Kokande kiteboarding på Paje

På sydöstra Zanzibar väntar ett kiteparadis utan slut, för den som har tur med vinden. Paje heter stranden. En av få platser på jorden där du inte vill trilla för att vattnet är för varmt.

– Anna. Whatever you need, whatever you want – tell me and I will be glad to help you.
Mr Latif håller kvar sin rödsprängda blick en sekund längre än bekvämt, innan han sakta styr taxin ut från flygplatsens parkering. De rosa, mögelaktiga utslagen i ansiktet gör att jag associerar till någon slags tveksam verksamhet, som prostitution eller knark. Det är mycket möjligt att även det ingår. Mr Latif sträcker över sitt visitkort. Framförallt verkar det handla om taxi och utflykter mot något av de kända resmålen, men också biluthyrning och matlagningskurser på den lilla ön.

Zanzibar är omkring två timmars bilfärd lång från norra till södra spetsen. För att komma till Paje, den strand som lockar allra flest för kitesurf, korsas hela den södra ön Unguja i en knapp timme med utgångsläge från flygplatsen eller det närliggande färjeläget i Stone Town. På vägen passeras skolbarn på rast, iförda sina skoluniformer i blått och vitt. Flickorna har i regel huvudduk, som ett tecken på att huvudreligionen i landet är islam. 

Jo, förklarar Mr. Latif – visst har religionen ett stort inflytande på ön. Män får ha flera fruar men fruar får inte ha flera makar. Så är det. Själv är han inte mycket för sina landskvinnor och hoppas en dag träffa en kvinna från någon annanstans. En härlig kvinna. Taxin kör fort förbi småbyar, lokalbussar och den aptäta Jozaniskogen och vi kommer fram.
– Call if you need a car. Or anything else.
 

Improviserad leksak i sanden på Paje.

Flygresan bjöd på totalt två timmars sömn, men i Paje är det förmiddag. Lätt pucko står jag med fötterna i den vita sanden med ön i ryggen. En ändlös indisk ocean breder ut sig framför längs den tre kilometer långa stranden och fortsätter där stränderna som tillhör grannbyarna Jambiani och Bwejuu tar vid. Långt ut syns vågor slå, men hela vägen dit är lugn. De som inte har kommit till Paje för vinden är besvikna. Tidvattnet drabbar Zanzibars östra sida hårt och gör att badare flera timmar per dag får gå ut med blicken fäst på vågorna, förbi sjöborrar och koraller för att vattnet ska bli djupare och badbart. Lagom till vattnet börjar återvända blir det tätare mellan kitesurfare och när vattnet är djupt redan vid den egentliga strandkanten kan det bli direkt farligt att slaska runt utan att vara kopplad till en tjugo meter lång varningsflagg. 

För oss som kommit för vinden breder pur glädje ut sig. Zanzibar är en ö full av italienskägda all inclusives som var för sig abonnerar en bit av stranden, men på Paje är resortkänslan betydligt mindre. Det är fullt möjligt att bo kite in, kite out till behaglig penning och utan att få apartheidkänsla.
 

Arbetsmiljö utan byråkrati.

Pole pole = ta det lugnt.

Början på säsongen har gett löjligt lite vind och trots att jag väntat ett par veckor in på säsongen för att inte stå utan vind blir det nervösa dagar av väntan. En besviken fransos återvänder hem utan att fått ens en halvtimme på vattnet. En vecka på Paje har han varit, varje dag med hopp om att dagen efter morgondagen ska fungera och varje dag har vinden skjutits fram ytterligare en dag. 

På nyårsdagen händer det. Ungefär samtidigt som energin börjar återvända rycker det plötsligt i palmbladen. Ögonen hos de som väntat på vinden lite för länge blänker till. Det är något skrämmande i det. En blandning av mani, förtvivlan och upphetsning, men alla vet att tio minuter på vattnet förlåter all väntan i världen. 

En av de kommande eftermiddagarna är det plötsligt underligt få kitesurfare på vattnet. Lunchkoman har brett ut sig och de förrädiska sjögräsodlingarna syns tydligt, med spetsiga träpinnar som sticker upp en halvmeter ur sanden ett par hundra meter ut och markerar att vattnet bara alldeles nyligen
börjat vända tillbaka från den extrema ebben.
Den som trillar där blir bra skrapad men knappast spetsad.
Dumt att chansa.

Långgrunt flera hundra meter. Kul för surf, mindre kul för badare.

Någon säger att det är för lite vind, men min känsla är att det blåser betydligt mer bara en liten bit ut. Och ja, traskandes halvvägs ut mot lagunen får jag rätt. Trycket är hårt, lätt närmare den övre gränsen än den lägre. Det blir en tidig eftermiddag på en spegelplatt, turkos pool tillsammans med två andra tjejer innan vattnet åter befolkas av allt fler när vinden blir starkare. Ungefär samtidigt som jag blivit helt överriggad har högvattnet gjort den åkbara ytan betydligt större men också lika mycket choppigare. 

Mina fötter, snuskiga av skavsår som aldrig läker på grund av saltvattnet, svider. Varje gång jag faller översköljs den sönderbrända läppen av pissljummet saltvatten och ögonen tåras. Det börjar bli snurrigt av saltstänk och vätskebrist. Liggandes på rygg, fipplandes för att få på brädan igen, blir halsen så torr att det känns som att den hakar upp dig. Synfältet brusar sig och jag tänker att det är nu jag dör. Nu dör jag här i vattnet och sen får vi se vad som händer efter det. En ny våg slår över nyllet i en varm kallsup och jag vaknar till ur denna oförklarliga kombination av uppgivenhet och självömkan. Det är dags att ta sig in till stranden för en after surf-öl.
 

Kitebonnabränna.

Har du någon gång varit ute på vattnet i Sverige, tveksam för att trilla, tappa brädan och behöva bodydragga tio minuter i senhöstkyligt vatten? I Paje är rädslan densamma, men anledningen är att det 35-gradiga saltkristalliga vattnet på nolltid gör dig spak som en makaron.

På ett sätt är Zanzibar som det gigantiska varuhuset Harrods. Det sägs att på Harrods kan du få allt du önskar dig. Stegar du in och ber om en elefant ska du också få en elefant. Jag inbillar mig också att på Harrods kommer snabb och effektiv service av välklädda ögontjänare som trashtalkar dig på kafferasten. Tvärtemot Harrods behöver du på Zanzibar inte be om hjälp, för plötsligt har någon erbjudit hjälp innan du visste att du ville ha den. Bra, för att någon alltid kommer lösa din situation. Tråkigt, för att det på de turisttäta ställena blir väldigt liten genuin kontakt med lokalbefolkningen.

Paje lockar med rätta kitesurfare från kalla länder, men vindpålitligheten är förstås alltid en chansning och säsongerna verkar vara betydligt kortare än vad som sägs på internet. Själv anlände jag just innan nyår och hade sex dagar åkbar vind av sjutton möjliga, vilket knappast kan räknas som ett vindrekord. Kul för de som kom på nyår och åkte en vecka senare – tråkigt för de som anlände femte januari och stannade hela den vindstilla veckan. Blir det vind, blir det ett himmelrike som inte går att köpa för pengar. Glöm inte att ta med en vattenflaska ut i havet, bara.
Eller montera en droppställning på brädan.

När högvattnet kommer syns inte tångodlingarna.

 

Text: Anna Lyrenäs
Foto: Anna Lyrenäs