Kvinnliga bergsguider i Chamonix

Chamonix är bergsguidernas hemvist. Det var här det startade i början på 1800-talet när de första turisterna kom för att upptäcka bergen. Men det har alltid varit ett mansdominerat yrke. Även om det idag finns flera hundra verksamma bergsguider från många olika nationer i Chamonix, är endast ett fåtal kvinnor. Vi träffade amerikanskan Liz Smart och Eva Eskilson från Sverige som båda flyttat hit för att jobba som bergsguider.

Vi har bestämt träff vid kabinbanan till Aiguille Du Midi. En liten tjej med klarblå mössa, stora skidglasögon och ett brett leende kommer fram. Utrustad med isyxa, isskruvar och rep, är hon redo att ta med sina gäster på glaciären.
Eva är aspirant, vilket innebär att hon jobbar tillsammans med examinerade bergsguider som agerar som supervisor, liknande ett lärlingssystem. Egentligen var det tänkt att Eva, som är uppväxt i Sundsvall och Östersund, skulle bli civilingenjör, men under sina studier i Grenoble träffade hon sin pojkvän Wolfgang som hade ett guideföretag i Chamonix och livet tog en annan vändning.

Med i kabinen upp till Aiguille Du Midi är också Liz Smart, som är auktoriserad bergsguide sedan några år. Hon växte upp i Aspen, Colorado med en pappa som skidlärare och efter att på High School ha gått kurser i lavinsäkerhet och back country skiing, bestämde hon sig redan som sextonåring för att bli skidguide. Liz flyttade till Jackson Hole där hon guidade både klättring och skidåkning. Där träffade hon den numera bortgångne brantåkaren Doug Coombs och sin blivande man Miles Smart. Det var Doug som lockade med Liz och Miles till Alperna.

Kabinen närmar sig toppen, solen skiner och det har kommit snö under natten. Vi är här för att ta bilder på Eva och Liz i den miljö de jobbar i. Väderprognosen dagen innan var något helt annat. Det skulle snöa och vara dålig sikt hela dagen, och Patrik som fotograferar ville ta klätterbilder på mig och guiderna uppe på den vassa bergsryggen vid Aiguille Du Midi. Ingen är gladare än jag att vi istället får åka skidor.

När Eva flyttade till Chamonix började hon den franska utbildningen till klätterinstruktör och har nu hunnit guida under ett par år.
– Det kändes naturligt när jag flyttade hit att jag skulle jobba med guidning och tillsammans med min pojkvän driva guideföretaget. Vi är i bergen nästan varje dag och det är vad jag vill hålla på med. Jag tycker om att ta med människor ut, utmana folk och se dem överskrida sina gränser, säger Eva.
Under sin uppväxt åkte Eva mycket skidor i de svenska fjällen och gjorde även några säsonger i Chamonix, men klättring började hon med senare.
– Jag lärde mig att klättra här i Chamonix och i Sydfrankrike när jag pluggade i Grenoble, förklarar Eva.
– Visst hade jag klättrat en del på vintern tidigare, men klippklättring på högre nivå lärde jag mig i de franska Alperna.

Liz kom till Alperna första gången 2002 och guidade under flera säsonger i franska La Grave tillsammans med Doug och Miles. Jobbet som bergsguide var inte riktigt som hon hade föreställt sig, när hon som sextonåring valde att dedikera sitt liv till bergen.
– Då förstod jag inte hur farliga bergen kan vara och hur stort ansvar det innebar.

Möter du några fördomar eller dåliga attityder som kvinnlig bergsguide?
Eva: Jag möter oftast positiva attityder. Man tycker det är kul att det är tjejer som guidar, men det är säkert lite olika. När jag är ute här känner jag många människor. Det kan säkert vara annorlunda om man dyker upp i en liten instängd dal i Schweiz och inte känner någon, då kanske de tycker att man inte har där att göra. Men det är ingenting jag har upplevt personligen utan mer något jag hört från andra.
Nu är det väl fler kvinnliga bergsguider än vad det var för tio år sedan och fler tjejer som är duktiga bergsklättrare och skidåkare, men man kanske inte blir tagen för given som guide när de ser på en, säger Eva och skrattar.
– Det händer att äldre manliga guider, ofta franska eller schweiziska, kommer fram och frågar var jag fick mitt emblem. I början tog jag illa upp och försvarade mig: Jag är en bergsguide, precis som du! Men nu brukar jag bara säga att jag fick det i Cornflakes-paketet, var fick du ditt? Vilket ger en mycket bättre reaktion från dem.
Jag får inte så mycket reaktioner från kunder, kanske för att de inte vet om att det är ovanligt med kvinnliga bergsguider. Sedan guidar jag mestadels skidåkare från USA och de är vana vid kvinnliga guider, säger Liz och skrattar.

