Freerides Japanserie.

Torsdag morgon, snabb-frukost och inpackning i Stefans bil för avfärd mot Arlanda. Tröttheten från gårdagens packningsorgie, som ett tag såg ut som ett mindre världskrig på vardagsrumsgolvet, sitter i bakhuvet men trängs lätt undan av alla förväntningar. Som vanligt har vi alldeles för mycket utrustning med oss och oron för bagageproblem börjar infinna sig. Väl framme på flygplatsen fungerar det bra tills Stefans väska hamnar på bandet och damen bakom disken undrar om han ska emigrera. Snabb ompackning och vi är på banan igen.

Först mellanlandning i Frankfurt sedan långflight till Tokyo. Tankarna på hur vi ska fördriva tiden skingras snabbt när drinkvagnen visar sig för första gången, vi kastar en menande blick på varandra och hugger in. En ansenlig groggbuffé senare sover jag som ett barn medan Anders och Stefan har en hård kamp i fyra i rad.

Fuska inte Anders, jag ser dig!

Ett reportage för tretton år sedan fick Stefan att bli sugen på Japan. Drömmen blev längtan, längtan blev begär och när han under en av höstens alla tillställningar för snötörstande skidfolk frågade var svaret givet: klart vi ska med! Vi började så smått att undersöka hur och vart man skulle ta vägen för att få cruisa mellan de där glesa björkträden i meterdjupt fluff som även Anders och jag blivit besatta av. Valet av ort blev Niseko på Japans norra ö Hokkaido.

Vi korsar den gigantiska staden Tokyo för att byta till inrikesflygplatsen Haneda. Efter sedvanligt väsksläpande och en ny omgång bagage-diskussion är vi incheckade och klara. Äntligen dags att för första gången få uppleva den inhemska maten på plats. Japanerna verkar vara vana vid turister som inte förstår språket. Utanför alla restauranger finns det därför tallrikar med maträtterna gjorda i plast eller foton på rätterna. Bara att välja och peka på det som ser mest lockande ut. Vi hamnar vid ett bord med utsikt över hela Tokyobukten. Bättre blir det när en 747:a med Pokémon-figurer över hela planet landade på banan utanför. ”Bara i Japan” utbrister vi skrattande så att de delikata nudlarna hamnar i fel strupe. Glädjen är sedan total när just detta plan står vid vår gate när det är flygdags.

Bara i Japan!

Vi landar i Sapporo där bussen till Niseko väntar. Prärieliknande landskap passerar förbi innan vi kommer till bergen och snötäckta pass. Det ser ut som det snöat en hel del senaste dagarna. Längtan stiger men just nu är det mest svårt att hålla sig vaken. Några timmar senare rullar bussen in i Niseko där det redan blivit mörkt. Vi möts av en mycket välupplyst skidanläggning, Grand Hirafu, ett av de fyra skidområdena i Niseko.

På parkeringen hör vi ”Hey guys, you must be the swedes” på en kraftig aussie-dialekt. Det är vår guide från NPC, Niseko Powder Connection, som vill ge oss en rundtur i byn. Medan vi studsar runt i minibussen passerar vi kända vattenhål som Hanks och Fattys och vår nyfunne vän berättar det mesta vi behöver veta om berget, människorna och byn. Frågorna haglar och till slut kommer den viktigaste av alla. Hur ser väderprognosen ut, kommer det någon ny snö?
– Prognosen är det ingen som bryr sig om här, men det har börjat snöa och när det börjat snöa så snöar det mer eller mindre konstant till mitten på mars, berättar guiden.
Bättre svar kan man nog inte få på den frågan!

Sista stoppet för kvällen blir familjeägda Urnaka Lodge, vårt hem och viloplats de närmsta två veckorna. Förvåningen är total när vi kommer in i vårt rum och inser att möblemanget endast består av ett litet pygmébord på en rismatta i mitten av rummet. Det är bara att ta seden dit man kommer, slå sig ned på golvet i en skön skräddarställning och knäcka sin första Ashai från drickaautomaten i korridoren.

Vårt japanska hem.

Gnuggar nattsuddet ur ögonen och inser snabbt att lodgen kanske inte blir den viloplats vi hoppats på. Natten i den stenhårda futon-sängen sitter som en spik i ryggen när vi hasar oss ner till frukosten. Här kommer nästa chock! Visst ska man ta seden dit man kommer men torkad fisk och ris till frukost lockar inte. Var är havregrynsgröten? Det får bli en ”western breakfast” idag.

Anders njutning är total!

