Tillbaka till Val d’Isère

En konflikt med vädergudarna gjorde att det som på förhand var tänkt att bli en studie i djup snö och Val d’Isères magiska skogsgläntor blev något helt annat. Skribenten inkvarterade sig hos en kompis och avnjöt istället slaskpister och den sortens spontana kringåkande som blir när puderhetsen makulerats av plusgrader kring 20-strecket och stora solar.

Det är femton grader varmt på stationen i Moutiers, och efter att två svindyra TGV-tåg som jag inte haft lust att hosta upp tillräckligt med pengar för att få åka med har svischat förbi kommer tillslut det skramliga lokaltåget med destination Bourg-Saint-Maurice. Jag är på väg in i Tarentaise – en av Europas mest skidortstäta regioner, en orgie i fransk ful-funkis och skidområden vars storlekar beskrivs i tiotal mil pist och fallhöjdskilometrar. Givetvis har jag tagit sikte på orten allra längst in – Val d’Isère.

Jag bodde i Valdi, eller ”Val” som det kortas ner till av de flesta mer eller mindre bofasta i byn, en vinter för några år sedan, när det snöade så mycket på lucia att laviner nådde ända fram till husen i utkanten av byn och turisterna fick utegångsförbud från hotellen. Det var även den vintern jag på allvar blev biten av puderjävulen, trots att jag till en början svor så det osade när jag krockade med lärkträd efter lärkträd och tappert fick försöka backa i knädjup snö. Så givetvis tar jag chansen att komma tillbaka några dagar när min dåvarande rumskompis åter jobbar i byn och har en extrasäng som står tom. Även om det är vår nu, även om chansen att Fornetskogen ska täckas av fruset fluff är liten.

Mörkret hinner falla över bergen innan bussen som tar mig den sista biten är framme, vägen slingrar genom tunnlar och lavintak på kanten av den jättelika kraftverksdammen som byggdes efter andra världskriget. Rakt fram tornar närmast lodräta klippor, och jag undrar hur de tänkte, de första människorna som följde Isére ända till dess källa för så många hundra år sedan. De kan inte ha haft det lätt.

En sista tunnel, för det enda som får plats mellan brant klippa 1 och brant klippa 2 är floden, och sedan rullar vi genom ”förorten” La Daille som är ett skolexempel i fransk ful-funkis. Arkitekturen åsido – snötäckta tretusenmeterstoppar åt alla håll, svagt upplysta av månsken i den nollgradiga bergsluften – det är rätt storslaget, och intrycket består trots att jag vidgat mina vyer ordentligt sedan första gången jag kom hit.

Efter att ha släpat upp väskorna till Sebbes lagom stökiga vindsrum befinner jag mig snart på en barstol med ett immigt glas i näven och ett hemtrevligt igenkännande i kroppen.

Val d’Isère kan utan att överdriva kallas för en klassisk alport. Här blandas bergsfolk och turister, pälsklädda tanter och luspanka bummare, den fina kyrkan från 1664 med fulfransk funkis. Skidklubben i byn är klädsamt mallig över mästerskapen och de återkommande världscuperna de arrangerat, och medaljskörden som dess åkare ackumulerat genom åren, med lokale hjälten Jean-Claude Killys medaljer från OS i Grenoble 1968 som kronan på verket. Men vi nöjer oss med att konstatera att han fick ge namn åt hela skidområdet – Espace Killy – och lämnar Jean-Claude därhän en stund.