 

Vad är det bästa med ditt jobb?
Eva: Det bästa är när man får leverera upplevelser till människor. De blir ofta väldigt glada när man tar dem till ställen de annars inte hade kunnat vara på själva. Det är väl samma med andra yrken där man delar med sig till andra människor och de får uppleva något extra. Då blir man man själv glad.
Liz: Bra skiddagar när gästerna har det riktigt bra och är nöjda. Skidåkning är definitivt min favorit.

Finns det några baksidor med jobbet?
Eva: Det är fortfarande ett jobb och är inte alltid kul, även om det oftast är det. Det är också ganska fysiskt, för mig kommer det vara viktigt att hitta en balans, så att jag har ork och tid att ta mig ut och vara i bergen själv och att ta hand om mig själv. Annars tror jag man kan bli ganska trött.
Liz: För mig är det svåraste när förhållandena är dåliga och det blir svårt att leva upp till gästernas förväntningar och de blir besvikna. Jag vill verkligen att kunderna ska ha roligt och jag oroar mig hela tiden om de gillar det här, är det för svårt för dem, är det här det de vill göra, jag önskar jag kunde hitta bättre snö och så vidare.

Hur ser fördelningen ut mellan skidåkning och klättring?
Eva: Det är inte helt lätt som aspirant faktiskt. På sommaren har du fler möjligheter att jobba som aspirant, i min sociala umgängeskrets i alla fall. Du kan ha en grupp på tre eller fyra gäster och där kan jag ta två gäster och den riktiga guiden ta två. När det gäller skidåkning har du färre möjligheter att bli anställd som aspirant, eftersom en guide kan åka med sex gäster själv. Då kan du möjligtvis följa med som en extra guide, men du är inte nödvändigtvis betald. Som aspirant måste jag ha ett antal dagar av skidåkning och klättring, så det blir att man får göra de dagarna ändå obetald. Sedan brukar vi vara i Norge under våren och gå på tur genom vårt guideföretag, och där har du inte samma problem som aspirant, då regleringen inte är densamma. I Norge kan jag jobba själv med min grupp och det räcker att en supervisor finns i området.
Liz: Den mesta guidningen jag gör är skidåkning. Jag försöker att inte jobba för mycket under sommaren. Från mitten av december till mitten av april guidar jag sex dagar i veckan. Under sommaren har Miles och jag börjat erbjuda cykelturer i Alperna, där vi sköter support med bilar och organiserar med boende.

Vilket är ditt favoritåk i Chamonix?
Eva: Oj, det är så många, säger Eva och funderar en stund. När förhållandena är de rätta så gillar jag att åka Cosmique och Glaciere Ronde. Där får du mycket fallhöjd och bra åk i bra snö, om det är läge, men jag föredrar att inte vara fixerad på speciella åk, utan försöker välja bästa snön i den terräng som är lämplig för dagen och sällskapet. Det är också med den inställningen vi säljer guidad off-pist åkning. De enorma välmöjligheterna är det bästa med Chamonix.

Liz: Antagligen Glaciere Ronde. Det är rätt brant, men man behöver inte använda rep och man kan åka hela vägen ner till Mont Blanc-tunneln. Det är ett riktigt långt och bra åk rakt ner i fallinjen som inte kräver någon monkey bussiness med rep eller stegjärn. Det har hänt att jag tagit med gäster dit, men bara när jag teamguidar, och aldrig med någon stor grupp, max en eller två kunder.

Hur är det sociala livet i Chamonix?
Eva: Väldigt multinationellt, vilket är kul. Vi har många guider i vår umgängeskrets, men även andra skidåkare och klättrare som bor och jobbar här som vi åker skidor och klättrar med. Jag har inte bott i Chamonix så länge att jag har barndomsvänner här, utan det har blivit att man skaffat sig vänner med samma intressen. Det är väldigt kul att folk kommer från så många olika platser och har valt att bo här för att kunna komma ut och uppleva saker snarare än att kanske göra karriär och tjäna pengar.
Liz: På sätt och vis är det en ganska liten stad, det är inte så många som bor här året runt. Du lär känna många av dem som bor här under hela året. Det är ganska lätt att komma hit som utlänning i och med att det finns så många olika nationaliteter. Det hade nog varit betydligt tuffare för oss att flytta hit om det bara hade varit fransmän här. Från början umgicks man mest med andra bergsguider, för det var dem som man först kom i kontakt med, men när man har bott här ett tag lär man även känna människor med andra jobb. Nu har vi en stor blandning av franska, brittiska, skandinaviska och amerikanska vänner.