Vi slår oss ned i den moderna fyrstolsliften som tar oss upp i systemet. Alla tre är som små barn i en godisaffär. Vi ropar entusiastiskt och pekar mot varje nytt fält vi ser på vägen upp. Terrängen som möter oss består av snöklädda åsar med glest placerade björkar. Här och där sticker det upp små gröna palmblads liknande växter. Vi enas om var vi skall börja, knäpper på oss skidorna och stakar iväg mot våra första pudersvängar på denna kontinent. Ett par hundra meters travers från pisten och det är dags att rikta skidspetsarna nedåt för första gången i Asien. 13 år av längtan för en av oss och några månader för oss andra är äntligen över. Vi inser snabbt varför vi åkt till andra sidan jorden. Känslan är magisk! Snön ÄR helt fantastisk! Cruisa mellan stora björkar i lagom lutning och galen snö, ”det kan inte bli bättre” skrek vi åt varandra på väg ned. Vi hade fel…

Vi hittar snabbt favoritåket, ett långt åk utanför skidområdesgränsen i Hanozono. Efter toppliften spänner man på skidorna på ryggan och hikar ungefär 20 minuter till toppen. För övrigt är en tur med toppliften en mycket spännande historia i sig. De så kallade stolarna som det är meningen att man ska slå sig ned i liknar små pallar som hänger och vinglar en och en under vajern. Ryggstöd eller överhuvud taget något att hålla sig i lyser med sin frånvaro och gör detta till en direkt livsfarlig resa när det blåser lite.

Anders hittar fin snö ovan trädgränsen.

Väl uppe på toppen breder stora fält i varierande lutning ut sig ända ned till trädgränsen. Vi stannar en stund och spanar ut över det vackra landskapet medan vi spänner på oss prylarna. Anders sticker först och ritar långa svängar i det vidöppna landskapet tills han försvinner bakom ett krön i ett moln av snö.

Stefan är inte sen att föreviga sina spår på väg ned mot trädgränsen. När grabbarna har försvunnit utom synhåll är det min tur, knäpper pjäxorna och spanar ut över sluttningen för att hitta den bästa linjen. Trampar lite i den knädjupa snön som flyttar sig likt lätt bomull runt fötterna, pulsen stiger! Väljer en linje och drar iväg, stora svängar längs en rygg för att sedan vika ner skidåkare höger och jaga grabbarnas spår. Anar Anders och Stefans färgglada ryggtavlor nere vid trädgränsen, känslan när den torra snön yr runt en är obeskrivlig. Vi bestämmer att fortsätta rakt ner i fallinjen och alla drar iväg. Här blir det betydligt brantare, glest placerade snötäckta björkar blir rundningsmärken längs de branta ryggarna som leder ned till den uppsamlande cat-tracken. En liten promenad senare är vi tillbaka vid liften som tar oss till toppen igen.

När man har så mycket snö i munnen så att det inte går att skrika ut sin glädje efter fem svängar, då är det djupt! Den värsta abstinensen stillas och vi lyckas slita oss ifrån det åk vi först upptäckte men aldrig vill lämna och ger oss ut på upptäcktsfärd för att få lite mer koll på vad Niseko har att erbjuda. Ordet episkt diskuteras mycket grundligt i liften. Helt galna åk med face-shots i varje sväng avlöser varandra. Vi har aldrig åkt så torr snö förr!

Nisse med munnen full…

Livet nedanför trädgränsen!

När vi extremt trötta släpar våra jet-laggade ben ner mot lodgen har alla tre ett löjligt flin på läpparna, vilket brukar vara ett bra betyg för en ny skidort!

Det vulkaniska landskapet kring Niseko bjuder på ett av naturens egna spa. Heta källor som kan liknas vid gejsrarna på Island, fast utan utbrott, dyker upp lite här och där över berget. Hålen i snön är av varierande storlek som uppstår av att det heta vattnet kommer upp till markytan utgör en riktig terrängfälla för alla som åker först och tittar sen! Självklart har Urnaka Lodge en alldeles egen sådan bekvämt indragen i huset, konstaterar vi nöjt. Ett dopp i denna är välkommet för våra trötta ben och bra uppladdning för morgondagen! Doppen i denna Onsen, som källorna kallas, blev en stående punkt på dagordningen när vi väl fått kläm på japanernas badrutiner och jag tror att de rutinerade herrarna som varje dag skrubbade sig sittandes på små plastpallar tillslut vande sig vid de tre blekfeta svenskarna som körde nakenstretch varje eftermiddag.

Maten i Japan ger en njutning lika stor som snön.

Kvällen tillbringar vi med Ian, grundaren av NPC. Han berättar hur han kommit till Niseko från Australien, blivit frälst och stannat kvar. Han har bott här i 13 år och utvecklat sin verksamhet, Niseko Powder Connection, som säljer allt man behöver för sin vistelse i Niseko.

Vi får en hel del matnyttiga tips om skidorten samt om, de för oss, helt vrickade japanska traditionerna. Bland annat får vi veta att vi snart skulle få ett pengaproblem. De flesta restauranger och liknande tar nämligen inte kort så det är yen i sedelform som gäller. Problemet är bara att det inte är så lätt att få tag på kontanter. I Niseko finns det en bankomat som självklart inte tar internationella kort, mycket märkligt med tanke på att stan livnär sig på utländska turisters pengar! Den enda internationella bankomaten finns i den närliggande staden Kutchan.

Nattvandring i Kutchan utan pengar.

Det tar oss två försök att få tag i pengar, då vi efter nödvändig bussfärd missade bankomatens öppettider på första försöket. Dagen efter lyckas vi bättre med hjälp av lånade busspengar och mindre tidsoptimism! När vi kom tillbaka på kvällen hade det vita guldet återigen täckt byn…