Japantripp del 1: Pow pow pow

Sebastian Lindströms puderjakt tog honom till Hokkaido i norra Japan. Här är första delen i berättelsen om puderlycka som omvandlas till ångest på berget.

Asien; ett mecka av allt. Men var finns den bästa snön? Kashmir, Japan? Jag har bott i Hong Kong i 1,5 år, under en svensk julfest hos familjekompisar i julas fick jag förklarat för mig att Asiens bästa offpist finns i Niseko.

En snabb överblick. Niseko får ca 15 meter snö per säsong, snön är extremt lätt, 8 procent vatten (vad det nu betyder). Niseko ligger på Japans näst största ö, Hokkaido. Ön är även den nordligaste i Japan och njuter av Sibiriska snömoln dagligen!

I februari bestämmer jag mig för att åka till Hokkaido och Niseko i mitten av mars. Jag söker på Niseko i ”A small world” och får en hit, Beckett Tucker. Han driver Above and Beyond resorts i Niseko. Jag textar honom och frågar om boende, det är lugnt – jag kan slagga i ett av de 4 rum som finns i deras hus. Jag köper biljett och någon dag innan avfärd får Beckett besked att han måste åka hem till Hong Kong tidigare och att jag kan stanna I huset men hans chef vill att jag betalar 50 usd per dag. En lagom kul investering (50 USD x 10 dagar), speciellt när kronan är ”down the ditch” och dollarn är topp. Dock bör jag tillägga att det är relativt svårt att hitta ett billigare alternativ, Niseko är väldigt dyrt. Dessutom står sig den japanska yenen stark mot kronan, den billigaste ölen finns på bensinmacken och kostar ca 30 kr per burk. Nudlar som kostar 5 kr i Sverige kostar 20 kr här.

Den 12:e mars, under slutspurten på säsongen landar jag i Sapparo. Tar mig med buss till Niseko, 3 timmar senare försöker jag lokalisera Chris Holmes, en halvbrittisk japan, som har nyklarna till huset. Lägg Chris namn på huvudet för i del två av denna blogg spelar han en viktig roll i den helikopterräddning som kommer ske på berget Kurodake.

Hur som helst, på min färd till Chris träffar jag folket i skidbutiken Larry Adler, NOASC människorna som Chris jobbar för och personalen på Powderlife Café – ingen vet var Chris är och det kommer senare fram att han var på ett annat berg under dagen och åkte puder, han visste knappt att jag skulle komma och mobilen hade han inte laddat. Klockan 21 efter sju timmars ofrivillig sightseeing i Niseko hittar jag Chris hemma hos sig i Kuchan, aka K-town, som ligger 10 minuter från Niseko. En populär stad för säsongare och locals som inte har råd att bo i Niseko. Byn där allt händer i Niseko heter Hirafu, pratar man om Niseko så hänvisar folk till Hilton Niseko Village som ligger 15 minuter längre bort med bil. Lite lätt förvirrande men så är det.

Hur blir man ”big in Japan”? Jag bunkrar mig framför datorn och följer snörapporteringen på snow-forecast.com med fem minuters uppdatering. Vart skall man vara? Min bas de första dagarna då jag inte var ute och letade puder blev Powderlife café där vi har svenska Emma bakom espressomaskinen. Majoriteten av säsongarna är från Australien. 2002 kom det två hundra australiensare till Niseko och under 2007 (tror jag) kom det 8000 aussies. Texten till Alphavilles sång ”Big in Japan” matchar in med det Japan som jag börjar lära känna bättre och bättre,“crystal bits of snowflakes all around my head and in the wind”. Snö kom det varje dag men det var inte förrän den tredje dagen då 5 decimeter pow låg utspridda på bergen med rätt temperatur i luften.

