Hafjell: Downhill för alla

Vad är väl en helg på Hafjell i cykelns tecken? Fullface-hjälmar och överljudsfarter nedför snorbranta dammande löpor? Håriga ben, håriga ansikten och håriga linjer på en råbiffig downhill-hoj? Freerides frilansare Fredrik Schenholm insåg efter några dagar i Norges bästa bike park att det faktiskt är en tämligen enkel aktivitet som passar de flesta cykelfrälsta skidåkare.  

Solen står lågt på himlen när Homan svänger in bilen på den stora grusparkeringen. Det är näst sista helgen för säsongen som liftarna är öppna för cykling. Jesper hoppar ut från bilens baksäte och börjar montera ner cyklarna från taket. Ganska snart inser vi att vår utrustning skiljer sig avsevärt från de andra på parkeringen.

”Vi ställer oss frågan om Hafjell verkligen är något för oss och våra betydligt tanigare endurohojar?”

Det kryllar av DH-hojar, ryggskydd och fullfacehjälmar. Varken jag, Homan eller Jesper har särskilt stor erfarenhet av liftbaserad downhill cykling, då vi mestdels hänger i skogarna runt Göteborg. Vi ställer oss frågan om Hafjell verkligen är något för oss och våra betydligt tanigare endurohojar?

Medan Jesper och Homan dricker det efterlängtade morgonkaffet går jag bort mot shopen för att inhandla liftkorten. Det är en kvart tills liftarna öppnar och i cykelshopen säljs det liftkort och hyrs ut cyklar på löpande band. Mixen av människor är stor.

Jag ser ett gäng huvudfotingar som leker med sina 16-tums cyklar samtidigt som deras mammor och pappor sätter på sig sina hjälmar och benskydd. Den blandade åldern på besökarna förvånar mig och känslan av att vara på en skidsemester är inte långt bort. Det känns folkligt, precis som skidåkning. Vi har nog något här att göra trots allt.

Hafjell bike park är tillsammans med Åre ett av norra Europas ledande områden för liftbaserad cykling i så kallad bike park (betyder att man tar liften upp alltså…). Här finns det 18 leder med en total längd av 28 kilometer i olika svårighetsgrader. Från Oslo tar det cirka två och en halv timme att köra de 20 milen upp till Hafjell. Området kan skryta med liftar som tar cyklister upp 700 höjdmeter, en siffra som bara kan jämföras med Åres 853 fallhöjdsmeter när det handlar om Skandinavisk downhillcykling. Är man redo att knata så kan man få hela 835 höjdmeter från toppen av Hafjell. Inte dåligt!

Från botten av Hafjell tar liften ”Gondolen” upp oss 586 höjdmeter på knappt tio minuter. Det lilla ägget bjuder på tillräckligt med utrymme för att hysa tre personer och tre cyklar. Men för att utnyttja den fulla potentialen av den liftbaserade fallhöjden krävs även en tur i stolsliften ”Fjellhesien”.

Från ”Gondolen” finns det i huvudsak fyra spår som leder ner till sittstolsliften. Antigen genom någon av de två svarta parallella spåren 10 som heter Old School eller 15 som heter New Scholl , som knixar av på skarpt höger före liften, eller genom det gröna spåret nr 7 som bara är en enkel bred grusväg, men om man slinker in på Familieløypa nr 16 som också är grön blir den lite roligare. Det sista alternativet är att börja med grusvägen och sedan köra det blåa spåret ”Parkløypa” nr 5.

Vi kliver ut ur ägget, hoppar på cyklarna och gasar ner för grusvägen till starten av Parkløypa. Trots att vi inte kommit högst upp är utsikten redan här slående. Vi är högt över dalen och mot horisonten är det ett hav av böljande kullar och berg. Solen har jobbat sig upp på himlen men höstkylan så här i slutet på september biter sig fortfarande kvar i luften. Det ska bli härligt att börja röra på sig.

Jesper drar iväg först. Spåret börjar med en stor, lång och hög dosering innan det fortsätter in i ett skogsområde. Doseringarna fortsätter och på många platser är det fullt med möjligheter att trycka ifrån cykeln och få luft under däcken. Det är enkelt att få fint flyt på det jämna underlaget och spåret är aldrig särskilt brant. Alldeles för snabbt är vi nere vid Fjellheisen. Till vår glädje ser vi på spårkartan att Parkløypa sitter ihop med Moe town. Kan det vara lika bra hela vägen från toppen av stolsliften?