Det är söndag i början av mars, klockan är strax efter tio på förmiddagen och det lugn som bara infinner sig när sportloven är över och alla förvirrade och/eller dryga firare av denna ledighet har flugit sin kos ligger som en mjuk filt över hustaken. Efter en sporadisk frukost bestående av kaffe (Sebbe), apelsinjuice (jag) och diverse bakverk från boulangeriet jämte banken möter vi upp Sebbes för dagen lediga kollegor och beger oss mot backen. Solen gassar så den snabba Olympique-kabinen ratas till förmån för de två stolliftarna som går jämte. Några meter under oss tar sig skidåkare med mer eller mindre lyckat resultat nerför Face de Bellevarde – störtloppsbacke vid Albertville-OS 1992 och alpina VM 2009, och ännu en sak som byn är klädsamt mallig över. Dagen till ära är den faktiskt varken isig eller pucklig, bara 850-nånting fallhöjdsmeter av tämligen ihållande branthet.

När vi kommer upp på Bellevarde, som är en av de tre delar som utgör Val d’Isères skidområde, bekräftas misstanken jag hade redan igårkväll – det krävs en felbedömning i väderleksrapporteringen av enorma proportioner om det ska bli någon lössnö åkt de närmaste dagarna. Solen äter frenetiskt av snötäcket där den kommer åt, på flera håll har snön släppt av sin egen tyngd och resten som är synligt är både uppåkt och instabilt. Inte läge för eskapader, även om det svider lite i hjärtat med tanke på hur sinnsykt bra här är när snön inte smälter fortare än mjukglass i en mikråvågsugn.

I och med snöläget blir det ingen diskussion om vart vi ska åka, samtliga skidspetsar vänds mot den bergskam som skiljer Val d’Isère-delen från Tignes, för att ta oss över till den senare. Givetvis carvandes-hoppandes-på-högar i lite högre hastighet än vad personerna vi passerar i den breda blå backen nog egentligen uppskattar. Så blir det när åksällskapet till 85,8 procent består av säsongare som känner vartenda krön vi svävar över vid förnamn.

Om de som marknadsför Val d’Isére har tagit pälsar, dyra viner och fejkpittoreska alpstugor till sitt hjärta har Tignes diton omfamnat friåkare och andra allmänt aktiva typer nästan lika hårt. Skyltar här och var påminner besökarna om att det sommartid finns bland annat vattenhopp, skatepark och golfbana, plus att liftarna då är gratis för den som vill cykla eller vandra. Själva ”byarna” Tignes-Val Claret och Tignes-Le Lac ligger vid varsin ände av en sjö och bägge är så miserabelt fula att arkitekterna borde tvingas löpa gatlopp. Som tur är finns det annat att titta på än hus. Berg, till exempel. Med snö på. Det räcker gott.

Merparten av skidåkningen i Tignes sker i och omkring den stora kalfjällsgryta som omgärdar sjön. Något enstaka tappert barrträd klamrar sig fast i den grusiga jorden, men förutom några mindre skogspartier i området som leder ner bortom den stora kraftverksdammen är kalfjället allenarådande. Bristen på cellulosafibrer är fantastisk, förutom när dimman ligger tät eller blåsten blir för stark. Så är dock inte fallet idag.

Vi betar av backe efter backe i rask takt – föret är inte perfekt och i några mer tätbefolkade backar blir det paniksväng runt oberäkneliga turister, alternativt dundra ut i det ojämna, uppåkta med lite lagom brist på kontroll men det gör inte så mycket när solen skiner, snön som skvätter upp på kläderna direkt förvandlas till smältvatten och alla har dagen fri.

Lagom till lunch har vi slaskpuckelhoppat oss ner till Tignes-Les-Brevieres, byn som fanns redan innan skidområdet och kraftverksdammen uppfördes på 40-talet. Numera går Brevieres även under namnet ”Tresekundersbyn” eftersom det är så lång tid det tar innan den spolas bort om den mäktiga kraftverksdammen skulle brista. En stressframkallande tanke, men den är långt borta när vi slår oss ner i solen på en uteservering och herrarna i sällskapet bestämmer att vi ska beställa in en flaska rosé som komplement till våra perfekt tunnbottnade pizzor. Hade det inte varit för pjäxklappret mot gatstenarna och berget med ytterkläder vi skapat hade det hela doftat mer solsemester än skidsäsong.