Finns det en konkurrens mellan bergsguiderna om kunderna?
Eva: Överlag tror jag att om guider och guideföretag gör ett bra jobb så är det till gagn för alla guideföretag här. Då blir det mer populärt att anlita guide. Så jag tror generellt sett att vi försöker hjälpa varandra att göra bra marknadsföring och ett bra jobb, vilket i slutändan kommer att ge fler kunder till alla. Jag upplever inte att det är en jättestor konkurrens.
Liz: Vi marknadsför oss mest mot USA och vi har en handfull skandinaviska och brittiska kunder men vi försöker att undvika att tävla med de lokala franska guiderna. Även om det naturligtvis finns viss konkurrens, så har vi har alltid kommit bra överens med andra guider.

Hur ser du på riskerna i ditt jobb?
Eva: Jag kommer att försöka guida sådant som inte involverar väldigt stora objektiva risker. Du har ganska stora valmöjligheter som guide hur stora risker du vill ta i jobbet.
Liz: Jag försöker att undvika risker när jag guidar och är nog en ganska konservativ guide, mycket mer än när jag åker på egen hand eller med vänner. Jag har aldrig haft någon incident med laviner eller någon gäst som ramlat ner i en glaciärspricka. De betalar oss för att undvika farorna och jag gör mitt bästa för att hantera riskerna.

Var jobbet som du hade förväntat dig?
Eva: Jag har växt in i den här verksamheten under en ganska lång tid i och med att min pojkvän och många av våra vänner jobbar som guider. Jag tror att min bild av jobbet som guide har varit ganska verklighetsförankrad under en längre tid, så det har väl inte varit några större överraskningar. Sedan får jag se hur jag själv klarar av jobbet och hur kul jag tycker det är när jag börjar jobba mer själv och det blir många dagar. Så det kan fortfarande ändra sig, men jag vet ganska mycket om vad det innebär.
Liz: Nej, när jag var sexton och bestämde mig för att bli guide tänkte jag mer att jag skulle ta ut folk på tur i bergen. Jag förstod inte då hur farliga bergen kan vara och hur stort ansvar det skulle innebära. Jag började lyckligtvis med guidning i USA där du kan påbörja guidning innan man läser till att bli bergsguide.

Vad skulle du ge för råd till en ung tjej som vill bli bergsguide?
Eva: Personligen väntade jag med att ge mig in i guideutbildningen tills jag kände att jag hade en tillräcklig hög personlig nivå och en viss erfarenhet som en bra bas. Det är inget man kan stressa fram direkt. Jag tror man har roligare under utbildningen och att det är mindre stressigt om man är väl förberedd innan man tar ansvaret för andra människor i bergen.
Liz: Om det verkligen är vad hon vill göra så ska hon försöka få så mycket erfarenhet som möjligt i bergen, i alla typer av terräng och i alla typer av berg. Försök också att hitta personer som kan fungera som mentorer. Jag hade verkligen tur som hade några fantastiska mentorer som Doug Coombs och naturligtvis Miles.

Om allt går som det ska är Eva examinerad bergsguide våren 2015. I september tog hon slutexamen i alpin sommarklättring och till vintern är det examen i alpin vinterklättring samt skidåkning.
-Det mesta i utbildningen är praktik, även om det vävs in teori hela tiden, förklarar Eva. På kurserna är vi i stort sett ute varje dag och gör någonting, sedan har vi sex stycken separata teoridagar med olika teman. Hela guideutbildningen bygger mycket på erfarenhet och att man måste vara ute och öva. Sedan är det mycket man förväntas kunna, du ska vara en erfaren bergsklättrare och skidåkare innan du påbörjar utbildningen.
Jag frågar slutligen Eva vad hon gör en ledig dag.
-Åker skidor, säger hon och skrattar. Jag åker ofta skidor när det är bra, annars är jag hemma och jobbar framför datorn på mina vilodagar.

Läs mer:
Mountain Spirit heter det guideföretag som Eva driver ihop med Wolfgang Huber: LÄNK >>
Smart Mountain Guides drivs av Liz och Miles Smart: LÄNK >>
Svenska Bergsguideorganisationen: LÄNK >>
IFMGA – Internationella sammanslutningen för bergsguider: LÄNK >>

Text: Magnus Wiström
Foto: Patrik Lindqvist