Jobbet på skidor del 4: Andas skidåkning

Daniel Rönnbäck och Secondhands har hitta rytmen, både på skidorna och bakom kamerorna nere i Arlberg. Detta är sista delen i artikelserien om att jobba på skidor.

Den vita, efterlängtade pudersnön har sakta börjat falla ner från himlen. En lång dag på resande fot har äntligen fått ett slut. Med tak över huvudet och ”pudervarning” på väderprognosen ser resan lovande ut. Vår vän Rikard, som bor som inneboende hos vår hyresvärd, berättar att det inte snöat på flera veckor och att det senaste snöfallet kom under jul. Med trötta ögon och fulla av förväntan kryper vi ner i sängarna och drar de tjocka och fluffiga duntäckena över oss.

Första dagen på jobbet startas med en traditionell österrikisk frukost stavad vit bröd, marmelad, skinka, ost, te eller kaffe och grapejuice. En frukost för två är uppdukad i den lilla farstun inne hos Claudia, tanten som vi bor hos. Bordet är inte större än en kvadratmeter, det är knappt att porslinet får plats. Frukosten är utsökt och det vita brödet och hembryggda kaffet släcker hungern. Några mackor slinker ner i fickorna innan vi lämnar frukost rummet. Dagens lunch är räddad.

Vi gör en snabb avstämning med Johan, Lars och Sebastian som sitter i en bil någonstans i Europa i riktning mot oss. Johan berättar att de har några timmar kvar och beräknar vara framme strax efter ett. Klockan börjar närma sig nio, så jag och Mårten Bergkvist bestämmer oss för att utforska berget. Utan kamera, men med en stor längtan till puder beger vi oss mot liften. Det är inte billigt med liftkort, en vecka kostar 230 euro under högsäsong och köper du dags kort kostar det 42,50 euro.

Sagt och gjort, 42,50 euro fattigare åker vi sakta in bland molnen. De gråa molnen bildar en tjock dimma och det är nästintill omöjligt att se var man åker. Det är bara att lita på känslan. Trots att skidåkningen är bra, med överflöd av orörd knädjup puder, kan vi inte slappna av. Vi har lyckats fixa tak över huvudet för endast två nätter.

Sebastian Persson hoppar ut från sidan av ett träd.

Längs med vägen i St. Jakob hittade vi ett kabinhus som blev bra på film och bild.

Det spricker upp och solen tränger igenom de sista molnen som vägrar lämna himlen. Snabbt har klockan blivit två. Vi åker ner till byn och möter upp Johan, Lars och Sebastian. Mårten och jag förklarar boendesituationen och tillsammans bestämmer vi att kolla in en annan by i Arlberg, Pettneu. Med Johan i spetsen, som jobbat en säsong i St Anton och bott i Pettneu och har kunskapen och talets tyska förmåga, lyckas vi snart hitta ett riktigt bra boende. Tvåhundra euro per person och natt blir det pris vi får betala. Vilket är helt överkomligt. Vill du bo i St Anton får du vara beredd att betala närmare 40-80 euro natten. I detta pris ingår även frukost och gångavstånd till liftarna. Pettneu som blir vårt hem de närmaste dagarna ligger 6 km utanför St Anton, hit går skidbussar fram och tillbaka på dagen och taxi på kvällen kostar 300 kr. Då vi har bil ser vi inte något större problem att bo en bit bort. Äntligen har vi tak över huvudet och kan koncentrera oss på det vi är här för att göra. Filma och fota.

Första dagen bakom kameran går helt som det ska. Den klassiska tunneln mellan St Anton och St Christoph är dagens spot. Med en lyckad start och riktigt bra bilder från dagens foto shoot kör vi hem mot Pettneu och blickar framåt. På vägen hem stannar vi till på internetcaféet i St Anton för att uppdatera oss om hur väderprognosen kommer se ut de närmaste dagarna. En bra planering är grunden till bra material. För många viljor som drar åt olika håll skapar lätt dålig stämning och tar onödig tid att diskutera. Väderprognosen visar moln på onsdag och sol torsdag. Så vi bestämmer oss för att ta första dagen på berget på onsdag och filma svängar och dropp. För min del rycker det allt för mycket i benen. Jag lämnar kameran hemma till förmån för skidorna. Trots dimman som ligger tät hittar vi några sköna åk. En grym dag får avslutas med en tidig kväll.

Fortfarande ligger molnen täta ovanför oss. De omsluter bergen och gör det svårt att avgöra om det ska bli bra väder. Men molnen ligger lågt och samtidigt som solen lyser ovanifrån kommer de sakta att försvinna fram mot förmiddagen. Vi glider igenom molnpartiet och upp på Galzig-toppen 2185 meter över havet, där är det klar blå himmel. Ett bergslandskap med orörda snöfält sträcker sig i alla vädersträck runt omkring oss. Vi väljer att hålla till på St Christoph-sidan där solen ligger på hela dagen och ger bra möjligheter till bilder och film.

Ännu en dag med bra bilder att fylla upp årets portfolio med. Vi lämnar St Christoph och beger oss hem mot Pettneu. På vägen hem åker vi förbi ett äldre trähus med en liftkabin placerad uppe på en garageinfart. Vi stannar till och upptäcker snabbt att detta är möjligt att filma. En kick och landning är allt som behövs. Men detta får bli morgondagens projekt. Som fotograf men även skidåkare är det viktigt att ha alla sinnen öppna och ständigt söka efter nya platser att filma på.

