Oppdal från den spontana sidan

Ett sms om dump i Oppdal och plugget i regnet i Uppsala överges för en spontan roadtrip med vännerna. Här är rapporten om glädjen i den första kontakten med säsongens första lössnö.

Det finns vissa saker jag älskar, andra som jag, för att uttrycka det enkelt, gillar mindre. Att sitta instängd i en datasal en söndag för att plugga tillhör helt klart inte den första kategorin. Att det har småsnöat de senaste dagarna och nu smälter så att hela Uppsala är fullt av sådant där grått, vått och skvättande snöklegg som man blir nedsprutad av bilarna vid vägkanten när man är ute och går, gör inte saken bättre.


Foto: Reine Barkered

Men jag finner mig i min situation och sitter som en snäll student och pluggar på en söndag, guds vilodag. PIP-PIP, telefonen skakar till och den där ljudlösa symbolen som jag trodde jag tryckte in verkar inte ha gjort någon inverkan på volymen för hela salen vänder sig om mot mig och blänger mot mig. Oj oj, bäst att hålla låg profil tänker jag medan jag börjar pilla på mobilen för att se vem som satte mig i den pinsamma situation. Det jag läser får mig att vilja skrika rakt ut bokstavligt talat. ”Det ska komma 50 cm snö i Oppdal tills imorgon, vi åker från Åre imorgon på morgonen. Sugen på att följa med?” Fem sekunder senare skickar jag ett enkelt ”JA!!!!!”


Foto: Reine Barkered

Jag ställer mig upp från stolen så snabbt att den, utan att jag märker det, med ett ljudligt brak går i golvet. Jag hör inte detta, jag är redan på väg ut genom dörren, halvspringandes hem för att packa, mentalt är jag sjuttio mil norrut.

Femton samtal senare har jag som genom ett under lyckats låna en bil som jag kan åka upp till Åre med där jag ska träffa mina reskamrater för vidare färd mot Oppdal i Norge. Resan upp blir en blandning av kaffe, hög musik som får mig att vilja bränna ner för berget och ideliga samtal till chefer och klasskamrater hemma i Uppsala för att hitta ersättare åt mig till massa saker jag lämnar bakom mig där hemma. För några dagars spontan lycka! Halv tre på söndag natt dunsar jag ner i soffan hos Reine i Åre, utmattad men full av förhoppningar inför morgondagen.

När jag vaknar på morgonen knakar det i hela huset. Snöstormen som skulle ge oss det vita guldet i Oppdal ger oss mest irritation här i Åre. Att packa bil när det blåser halv storm ute och snön letar sig in i minsta lilla vrå är inte det roligaste man kan göra sex på morgonen en måndag. Men inget av detta bryr vi oss om för nu sitter vi äntligen här i bilen, fyra killar som alla har samma mål – åka skidor. Stämningen i bilen blir mer och mer uppsluppen ju närmare vi kommer norska gränsen.


Foto: Reine Barkered

Oppdal, ett Åres motsats i konkurrens om orörd snö, ligger cirka 12 mil från Trondheim, ungefär i mitten av vårt avlånga grannland i väst. Resan från Åre, tar cirkus tre och en halv timme utan onödiga stopp. Under resan passerar man Meråker, en ökänd puderhåla med ett skidsystem man kan hyra om man helt har ledsnat på att åka med andra. Vägen från Trondheim är med norska mått mätt faktiskt ganska bra. Nu säger inte detta så mycket då norsk väg ofta är både kurvig och smal. Men slipper man komma bakom plogbilar och långtradare går resan snabbt och innan man hunnit känna av träsmaken i baken står man på parkeringen i Oppdal.

I samma stund som bilmotorn stängs av vänder sig alla mot varandra och väntar på att någon annan ska ge kommando. Som i trans flyger dörrarna upp och innan vi vet om det står vi där igen, sex månader sedan sist, fyra unga pojkar med pjäxorna på fötterna och skidorna i handen gåendes mot liften.
– Vart är alla människor då, undrar Utter.
– Är det verkligen öppet, frågar Reine.
– Välkommen till Oppdal, säger Petter, vår fjärde bundsförvant på resan som har tillbringat tillräckligt mycket tid i Oppdal för att veta vad han talar om. Det är så här på detta ställe.
Och det är verkligen så här. Det har snöat massa de senaste dagarna och liften har redan varit öppen i omkring 20 minuter när vi står där nedanför. Men inga människor har åkt upp än. Helt sjukt! Ingen tid att spilla, vi parar ihop oss två och två i ankarliften och påbörjar vinterns första liftåk.
– Där, å där, å där, å där,
– Ja, ja, aah, jaah, aahah.