Det är en fröjd för ögat att titta ner mot spåret när vi närmar oss toppen av Fjellheisen. Under oss går Moe town och det ser ut som en enda stor och lång vattenrutschkana. Doseringarna och hoppen ser ut att vara perfekt byggda och det kliar i fötterna att få trampa ner. Moe town är precis lika bra som Parkløypa, om faktiskt inte lite bättre. Slår man ihop dessa två blir åket riktigt långt och det känns i både händer och underarmar när vi kommer ner. Det märks att vi inte är vana med nästan 300 höjdmeter i ett och samma åk. För sådana åkturer finns näppeligen hemma i Göteborg.

”Vi är helt lyriska när vi kommer ner till stolsliften. Vi har just varit med om den absolut roligaste cyklingen i våra liv. Flytet, hoppen, doseringarna, utsikten – vilket underbart downhillspår Moe Town och Parkløypa är!”

Vi är helt lyriska när vi kommer ner till stolsliften. Vi har just varit med om den absolut roligaste cyklingen i våra liv. Flytet, hoppen, doseringarna, utsikten – vilket spår. Svårighetsgraden var spot on som första åk för oss. Spåren var lagom enkla där vi kunde arbeta med att hitta balansen och vikten på cykeln, samtidigt som det gick att hålla hög fart. Vi kör ett par varv till längs de blå spåren och känner hur svängarna och hoppen sitter bättre och bättre för varje gång. Nu har det fyllts på med cyklister. Till vår glädje och förvåning ser vi inga som krockar, inga som skriker på varandra eller några som tränger sig på ett otrevligt eller läskigt sätt. Respekten är stor hos cyklisterna, likaså glädjen. Det är en go stämning med många leenden!

Från toppen av Fjellheisen finns det utöver Moe town fyra ytterligare möjligheter. Antingen det svarta spåret ”NM-løypa, nr 1” eller någon av de två röda spåren ”Gressløypa, nr 3” och ”Boulderløypa, nr 2”, sista alternativet är maskinbyggda svarta leden Rollercoaster, nr 8 som är ungefär som Moe town och Parkløypa på steroider – lite större, lite argare.

Vi trampar oss bort till starten av Boulderløypa och den röda skylten med nummer 2 på. Medan vi står och förbereder oss slänger sig en norrman med sin DH-hoj och fullfacehjälm ut i spåret. Det går fort. Jag beundrar stilen, farten och balansen hos norrmanen.

Även om vi håller betydligt lägre fart än norrmannen på ”Boulderløypa” så får vi bra flyt i spåret. Den byggda delen är aningen brantare och stökigare, med mer stenar på underlaget, jämfört med de blåa spåren. Längs spåret finns en wallride och det 5 meter höga ”boulderdroppet”. Vi skippade båda dessa elementen, det hade garanterat förstört vårt flyt… Boulderløypa kombinerar den byggda delen med en roligt skogsstig innan den slutar vid grusvägen som fortsätter ner till stolsliften.

Det närmar sig lunchdags och en välförtjänt kortvila. Från botten av stolsliften tar vi en mix av spår ner till botten. Vi börjar med det blå spåret ”Nameless”. Återigen levererar ett blått spår otroliga doseringar med ett härligt flyt. Jesper är snabbast och får köra först. Han ligger bra i svängarna tätt följd av Homan som jobbar med att komma ikapp. Det ser snabbt och lekfullt ut. Nere vid grusvägen har vi två val. Antingen köra vidare på den breda grusvägen eller fortsätta på det svarta spåret ”Råbølstien”.

Vid starten på Råbølstien står förutom vi, en pappa med sin son. De ser tveksamma ut men helt plötsligt kör sonen ner för den första branten och försvinner in i skogen. Pappan följer efter.
-Alltså vi måste ju prova, säger Homan och ler samtidigt som han tittar ner i skogen framför sig.
Det är brant, stenigt och mycket träd. Spåret är svårt att urskilja. Homan tar täten och börjar rulla ner för starten. Han kommer femton meter innan han hoppar av cykeln.
-Är det verkligen någon som kan cykla ner här, säger han och brister ut i ett skratt.
Det visar sig att vi har kommit in på den stigen som var med i VM för fyra år sedan. Klara man av denna sektion utan att sätta ner en fot så har man en bra dag enligt beskrivningen av spåret. Vi har en bra dag trots att vi går ner för hela spåret.

