Kvitfjell – litet men naggande gott

Mattias Unander hittar ett litet norskt guldkorn med betoning på litet. I Kvitfjell finns större åkning än man kanske kan tro.

What goes around comes around. Norska vikingar har satt sina spår runtom i världen och lusekoftor kan man ju köpa i de märkligaste hörn av världen. Självklart måste det bli en motreaktion förr eller senare. När OS-cirkusen 1994 gjorde nedslag i Lillehammer och den kringliggande landsbygden satte den stora spår. Vissa i form av markägare som blev miljonärer på att smälla upp stugor eller hotell på sina lutande betesmarker, andra i form av långsmala kalhyggen som råkar gå i fallinjen. Trevligt om man råkar vara skid- eller brädåkare. För att göra en lång historia kort fanns ingen störtloppsbacke som dög till OS, så man hittade en lämplig backe och högg sig en pist som hette duga. Tanken var egentligen att plocka ner liften och låta moder natur ta över igen när OS var över, men en lokal visionär bestämde sig för att området helt enkelt var för bra för att inte driva vidare. Turerna har sedan dess varit många men idag finns Kvitfjell som ett bevis för vad envishet kan åstadkomma. En annan envis kille som alltid har glimten i ögat är Marius som jag lärde känna i Fernie. Han har gått och blivit butikschef och driver skiduthyrningen i Kvitfjell, mitt i backen. Dessutom har han ett finfint gästrum. Dags för ett besök alltså.

Kvitfjell är inte den allra största skidanläggningen men definitivt en av de roligare jag har besökt i Norden. Branta backar på skuggsidan, lite snällare åkning på solsidan, snösäkert (säsongen börjar redan i oktober) och riktigt fin offpist. Jag var där som hastigast i mitten av 1990-talet under en roadtrip i Norge och det bestående minnet var att jag körde gnistrande puder i solsken nästan ensam. Förutom att solen inte visade sig lika ofta fick jag nu en favorit i repris. Det hade snöat halva natten fram tills liftarna öppnade och låg över 20 cm kallt puder ovanpå perfekt manchester. Dessutom var det bara jag och en busslast danskar i hela systemet. Med mina fetaste skidor på fötterna körde jag åttor på mina egna spår mitt i pisten hela förmiddagen. Jag njöt, men tydligen har man sällan fått så många klagomål på pisterna som då. Alla har vi olika prioriteringar! De två danskar som jag delade pist med framåt lunchtid hejade i alla fall glatt där dom försökte ta sig helskinnade nedför sista hanget mot mellanstationen. På bara några timmar gick dom från plogsväng till att försöka pudersväng i fallinjen. Starkt! Jag gissar att träningsvärken och lårkakorna dränktes i öl den kvällen.

Efter en fantastisk kycklingtoast på västsidan var det dags att utforska offpisten. På väg ner mot mellanstationen fanns det knädjupt puder alldeles bredvid Olympiabacken och exhibitionistspåret under stora sittliften gjorde mig inte besviken. Likaså visade det sig finnas kul skogsåkning längre norrut mellan toppen och parkeringen. Lite flackare, men ändå underhållande. På samma sätt bjuder västsidan på gles skogsåkning av det lite snällare slaget och mellan pister och liftspår finns gott om skojig terräng om man inte räds grenar och träd. Har man stighudar finns en hel fjällsida på andra sidan dalen västerut som ännu inte är exploaterad. Råkar man vara bortskämd med heliski i Alaska eller orörda fjällsidor i Kanada är kanske inte detta på samma nivå, men har man tur med snöfallet kan man faktiskt roa sig i lössnön här flera dagar.

Alla med den minsta ambition att kalla sig friåkare – nu eller i en avlägsen framtid – slänger lystna blickar mot den korridor som sträcker sig från södra sidan toppen ner mot skicrossbanan. Den ligger i skugga en stor dela av dagen och snön håller sig kall. Ett varningens ord är dock på sin plats: Korridoren med kringliggande terräng är utanför området. Mellan den och liftarna finns ett stup som inte är ofarligt och lite söderut ser det öppet och fint ut men det är inte alldeles ovanligt med laviner. Fel vägval här kan vara direkt livsfarligt. Åker man ytterligare söderut finns branta klippor varav alla definitivt inte lämpar sig att åka utför. Ska man ge sig ut på offpistäventyr utanför området gäller alltså lavinutrustning, lokalkännedom och minst en kompis med gott omdöme. Precis som vanligt med andra ord.

Har man inte utrustning och vana rekommenderar jag att hålla sig inom anläggningens område. Det finns tillräckligt mycket kul åkning att hitta där. Inte minst den permanenta skiercrossbanan. Är man några killar och tjejer med lite tävlingsinstinkt är den riktigt kul. Parken var tyvärr inte öppen när jag var där (för mycket snöfall) men hoppen såg helt ok ut.

Pisterna då? Ja, den som kör Olympiabacken utan att bromsa har både gott om mod och grymma lårmuskler! Med en fallhöjd på drygt 850 meter och väldigt bra kvalitet på pistningen har den som gillar carvingskidor en del att hämta, även om Kvitfjell är ganska litet till ytan. Världscupen stannar fortfarande till här regelbundet.

Text: Mattias Unander