Stor guide till Val Thorens
Ett av världens största sammanhängande skidsystem är Les 3 Vallées, De tre dalarna, i Frankrike. Val Thorens är den största dalen i systemet och i den här artikeln bjuds det på en hel del matnyttiga tips om området.
Översikt över Val Thorens
Foto: Hedda Berander
När min nya bästa kompis stavas CSN och jag kan räkna den kommande vinterns skidveckor på en hand hamnar ett besök i Freerides bummarforum under kategorin ”självplågeri”. Men så är det. Jag tror att det kallas ”att växa upp”, men jag är inte säker. Hur som helst så vet nog alla hur bummarforumet ser ut just nu:
”Chamonix 11/12”
”Boende sökes St Anton!”
”Någon som ska till Val d’Isére?”
”Whistler 2012”
Ouch. Jag. Ska. Inte.
Verkligheten? Den suger. Journalistdrömmar i all ära, ingenting går upp mot fjäderlätt puder, manchester så symmetrisk att man blir vimmelkantig om man stirrar på den för länge, att vara först i liften en lördag. Jag kan hålla på hur länge som helst.
Det brukar hända någon gång så här års att Freeride-mejlen får besök av undrande personer som vill dit jag redan varit, så för enkelhetens skull tänkte jag skriva en guide om det som jag kan hänvisa till, istället för att svara på en massa mail. Att svara på mail är i och för sig trevligt, men tanken är att jag ska ägna mig åt pressetik och Adobe InDesign nu, inte var de godaste hamburgarna i Les 3 Vallées finns (vilket är på Ski Lodge i La Tania, om någon undrade)
Så här börjar min, Hedda Beranders, högst personliga, och på intet sätt allvetande, guide till Val Thorens.
Vad är Val Thorens? (Vi kan för enkelhetens skull ta det i punktform)
- Kompakt
- Praktiskt
- Festligt
- Syrefattigt
- Fantastiskt
- Gigantiskt
Val Thorens började projekteras i slutet av 60-talet och det ser man direkt man kommer dit. Även om de försöker dölja det med dekorativt trä här och där är Val Thorens i grund och botten en trave väldigt funktionella, men tyvärr ganska fula, betongklumpar. På senare år har utkanterna av byn bebyggts med vräkiga chalethotell som ser ut som en korsning mellan amerikanskt fejk-tyroler-vulgo och franska fäbodar, men betongen är fortfarande majoritet.
Fulheten till trots är det väldigt praktiskt. Val Thorens är enkelriktat, har delvis bilförbud och bara en enda gata som snirklar sig genom byn. Fotgängare tar ofta genvägar genom köpcentrum och hotell. Det är helt okej, även om jag kanske inte skulle få för mig att traska rakt genom Fitzroy. Dessutom har man sällan mer än någon minuts promenad till backen, eller nån form av transport var man än bor.
Från Sverige är det enklast att flyga till Geneve och därifrån ta buss upp till bergen. Det går även flyg till Grenoble, och UCPA, Rollin’Snow och Langley kör bussar vissa veckor under säsongen. Flyg till Lyon, Turin och Milano existerar givetvis, men det blir väldigt lång och bökig transfer. Närmaste tågstation ligger i Moutiers, en knapp timme med bil från Val Thorens och därifrån går det dagligen tåg till Geneve och andra ställen.
Foto: Hedda Berander
Val Thorens är beläget på ungefär 2 300 meters höjd, i en solig gryta en timmes krokig bilfärd från civilisationen. Liftarna och backarna går rakt genom, och över byn och sprider sedan ut sig i världens största sammanhängande skidsystem – Les 3 Vallées – eller De Tre Dalarna som vi säger på svenska. Egentligen är det fyra dalar, men det namnet var redan paxat av Verbier med omnejd.
Den fjärde dalen är den sydligaste och minst bebyggda. Byn heter Orelle och ligger nere vid motorvägen till Italien, men dit ner tar man sig i stort sett bara med lift. Backarna är belägna i en solig gryta med några sega liftar och en snabb, och en riktigt läskig restaurang. Medtag egen fika!