Och solsemester är vad denna vistelse blir, om än en lite mer aktiv än ”ligga på strand vid hav”-sorten. Efter februari fyllt av små men många snöfall har ett högtryck nu naglat sig fast över västra Alperna, och det närmaste offpistäventyr jag kommer är dag tre, när jag övertalar de andra att vi ska åka till Fornet och vi hamnar i en påfrusen puckelfrossa som pistmaskinisten av allt att döma inte brytt sig om på ett tag. Skit händer, det är karaktärsdanande med pucklar, men inget någon av oss är sugna på, så vi rör oss tillbaka mot de centrala delarna av Val d’Isère och tillbringar ännu en dag i slasket i Tignes.

Kinesiskt störtlopp snedstreck slalom nummer femtioelva mellan vettskrämda britter tar oss än en gång till Val Claret där vi tar plats i en bekväm sexstolslift. Det kanske är en illusion, men solen känns alltid lite varmare i Tignes, och understället klibbar mot ryggen. På vänster hand ligger Grande Balme, en 2800 meter hög stenklump som var skådespel för FWT-tävlingar i tourens ungdom (okej, 2008 och 2009 – det är inte våldsamt länge sedan) och nedanför nämnda stenklump ligger vårt nya mål för dagen. Tignesparken har karaktäristiskt klarblåa rails och boxar, en kvarleva från Euro X Games korta existens. Här har parkcrewet gjort det smarta draget att skilja av den tidigare X Games-coursen från de övriga linjerna ordentligt, skidskolornas älsklingsbacke ligger som en lutande pannkaka emellan, så man ska vara rejält vilsekommen för att ”råka” hamna i svarta linjen utan att ha planerat det. Dock verkar det ändå ske – turistpappan med Jofahjälm och slängig ryggsäck som plattlandar mittenhoppet så det ekar mellan bergstopparna kan inte ha hamnat där med mening, eller?

Jag tar några vingliga vändor i de gröna och blå linjerna innan jag byter sida och blickar ut över tre betydligt mer respektingivande hopp. Lyckligtvis är det inte jag som ska åka där – då är risken stor att denna text aldrig blivit skriven. Istället tar jag rygg på tre av Sebbes bekanta – Hampus, Martin och Rasmus, som precis som många andra säsongare i Val d’Isère finansierar sina vintrar medelst jobb för en av ortens skandinaviska researrangörer.

– Vi brukar oftast hänga i parken i Val d’Isère, men det blåste för mycket i förmiddags så den var stängd. Den är egentligen bättre, säger Rasmus när vi snirklat oss förbi några stoppklossar i liftkön och är på väg upp igen. Stolliften som servar parken i Tignes vinner dock bekvämlighetspoäng över Val d’Isére-parkens knapp- och nötknäpparliftar.

Det är noll köbildning till de stora hoppen, av stämningen och samtalen att döma är de som samlats ovanför första kickern locals eller säsongare. Om det beror på en lugn vecka i allmänhet, avståndet mellan uthopp och landning eller de lömska sidvindarna som då och då sveper ner över parken är svårt att säga, men det blir en åk-effektiv eftermiddag – killarna kör och jag fotar tills klockan tickat iväg och det är dags för dem att bege sig mot ännu en kväll bakom baren eller i köket.