Vid slutet av Råbølstien tar det röda spåret ”Brattlykta” över. Här behålls fötterna på pedalerna och flytet är riktigt bra i detta maskinbyggda spår. Från slutet av spåret är det lite transportsträcka längs grusvägen ner till starten av det sista spåret innan botten. Spåret har det passande namnet ”Dessert” och är av svårighetsgraden blå. Och vilken avslutning det är! Här ligger vi och nosar varandras bakdäck genom de byggda doseringarna, över hoppen och hela vägen ner till bilen. Återigen lyriska, men nu ännu tröttare, öppnar vi bakluckan för att ta fram mackor och dricka.

Eftermiddagen vigs åt mer cykling. Det går inte att få nog. Vi jobbar på hopp, fart och balans. Det känns bättre för varje åk och vi vill bara ha mer. Mer, mer, mer. Men dagen tar någongång slut och vi bestämmer oss till sist för att ta ett sista åk. Det slutar såklart med ett uppfläkt ben (som så alltid på sista åket).

I bilen på vägen hem kan jag inte sluta jämföra topptur med liftbaserad skidåkning, och stigcykling med liftbaserad downhill. De senaste åren har jag i stort sett bara gått på topptur och blivit en allt sämre skidåkare. Hemma i Göteborg cyklar vi upp och ner och får slita för varje höjdmeter. Det är svårt att utvecklas effektivt, precis som att det är svårt att utveckla skidåkningen vid toppturandet. Man åker utför för lite helt enkelt. I Hafjells roliga och många effektiva fallhöjdsmeter blir man en bättre cyklist helt enkelt, dessutom med ett leende på läpparna, hur coolt är inte det?

Hafjell bike park

Var: Hafjell ligger i Granrudmoen, cirka 17 kilometer norr om Lillehammer längs E6:an. Från Oslo är det strax under 20 mil och tar cirka två och en halv timme att köra.

Liftsystemet: 
Totalt 2 liftar är igång i bike parken, en gondol och en sittstolslift, som ger en maximal fallhöjd på 700 meter.

Spåren: Det finns 15 spår fördelat i de fyra svårighetsgraderna grönt, blått, rött och svart. Kolla in: https://www.hafjell.no/loyper-bikepark för mer information om varje spår. Under faktarutan finns också ledkartan och namnen på spåren.

Öppettider: Normalt mitten av juni-september. Det är inte öppet alla dagar utan alltid på helgerna lördag och söndag, under högsäsong torsdag-söndag. Liftarna rullar mellan 10 till 17 de dagar Hafjell är öppet. Håll koll på https://www.hafjell.no/hafjell-bikepark. Bild på öppetdagarna sommaren 2019 ser du nedan.

Liftkort: Endagarsliftkort för vuxna kostar 350 Nok. För barn/ungdom mellan 7-16 år är priset 270 Nok.

Cykelhyra: Downhillcykel för vuxen inklusive hjälm och skydd kostar 885 Nok för en dag.

Boende: Hafjell är en populär vinterdestination, så boende finns det gott om. Kolla in för att boka antingen stuga eller hotellrum.

Event: Hafjell Bikefest 1-4 augusti med tävlingar, aktiviteter och en hel del festivalkänsla. Men både öppningshelgen i mitten på juni och stängningshelgen i början av oktober är event i sig.

Skidort: Här läser du om Hafjell som skidort, sponsrat reportage från januari 2019: ”Lika nära som Sälen, mer än dubbla fallhöjden”.

1 • NM-løypa • Svart, skogsløype
2 • Buldreløypa • Rød, en miks av maskinbygget og skogsløype
3 • Gressløypa • Rød, skogsløype
4 • Moe’town • 4 Blå, maskinbygget løype
5 • Parkløypa • Blå, maskinbygget løype
6 • Ekspressen • Rød, maskinbygget løype
7 • Lett Nedfart • Grønn, bred grusvei
8 • Rollercoaster • Svart, maskinbygget løype
9 • Råbølstien • Svart, skogsløype
10 • Old School • Svart, skogsløype
11 • Brattlykja • Rød, maskinbygget sti
12 • Dessert • Blå, maskinbygget løype
13 • Vestcut • Rød skogsløype
14 • Nameless • Blå, maskinbygget løype
15 • New School • Svart, skogsløype
16 • Familieløypa • Grønn, Nybegynnerløype
17 • VM Starten • Svart maskinbygd løype
18 • Illenberger • Svart skogsløype

Text: Fredrik Schenholm
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.