Från Orelle åker man över kammen rakt in i den stora kalfjällsgryta som utgör Val Thorens-delen av systemet. På nordsidan, där vi utgår från nu, ligger en trave mestadels röda backar som servas av två (snart tre, Heddas anm) kabinliftar. Grand Fond har kortare backar, men riktigt trevliga på morgonen när de flesta håller till i solen på andra sidan dalen, och från den 3 200 meter höga Cime Caron hittar du långa åk både i riktning Val Thorens och baksidan ner till Orelle.
Rakt fram ligger parken, som är trevlig, bortsett från att backen precis intill är skidlärarnas älsklingsbacke och att deras vingliga nybörjare ramlar i parkliften hela tiden och orsakar jättelånga köer. Om det inte är skidskolor i närheten brukar den ena parkliften lägga av som på kommando. Bara för att.
Foto: Hedda Berander
Om vi skippar parken och åker förbi den till höger kommer vi förr eller senare ut på den stora transporten – Nära Döden-Backen. Den tar sin början vid 360, som är den stora baren på högersidan, och slutar nere vid transporten till Menuires. På vägen dit passerar vi en mängd liftar som kan ta oss åt alla olika håll, men vi vill ända ner. Fortsätter du bara följa backen så kommer det dyka upp en stor bro över pisten. Sväng till vänster in under den så hittar du Val Thorens enda riktiga värmestuga, med helt okej toaletter. Åker du förbi så kommer du ner till Moutiere, Boismint och transporten ner till Menuires.
Menuires
Foto: Hedda Berander
Moutiere är en bra lift på det sättet att den kan ta dig hemåt, men även bortåt.
Boismint är bra för att den servar låga Lac du Lou, och även en av de roligaste pisterna jag vet. Transporten till Menuires är mest plågsam, men om det har dumpat och man vill vara först i kön till La Masse är den väldigt användbar. Eller om man bara inte orkar Plein Sud-Bouquetin för att ta sig ut i Tre Dalarna. Men för guds skull, släpp på. Och sväng inte. Folk som svänger på transporter hamnar i den snöfattigaste delen av helvetet, det vet ni va?
Transporten är lång, men efter vad som känns som, och antagligen är, en halvmil kommer man ner till en liftstation. Välkommen till Les Menuires – den absolut fulaste byn i hela Alperna. Till vänster har du La Masse – stort, bitvis brant och alldeles fantastiskt, och till höger har du solsidan, full av blå och röda glidarbackar som blir flackare och flackare ju längre ner mot St Martin du kommer. När man fryser näsan av sig uppe i Val Thorens kan det mycket väl vara varmt och skönt nere i Menuires så i december/januari är det verkligen värt ett besök.
La Masse
Foto: Hedda Berander
Vi lämnar La Masse åt puderpundarna och tar Doron-liften upp mot solen. Spana lite så kommer du se världens fulaste kyrka, en granplantering där de verkar ha placerat träden med linjal och ett par rullband. Menuires är faktiskt bara en trave hus av varierande fulhetsgrad som är utslängda längs den krokiga vägen, men de har åtminstone bekväma liftar. Dit räknas Mont de la Chambre som är en av länkarna till Val Thorens och Meribel. Träng dig inte, tappa för guds skull inte hjälmen utan ta dig istället upp till valmöjligheternas mecka.
Från Mont de la Chambre kan man ta sig direkt ner till Menuires, Val Thorens eller någon av Meribelbyarna utan att ens åka lift. I fallet Meribel/Mottaret är det dock ingenting jag rekommenderar. Smala, oändliga skråtransporter i skogen nedanför Mont Vallon är nämligen inte sinnesbilden av bra skidåkning förutsatt att du inte är en tjock britt i åldern 55+ som bara tittar på utsikten vill säga. Ta istället Venturon ner till Plan des Mains, hoppa på sexstolen om du har bråttom vidare, eller om det inte är kö – unna dig ett åk eller två nerför Mont Vallon, sockertoppen med en ensam lift längst in i dalen. Rätt dag med rätt underlag finns det inte bättre.
Foto: Hedda Berander
Meribel består av tre byar. Överst ligger Mottaret som mest är en trave stora chaleter praktiskt nära liftarna. Sedan kommer vanliga Meribel, som är mer som en riktig by, och snett nedanför ligger Meribel Village – ursprungsmeribel. Alla har den gemensamma nämnaren att de bebos av sanslösa mängder britter. Det finns även en transportlift ner till Brides-Les-Bains som är en riktig liten stad längre ner i dalen dit det dock inte går att åka skidor. Ska man dit är det ägglift åt båda hållen.