Solen står lågt när vi kommer upp till Toviere, toppen som markerar gränsen mellan Tignes och Valdi, och nedanför oss ligger Isère-dalen i skugga. För första gången på tre dagar ifrågasätter jag luvtröjan jag åker runt i, det är huttrigt i skuggan. Ju närmare vi kommer trädgränsen ovanför ”förorten” La Daille desto högre blir dunkandet från Folie Douce. Att undgå att nämna denna institution till backrestaurang vore som att skriva en sammanfattning om St Anton och bortse från Krazy Kanguruh och Mooserwirt – skumt. Restaurangen ovanpå La Daille-äggets bergsstation öppnade redan 1969, och detta partyundantag i den annars så stillsamma franska afterskikulturen har numera gått på export till både Val Thorens och Meribel. Men jag sätter inte mina pjäxor på det champagne- och ölkladdiga trägolvet denna gång, jag har för länge sedan insett att stå på bord och veva till housemusik och saxofoner inte är min grej. Dock kan jag inte låta bli att imponeras/fascineras av de som stannar kvar även när solen försvunnit bakom topparna och de motvilligt får fösas in i de sista äggliftarna ner mot dalen eller vingla sig ner på skidor och brädor.

Sebbe jobbar kväll och det är någon sorts temafest planerad vilket innebär mycket att göra, så efter en nachotallrik, en dusch och en promenad på byn traskar jag bort till den något stillsammare hotellbaren där Hampus knegar ihop sina alpdollar istället. Det pågår musikquiz, och medelåldern i rummet sänks med sisådär ett kvarts sekel när jag parkerar mig på en pall så långt bort från lekledaren (en sällsynt upprymd man som spelar covers på allt från Avicii till 4 Non Blondes) som möjligt. Hans energi smittar av sig på klientelet, som inte alls vill gå hem när det någon timma senare är dags att stänga. Efter lite övertalning och tips på andra ställen med längre öppettider troppar det sista medelålders grabbgänget av och kvar blir jag, Hampus och Jonas som jobbar i byns färgglada-friåkarkläder-från-Skandinavien-butik och identifierade mig som svensk enbart baserat på min klädstil. När stolarna är undanstaplade och glasen ställts i disken tassar vi ut från det sovande hotellet för att fortsätta kvällen på Dansken, Sebbes jobb. Ute på gatan kopplar jag av någon anledning på både skrivarhjärnan och ljudinspelningen och frågar Hampus vilket som är det bästa åket i Val d’Isére. Svaret är snabbt och kort.

– Fornet.

Efter en kort paus kommer detaljerna.

– Först tar man hela baksidan, Grand Vallon, helt underbar, och sen när man kommer ner i skogen är det så jäkla bra. Först kommer ett fyrametersdropp och sen ett dropp till. Snön blåser ner i skogen så där är alltid bra åkning.

Övertygelsen i rösten går inte att misstolka. Fornet, både skogen och kalfjällen ovanför är det här områdets heliga Graal, deras Tesseract, den enda Ringen, vilken nördig relik som helst. På samma sätt som folk i Bad Gastein kan prata i timmar om Sportgastein pratar de i Val om Fornet, av en enkel anledning. Där är alltid bra när det har snöat. Det är inte ens hemligt, det bara är så.

Nästa gång jag kommer hit har jag förhoppningsvis snögudarna med mig, tills dess vänder jag på pannkakan och ser andra ljuspunkter. Det finns trots allt en styrka med att styra kosan till Tarentaise och dess stora, ofta utskällda franska funkisbyggen till skidorter. Om du inte vill behöver du inte åka upp och ner för samma sluttning sjuttioelva gånger – Espace Killy är byggt för att åkas runt i. Och du måste vara där ett tag för att hinna utforska alla hörn. Slaskpist-safari och självironiska vändor i parken är inte riktigt lika euforiskapande som puder och lärkträd, men det är fortfarande bättre än väldigt mycket annat.

Om det har snöat

Tignes: Lätt-tillgängligt och lättöverskådligt har både för- och nackdelar. Mycket går att nå utan att promenera men blir snabbt uppåkt, exakt hur fort det går beror på mängden folk i systemet och vilken typ av folk som är i majoritet vid tillfället. De markerade skirouterna, Col des Ves och området kring Nålsögat och Palafour-liften brukar sällan ligga orört länge.
Mer äventyrslystna kan exempelvis ta sig an Petite och Grande Balme, Tufscolouirerna (rännorna till höger om Tovieregondolen) eller åket som syns längst till in vänster när man åker Grand Huit-liften. Det nås med en typ halvtimmeslång hajk från kammen rakt fram från Grattalu-liftens bergsstation.

