Jon Olssons vattenhopp i Australien

Jon Olsson ringde Daniel Lotfi för att få hoppa vattenhopp. Det låg is vid Bosön så de två flög till Melbourne och fixade till en 80-talsnostalgisk hoppanläggning. Läs Daniel Lotfis resedagbok.

Det började med att Jon frågade mig om det gick att hoppa på Bosön i februari. Inte en helt korkad fråga egentligen eftersom vi hade avslutat ett pass vattenhopp i november. Vattenhoppen ligger vid Bosön i Stockholms skärgård och deras landning utgörs av Askrikefjärden som av förklarliga skäl brukar vara relativt hård under det svenska vinterhalvåret. Svaret på Jons fråga blev därför att det närmaste vattenhoppet som var öppet i februari var en anläggning belägen utanför Melbourne i Australien. Eftersom Jon reser en hel del och även han tyckte att solbrännan kunde behöva förbättras i snöslasket, tog det inte särskild lång tid för oss att planera en resa.

Några dagar efter min ankomst till Australien anlände Jon. Vid den tiden hade jag glömt bort att det fanns platser på jorden som var kalla. Jag promenerade omkring i flipflops och hängde vid South Beach, St. Kilda. Jon däremot, låg knappast efter med solbrännan eftersom han byggt hopp i bar överkropp i Mammoth, Kalifornien.

Vi åkte till australiensiska skidförbundet och hälsade på våra australiensiska vänner, fick nyckeln till vattenhoppsanläggningen och nödvändig information. Australiensarna tyckte att vi var konstiga som mitt i vintern och under pågående OS valt att resa till deras anläggning som dessutom påstods vara i dålig kondition. Knappast! Det visade sig vara en 35 gradig varm oas.

Anläggning i 80-talsstil
En timme därefter befann vi oss långt ute på vischan, vid vattenhoppsanläggningen i Lillydale, en timme öster om Melbourne. Anläggningen i Lillydale byggdes från början av två freestylehoppare som i mitten av 1980-talet behövde någonstans att träna under somrarna. När de sedan märkte att anläggningen kunde drivas kommersiellt byggde de fler hopp.

Vid första anblick såg anläggningen riktigt nedgången ut, men den osade sköna 80-talsvibbar. Hoppen låg nere i en dal och landningen utgjordes av ett gammalt träsk. Här fanns sammanlagt sju olika hopp, inga liftköer och som vanligt var det väldigt varm.

Det såg faktiskt bättre ut än vad vi hade tänkt oss. Vi hade bara sett en bild och några filmsnuttar som vi fått av puckelpiståkaren Janne Lahtela. Janne hade själv varit här och tränat en månad tidigare. Jag visste även att det australiensiska freestyle juniorlandslaget och flera ungdomar periodvis tränade i Lillydale.

Det australiensiska A-laget åker däremot alltid till Park City i USA för att träna vattenhopp av förklarliga skäl eftersom Australien har motsatt årstid i förhållande till övriga skidvärlden. Den australiensiska tränaren är dessutom amerikan och sist men inte minst, Park City har världens bästa vattenhoppanläggning.

Fixade hoppen
Endast de ”små hoppen” hade färdigt fungerande underlag i plast. Och eftersom vi inte hade åkt till andra sidan jordklotet för att fega var tvungna att bygga om lite. Jag ville att vi skulle koncentrera oss på ”trippel kicken”, det vill säga den kick som man inom freestylegrenen hopp (eng. Aerials), använder för att snurra väldigt mycket.

Jag försökte peppa Jon med kommentarer som ”skönt med lite höjd”, ”det är ju coolt” och liknande, men Jon som är långt ifrån dumdristig, lät sig tyvärr inte övertalas. Vi gjorde i ordning ”dubbel kicken” och mjukade sedan upp på trampolinerna.

Granne med Mc-klubb
Hoppen visade sig ligga i anslutning till en mc-klubb, fredligare än vad det låter. Medlemmarna var nämligen gästvänliga australiensare runt 50+ som helt enkelt gillade hojar. Ingen av dem hade däremot varit i närheten av snö och tyckte självklart att vi var väldigt besynnerliga som rest runt halva jordklotet för att hoppa med ”snöskidor” och landa i deras träsk.

Ännu konstigare blev vi när Jon hela tiden plockade fram nya skidor efter att de gamla gått av efter alla hårda landningar (han envisades nämligen med att stompa alla landningar). När Jon fick frågan om han köpte skidorna billigare av skidfabrikören, svarade Jon ödmjukt att han faktiskt till och med fick betalt för att köra på dem. Gissa om läget klarnade för knuttarna. Jag var bara tvungen att peka på signaturen på Jons nymonterade skida och förklara att skidan ifråga faktiskt var uppkallad efter just denne Jon.

Dubbelkicken.

Jon badar.

Jons nya trick Kangaroo
När det var dags för första hoppet tyckte Jon, som är mer van vid att landa på snö, att det var en aning svårt att bedöma farten. En svårighet med vattenhopp är nämligen att det inte går särskilt bra att reka farten in i hoppet genom att utföra en så kallad speedcheck. Har man väl hoppat runt är det bara att köra. Ofta är det dock svårt att ”hoppa ut landningen” på vatten, varför det är bättre med för mycket fart än för lite.

Hur som helst, när Jon väl hoppat runt visste både jag och Jon, någonstans i mitten av inrun, att det skulle bli mycket luft. Det blev en jättestor ”Rodeo 900 Double Japan”. Så där stor att tiden riktigt stannar upp. Men hoppet gick smärtfritt och träningen var i full gång.
Resten av veckans hoppning gick grymt. Vi laborerade med en massa varianter av dubbelvolter, testade vad som såg snyggt ut och vad som såg mindre snyggt ut. Jon fastnade för ett favorittrick som fick namnet Kangaroo och som jag hoppas han lägger på snö redan under denna säsong!

På eftermiddagarna hängde vi vid South Beach, åt känguru och drack Corona. Klockan åtta på kvällen stekte solen fortfarande. Ungefär samma rytm i två veckor, vila när det var för varmt och halvfart när det ”bara” var varmt. Det var skönt i Australien.

Framtiden inom hoppningen
Många av världens bästa åkare är rätt trötta på att köra switch 1080 och de andra paradtricken som många av dem dragit under de sista åren. Parkerna är dessutom ofta för små och/eller konstruerade på ett sätt som hämmar utvecklingen. Det har även blivit som en oskriven regel mellan toppåkarna att dubbla volter inte är ok. För om det blir ok måste alla börja träna för att undvika att bli utkonkurrerade. Det är ofta trist att jobba sig uppåt, men väldigt coolt när någon är grym på det han/hon gör.

Text: och bild: Daniel Lotfi/vattenhopp.se