Lyckad andra upplaga av Arctic Downhill

I helgen som gick var det lite sen men mycket omtyckt cykelpremiär på Nuolja i Abisko. Det var dags för den andra upplagan av DH-sessioneventet Arctic Downhill.

Åkare: Magnus Karlsson
Foto: Jonas Abrahamsson

Långt, långt bort från liftköer, discodunk och supershapade hopp, genomfördes i helgen andra upplagan av Arctic Downhill i Abisko. Ett trettiotal förväntansfulla entusiaster hade på det ena (bil via E10:an) eller andra sättet (tåg med SJ) tagit sig upp till foten av Nuolja och början av linbanan.

Åkare: Daniel Olsson
Foto: Jonas Abrahamsson

Fredag 09.30. Liften öppnar, banorna i toppskick. Säsongspremiär för cykling på berget och alla småpratar, meckar, skrattar åt någon som glömt extraslang. Det ligger en vibration i luften. Första cyklisterna ställer sig på plats i väntan på liften, liften saktar in och inom någon minut är dom iväg, Arctic Downhill 2008 är igång.

Varför premiären är så sen detta år är för att berget Nuolja ligger i en nationalpark och efter en kall och snörik vår drog snösmältningen ut på tiden och därför har marken varit blöt och sårbar för grova DH-däck. Det gäller att göra allt för att naturen ska bli så opåverkad som möjligt av vår framfart i terrängen. Därför har Abisko tagit beslut att även vid mycket regn så kan det bli cykelförbud på berget tills det hunnit torka upp igen.

Bil efter bil anländer till parkeringen vid dalstation, finska och norska registreringsplåtar, det verkar bli en riktigt nordisk sammankomst i år. Alla försvinner dom upp i linbanan, fullkittade med skydd, nyservade hojjar och ett leende på läpparna.

Arrangemanget, som genomförs tillsammans av Abisko Turiststation, Adrenalin (Luleå) och Kanis Action Center (Älvsbyn), är en ren downhillsession och genomförs uteslutande på single-tracks som genom åren trampats upp av fjällvandrare, blomentusiaster plus en och annan ren. Med Abiskos tillåtelse, har det sedan tillrättalagts en del kurvor, tagits bort några stenar och röjts lite sly. Det har gjort dom tre nedfarterna som finns att tillgå på berget idag, något lättare än dom var när vi på skakiga hjul rullade ner för två år sedan.

Åkare: Magnus Karlsson
Foto: Jonas Abrahamsson

Det ska dock sägas att nedfarterna fortfarande är svarta till svart/blåa och bör respekteras, annars hamnar man fort i det tjocka videt som i de brantaste partierna omgärdar banan.

Vid slutet av linbanan väntar toppstation med Panorama Caféet på 900 m.ö.h. Ett nyrenoverat café med mysiga soffor och en solaltan som utrustats med en riktigt klassisk kikare som man ofta ser i amerikanska filmer. Där kan man i lugn och ro dricka sitt kaffe med en god bok, alternativt snabbt sluka två kokta med bröd, för att sedan kasta sig på hojjen, bege sig utför banans första böljande och inte så branta parti.
Efter några hundra meter, när man börjar bli lagom varm i kläderna, passerar man över en spång som ligger som skydd för en våtmark. Denna spång är också språngbräde för det som komma skall, Branten. Ett brant parti med tighta svängar och mycket sten. Djupa fåror, som sväljer både dig och cykeln bitvis, ringlar sig makfullt ner som en grå lavaström i det gröna videt. Ganska lustigt att sitta i liften och beskåda nedfarten, på vissa partier sticker bara en integralhjälm upp på cyklisterna som passerar. Här och där hörs ett dämpat, ”h-lvete” eller ”oooops!”.

Åkare: John Engfors
Foto: Jonas Abrahamsson

När väl Branten är avklarad väntar ett val mellan tre olika nedfarter. Pisten eller Nedfarten är som det låter en stig som böljar sig ner i den upphuggda gatan som tidigare om vintrarna användes som pist. En snabb nedfart med ömsom stenkistor och ömsom härliga flowpartier. Nästa led, Fängårn, startar en bit ner i Pisten och är en stig som ringlar sig ner i den skog av fjällbjörkar som ligger mellan liftgatan och pisten. Leden är ganska snabb med tighta kurvor och hela tiden träd som på decimetrars avstånd står och väntar med öppna armar på en värmande kram. När man åker upp i liften och ser skogen ser det absolut omöjligt ut att kunna komma igenom med cykel. Den tredje och sista leden, ”Liftgatan”, är den stig som går under liften. En mycket teknisk nedfart och den mest påfrestande av dom tre. Se upp för hela familjen Haj, fuktiga gräspartier och en och annan trollskalle.

På fredagkväll begav sig nästan hela gänget ner till Narvik för att prova på DH-banan där. Strålande kvällssol, en toppfixad bana (tack Tor-Eirik) och goda vänners lag gjorde kvällen till en mycket lyckad tillställning. Alla var helt överens om att vi hade varit med om något magiskt.

Fjärilar i magen, powerbars, ömmande handleder och tjugofyra hjärnor som febrilt försöker memorera banan. Det är lördag eftermiddag och dags för den uppsluppna och frivilliga tävlingen. Från topp till botten, valfri nedfart, snabbast ner vinner. Enkelt kan tyckas, om det inte vore för en ocean av hajar mellan start och mål som kommer göra allt för att göra livet surt för oss cyklister.
– En minut till första start, Stefan Mårtensson på Abisko Turiststations röst får alla att rycka till, nu är det allvar. Gear up!

Åkare: Daniel Olsson
Foto: Jonas Abrahamsson

Mattias Hellgren, cyklande pistör, tar ett djupt andetag och ett stadigt grepp om com-radion. Hoppas det går lika smärtfritt som förra året. Trots ett otal krascher, flygturer och punkteringar så gör det också det, inga allvarliga skador förutom kantstötta självförtroenden och en och annan stukning. Vann gjorde till slut Mats Björkman.

Nytt banrekord noterades också under helgen, det gamla putsades med två sekunder till, 6.41. Efter tävlingen var det prisutdelning och after-bike vid turiststationen och senare på kvällen gemensam middag med diverse cykelsnack.

Under helgen genomfördes också Fjällräven Classic, ett fjällvandringsevent mellan Nikkaloukta och Abisko Turiststation. Detta gjorde att det var full fart i öltälten med trubadur, souvas kebab och ljug långt in på småtimmarna.

Under söndagen var det därför mer eller mindre cykelsugna deltagare (av olika orsaker) som så sakteliga kröp ut ur stugorna och begav sig upp mot berget. Alla verkade dock överens om att dom skulle göra allt för att komma tillbaka nästa år.