Det var på en söndag, 8.30 på morgonen var jag uppe vid liften tillsammans med lokala talanger samt helgturister; en hel drös turister! Jag pumpade berget på skiers right av Hirafu bredvid det avstängda naturskyddsområdet. Det blev relativt snabbt uppåkt men de nedre skogspartierna var orört, folk blir bortskämda på puderdagar. Drog sedan bort till Hanazono, ett av de fyra skidområdena som är ihoplänkade på Hirafubergets topp. Inget folk och fantastisk skogsåkning, klockan 11 har det blivit för varmt, snön har blivit tung (ja, det är fullt möjligt att snön blir tung i Japan) och det var dags att gå hem och packa, roadtrip dags!

Först en snabbguide på vad man inte ska göra i Japan:
1. Ducka för rep för att komma ut i offpisten är inte ok, det finns kameror överallt och åker du fast förlorar du ditt liftkort (eller din polares liftkort, jag lyckades låna kort alla dagar jag var I Niseko – det är en enorm kärlek bland expat folket i byn)
2. Åka skidor/bräda bredvid vägar, BIG no no.
3. Gunga eller hoppa av liftar i farten.

Roadtrip; boom – Ett gediget gäng på nio personer fördelade i tre bilar drar iväg på en fem dagars ”ski or die roadtrip”, alla är brädåkare utom jag. Första stoppet är Kurodake, black mountain på japanska. En destination på uppgång för folk som letar efter den perfekta snön.
Vår mest inkörda eremit i Niseko, tio år i Japan är Dennis som styr cafét Powderlife på vintern och driver en ekologisk bondgård på sommaren, lyckades trycka i sig åtta små asahi öl på vägen dit. Vid en bensinstation bytte jag till bil nummer två då Dennis körteknik blev ett stort frågetecken.

Fyra timmar från Niseko i mitten på ön ligger byn Synkuo. Kurodake’s dalstation ligger i mitten av byn. Gondolen tar dig upp till ca 1200 meter, därefter kan man fortsätta med en sittlift och efter 90 minuters hike är man uppe på toppen av berget.

Första åket blev en pudersuccé, det hade snöat 60 cm dagen innan. Vi var på andra gondolen upp och det var bara vi och tre andra entusiaster som var där för diverse snöaktiviteter. Vårt första åk gick under gondolen och sedan vidare längs ett snitslat spår ner till dalstationen. Dom 10 första minuterna av åket var brant, öppet i mitten med gles skog på sidorna. Orört, bästa snön i mitt liv!

Alla som åker till Japan verkar ha ett ‘tag line’ som dras upp varje gång man mår väldigt bra (mushi mushi?!) Jag gick loss med ‘pow pow pow’ varje gång jag kände att kroppen mådde bra! Åk nummer två drog vi upp till toppen på sittliften där vi skråade ut vänster efter avstigning. Först är det 2-3 min av skogsåkning, därefter kommer man fram till en bowl av orört puder som tar dig ner till ett rep mellan två träd. Av med skidor eller bräda och hika fem minuter åt vänster; sen är man tillbaka till sittliften. Körde detta åk två gånger och sen var vi tillbaka till gondolåken, åtta fantastiska 20 minuters åk senare var klockan kvart över tre och liften stänger.

Det klassiska leendet på läpparna fanns där då vi drog oss ned till vårt hotell. Sju trötta grabbar hoppar ner i den varma Onsen, varm källa. Japanerna flyr och vi öppnar de kalla ölen och ler. Big in Japan hade nu plötsligt blivit en hit i det harem av gedigna människor som jag hade lyckats tvinga mig in i, ”Things are easy when you´re big in japan”. En person på resan var Bevan, han driver Niseko’s pudertidning Powderlife (www.powderlife.com) En svensk koppling är att han åkte bräda med det svenska tjejgäng som spelar in filmen ”Catch me if you can” två veckor innan jag kom till Japan, ta en titt på generationflinga.se.

Alphaville igen, ”Shall I stay here at the zoo” yes; Kurodake är framtiden och dag två var runt hörnet. Kvällen avslutades med en japansk buffé tillsammans med hinkvis av japansk draft öl… En dag att fira, en dag att minnas… morgondagen blev en dag som japansk media sent kommer glömma; stay tuned.

Text: Sebastian Lindström