Val d’Isère: Snöar det är det enkelt – förutom Fornet finns det lärkträd kring Laisinant, Solaise och för all del i La Daille. Men glöm inte att de lockande gläntorna en gång skapats av laviner. Är du riktigt klurig kan du försöka bli kompis med liftwaffarna i Fornet och göra en Leo Taillefer, det vill säga hoppa ut från liftstationen.
Är sikten mer blåfågel än bomull är möjligheterna gigantiska, och mycket är lättöverskådligt. Klassiska lite längre åk är bland andra Grand Vallon och Col Pers som ligger på ”baksidan” bortanför Fornet. Dessa går delvis utom synhåll från skidområdet så åk med någon som hittar, eller en guide.

Annat:

(1) Leissieres-liften. Stollift som går över kammen mellan Solaise och Fornet. Den ger inte mycket till åkning, men utsikten är fin. För extra underhållning – ta med en höjdrädd kompis som inte vet om att liften vänder neråt efter att ha passerat kammen.

(2) La Daille. Förorten som möter dig efter Sagan om Ringen-klipporna är knappast bildskön, men är åkningen viktigare än närheten till nattsudd är det oftast det billigaste liftnära boendet i Val d’Isère. Promenad in till centrum tar knappa kvarten beroende på halka och eventuell promillehalt. Bussar går regelbundet i bägge riktningarna till efter midnatt.

Cafe Face. I en källarlokal på samma tvärgata som svenskhaken Dansken och Victors ligger Cafe Face, som har en trevlig deal på dricka. Två euro för en stor öl när de öppnar klockan 16, och sedan ökar priset i jämn takt allteftersom timmarna går. Bra plats för lite lugnare afterski.

(3) Les Breviéres. Den enda Tignes-byn som fanns innan dammen byggdes är mysfaktor i kubik, som gjord för långlunch den dagen benen är trötta. Prickar du ett snöfall kan du med fördel ta Sachette/Sache-åket ner, andra dagar finns det markerade backar i flera färger. Här hittar du vårtecken när det fortfarande är midvinter högre upp. Pizzorna på L’Armailly, samt deras soliga uteservering, rekommenderas varmt.

(4) Nålsögat. Bergsformation i Tignes som många reseledare hävdar var med i en Bondfilm nån gång på stenåldern. Det stämmer tyvärr inte, men Nålsögat är ändå lite som Espace Killys svar på Eiffeltornet, man ska ha sett det om man varit här.

(5) Störtloppsbackarna. Den alpina traditionen är stor som en mindre planet i Val d’Isère, och byn har inte mindre än tre störtloppsbackar. Oreiller-Killy (OK) vindlar sig ner i skogen mot La Daille, och inne i centrum ligger Rhône-Alpes och Face på varsin sida om snötorget. Starka ben och slipade kanter är att föredra.

SPAR i Le-Lac. Mataffär precis vid platten vid sjön, perfekt för den som inte orkat packa matsäck eller får extrema godiscravings. Har även snabbmat till helt okej priser.

(6) Pissaillas-glaciären. Utöver att den är utgångspunkt för ett antal turer och offpiståk är den lilla glaciären längst österut i skidområdet en riktig manchesterdröm soliga förmiddagar. Fallhöjden på liften är förvisso mer fjällen än Alperna, men som smöråkning betraktat är det topp.

Och sist men inte minst – The Mountain Echo, Val d’Isères egen skvallerblaska med allt från seriösare reportage, guider och krönikor till mingelbilder och information om vem som egentligen gick hem med den där bartendern på Moris i torsdags. Hittas på de flesta barer och mataffärer i byn.

Text: Hedda Berander