Om La Masse ser ut såhär kan du antagligen glömma låga Meribel.
Foto: Hedda Berander
På Val Thorens-sidan av dalen ligger ett gäng kortare backar av varierande branthet, bland annat backen som damerna körde i under OS 1992. Den heter enligt god fransk tradition Face, och servas av en lift med det originella namnet Olympique. Fantasifullt i klass med ”Slalombacken” och ”Långliften” i valfri svensk fjällby. Själv föredrar jag Blaireau åt Meribelhållet, samt Pramint och Jerusalem som tar dig ner mot St Martin. Tre svepande rödingar som sällan är överbefolkade. Gott om flyg för den som gillar luft under belagen. På denna sidan finns även två parker, en liten under Chateletliften och den stora Moon Park på Tougneteplatån.
Foto: Hedda Berander
Gillar du flackt som i åka-skidor-på-en-golfbana? På solsidan ovanför Meribel 1400 ligger ett gäng backar som nästan inte lutar alls eftersom dom är belägna på vad som sommartid är just det – en golfbana. Detta gigantiska nybörjarområde är praktiskt servat av en åttastolslift. Bäst är dock den blåa ner till Meribel Village. Svängig, glesbefolkad och sällan uppkörd. Fortsätter man åt andra sidan med Pas du Lac (Mottaret) eller Saulire-Burgin (Meribel) kommer man upp till Saulire – toppen som skiljer Meribel från Courchevel.
Courchevelområdet är inte en dal som de andra, utan mer ett par småsvackor och berg beströdda med breda carvingdrömmar, elaka puckelpister och nyrika ryssar i päls. Från Saulire går ett antal röda och svarta backar åt alla håll. Creux bort mot Chanrossa/1650 och Combe Saulire mot 1850 är de mest självklara, och under lågsäsongen är båda riktigt härliga. Tyvärr är krockrisken under sportloven oroväckande hög. Ovanför både 1650 och 1850 hittar man breda blåa backar och liftar som vid avstigningen har banderoller med texten have a nice day utlagda. Glidaråkning när den är som bäst.
En del av charmen med Courchan är att de flesta som är där inte åker skidor. De bara steker i solen. Mer plats åt oss alltså. Soliga dagar är det faktiskt värt att åka ner till 1850 bara för att titta på folk en stund. Blanksvart och pälsigt är genomgående trender – skandinaviska bummare med ojämn solbränna och färgglada baggykläder framstår inte sällan som djur på zoo.
Foto: Hedda Berander
Några favoriter i Courchevel förutom de redan nämnda är Dou du Midi, en böljande röd historia som löper parallellt med slalombacken ovanför 1850. Om slalombacken mot förmodan skulle vara öppen för alla, ta den istället – den är ännu bättre. Kombinationen Bouc Blanc + Folyeres ner till La Tania är helt magisk, särskilt när pisten går in i skogen. Flyg, flyg, flyg! Avslutas med burgare eller ribs i solen på Ski Lodge. Chapelets, allra längst bort i 1650 är en hemlig jäkel som inte alltid pistas. Opistad är den ett isigt elände, men när pistmaskinen tar vägarna förbi bör du se till att göra detsamma.
Nu har vi tagit oss genom hela systemet och några favoriter är härmed avslöjade, andra behåller jag för mig själv. När jag ser det i text är min spontana reaktion:
– Hur jävla stort är det!? Hur hinner man runt!?
Och det är stort. Riktigt stort. Men för en duktig skidåkare, en dag utan liftköer tar det inte mer än en dryg timme från botten av Plein Sud till 1850 eller Chanrossa. Om man inte kör vilse, såklart.
Någon kanske undrar vad fan som hände med offpisten och svaret på den frågan är ganska enkelt. Offpisten finns. Oj vad den finns. Men jag vill inte skriva exakt var, när och hur utan lämnar det till dem som har tillräcklig koll att själva hitta. Jag inte vill förklara vägen till farliga ställen för folk som kanske inte har rätt utrustning och kunskap för att vistas där. Punkt.
That’s it, that’s all. Om någon har frågor nås jag enklast på FR-mejlen.
Val Thorens – Je t’aime!
/Hedda
Artikelförfattaren Hedda Berander