Morgondagen startar med en spade i handen och snö som flyttas till en landning nedanför gondolen och ett hopp ovanför. Mellan kicken är det sedan ett gap på 5 meter upp till taket på gondolen som sedan blir ett dropp ner till landningen sex meter ner. Samtidigt som Lars droppar in stannar en stor Volvo en bit bort från oss. Det visar sig vara ägaren till gondolen och garaget men också ägare till en stor del av byn. Oron stiger, men Johan sköter sig exemplariskt. Efter ett kontrakt som säger att vi tar ansvar för eventuella personskador är det klart att filma igen. Många i byn har blivit väldigt försiktiga under de senaste åren. Skador och dödsolyckor med följd av stämningar på miljonbelopp gör inte situationen bättre. Men med kontraktet påskrivet fortsätter vi dagens fotande. Snabbt börjar det skymma och ljuset blir för svagt för att filma. Vi packar ihop våra saker och bestämmer oss för att ge det en förmiddag till. Lördagen blir riktigt bra och Mårten Bergkvist, Lars Ilis och Sebastian Persson kör riktigt bra.

En vecka har nu gått sedan Mårten och jag anlände till St Anton. Större delen av tiden har det snöat och varit grått. Men äntligen ser det ljusare ut. Fyra dagar sol ligger framför oss. Vi är tidigt uppe i systemet denna söndagsmorgon. Vi tar sikte mot toppen, Vallugagrat 2650 möh. Johan passar på att filma porträtt samtidigt som Lars hittar dagens uppgift, ett step up. Nedanför den avsats vi står på, där Vallugal liften tagit oss till toppen, ligger en gryta med en driva som ligger helt perfekt för att ett step up ska fungera som ramp och låta åkarna flyga upp på toppen av drivan. Vi börjar bygga och märker snabbt att detta kommer bli riktigt bra. Farten är inget problem. Den branta bergssidan upp mot Vallugagrat är både brant och lång. Ett rop kommer från ingenstans. Uppe på drivan står en gulklädd österrikare och skriker. En snabb titt på klockan och vi fattar direkt att det är dags att bege sig hem. Liftarna stänger om tio minuter och snart är pisterna belägrade med pistmaskiner.

Sebastian Persson i en fin Handdrag.

Schnee bitte! Upp på toppen på Vallugagrat.

Ännu en tidig morgon får stå på schemat då det fortfarande inte finns något inrun. Morgonen går åt till att prepparera det smala spår som följer bergsväggen ner mot hoppet. Äntligen är vi klara. Lars står högst upp, vi ger signal att det är klart att köra. Lars droppar in. Det går fort, men inte tillräkligt fort. När Lars lämnar kicken förstår vi att vi behöver mer fart och en rundare transition i slutet på vårt inrun. Farten hinner sakta in för mycket innan vi är i luften. Ansatsen förlängs och snö slängs på längst ner. Men förgäves. Det är inte alltid allt går som det ska. Den här gången blev allt helt fel. Kanske borde vi bedömt farten och storleken på hoppet bättre i början. Kanske kunde vi valt ett mindre step upp. Ingen av oss kunde ana att bergsväggen inte skulle ge tillräkligt med fart. Allt såg så bra ut. Hade det fungerat hade det varit värt mödan flera gånger om.

Snabbt bestämmer vi oss för att ta nya tag. För att få något på film dessa två dagar beger vi oss in i skogen till en liten timrad lada som blir eftermiddagens utmaning. Här blir resultatet bättre och vi kan åka hem med en skön känsla trots nederlaget med step up-hoppet.

Hårt jobb kräver vila och återhämtning. Enligt väderprognosen ska det bli grått och dåligt väder på tisdag, så vi passar på att ta en ledig dag. Äntligen får vi testa St Antons nattliv. En klassisk barrunda där kvällen startas på Scottys, vidare till Funky Chicken där vi träffar Emanuel ”Mosse” Hedvall, Tom-Oliver Hedvall och Sebastian Garhammar som också är på besök i St Anton för att filma till kommande Free Radicals. Kvällen avslutas till sist på Kandahar.

Veckan börjar lida mot sitt slut och det är bara två dagar kvar innan hemresan. Tidigare under veckan hittade vi ett wallride i Stuben och bestämmer att detta får bli dagens etapp. Suget efter ett stort puderhopp är enormt så sista dagen med sol lämnar vi liftsystemet och tar oss till fots ut i det orörda landskapet på andra sidan vägen i St Christoph. Den sista dagen avslutas underbart bra. Det har varit två veckor fulla med snö, sol, dimma, kyla och värme. Motgångar har följts av medgångar. Tillsammans har vi skapat minnen och erfarenheter. Kunskaper om snö och säkerhet har blivit större. Vi har tränat på att samarbeta och stärkt våra band som vänner. Det är det vi är. Ett gäng vänner som brinner för samma sak. Vi lever och andas skidåkning.

Text: Daniel Rönnbäck, Foto: Daniel Rönnbäck