Foto: Reine Barkered

Foto: Reine Barkered

Hela liften upp blir vi som ett gäng ivriga småbarn i en allt för stor godisfabrik. Liftspåret är ospårat, skogen bredvid är ospårad och pisten är ospårad. Vart vi än vänder oss ligger det vita guldet och väntar på oss. Hur kan 50 cm fryst vatten göra en så ivrig? Resten av förmiddagen avklarar vi allt vi förmår, skog, pist, hopp, liftspår. Allt måste åkas. Men det spelar ingen roll vilket tempo vi än håller. För det är i princip bara våra spår som vi ser. Konkurrensens om den kalla snön är minimal.

Till vintern satsat även Oppdal på en ny och förbättrad park. Parken kommer att ligga vid Hovden och utökas från förra årets två hopp till 18 hopp i varierande storlek. Samt en hel del boxar och annat skoj. Framåt vårkanten brukar Oppdal även bjuda på stor underhållning med eventet Mega Park, där man bygger upp flera stora BC-hopp som vem som helst får vara med och hoppa i. Tillsammans med den lokala skid- och snowboardscenen har ett nytt koncept för parken tagits fram och förhoppningarna är stora bland de lokala åkarna. Flera av boxarna var redan uppsatta vid vårt besök och parken i Oppdal kan med stor sannolikhet bli en riktig killer.


Foto: Reine Barkered

Varje åk följer samma mönster. På vägen upp i liften babblas det om vart det skall åkas, och när vi kommer upp till toppen enas vi om ett av alla ställen som är åkbara. Innan den som talar hunnit avsluta sista meningen och en annan knäppt sina pjäxor, för att vårda sina försäsongsfötter, har de två andra redan dragit på jakt efter mer snö. Tjohoo, woooohooo, whaaaa. Ljuden ekar mellan björkarna och det är inga rop på hjälp. Det som hörs är ljudet av glädje, ren och skär glädje. Här hörs ingen ångest för skolk, missat arbete, tenta eller åsidosatt flickvän. Allt sånt trivialt är bortkopplat, vi vill bara vara här, njuta av stunden. Om denna känsla bara varar för en kort sekund, så fångas den inte bättre en ett enkelt tjooooooo, följt av en ny sväng och nya virvlar av snö bakom skidändarna.

Vid lunchen sitter vi exalterat och pratar i munnen på varandra. Som vanligt börjas det jämföras, det stöts och det blöts. Det känns helt overkligt att få åka 50 cm puder i slutet av november. Att också få göra det utan stress känns absurt. För medan vi sitter där och äter våra torra mackor till lunch, kan vi konstatera att det är rätt unikt. Mycket snö + tidigt på vinter + inget folk = glädje. Jag tror vi har hittat ett vinnande koncept.


Foto: Reine Barkered

Med hopp och lovord om att de ska öppna mer av systemet nästa dag åker vi hem från backen, lyckliga, hungriga och trötta efter en hel morgons bilåkande och en hel dag på skidor. Hela bunten somnar som små änglar och innan klockan slagit tio är det knäpptyst på rummet där vi bor.

De nästföljande dagarna bjuder på fantastiska förhållanden de med. Tyvärr öppnar systemet inte upp några nya liftar, men vad gör det. Det enda vi gör när längtan efter mer orörd snö blir allt för stark är att traversera några meter mer åt sidan till nästa ravin för att åter mötas av fält med orörd, kall snö. Snön hinner sätta sig lite mer från första dagen, vilket resulterar i högre fart men lite mindre snösprut. Det är helt oslagbart att få kryssa runt i fjällbjörksskogen som klär in lågzonen i Oppdal. Dock bör man såhär på försäsongen hålla i åtanke att Oppdal, under sommaren är betesmark för otaliga får. Därför kan, vad som ser ut att vara en grym linje, egentligen vara en fälla. Överallt sticker elak taggtråd upp och är du inte på din vakt kan dagen lätt sluta med (om du har tur) en ordentlig vurpa och trasiga byxor, i värsta fall…ja du förstår nog.


Foto: Reine Barkered

När vi inför sista åket konstaterar att vi ska göra näst sista åket, tittar vi på varandra och skrattar. För även om vi alla har åkt på tok för mycket skidor för att vara vidskepliga ligger det som en reflex att åka ”näst-sista-åket” och aldrig det sista. (Kanske är det en kvarleva från Mackan och Nalle på Snowroller, som myntade begreppet ”skippa första åket och skippa även sista åket, varje da”.) I sann Oppdal-anda åker vi såklart puder hela vägen ned till bilen. Att vi nu ska packa bilen och åter bege oss de trettio milen tillbaka till Sverige och Åre känns ganska avlägset. Vi står och försöker i ord samla ihop alla intryck vi fått under denna tredagarssemester från verkligheten.

Vad ska man säga? Att man får vara glad att man såhär efter tre dagars åkning bara har lite träningsverk och ont i kroppen? Eller att vi för varje åk blev mer och mer förvånade att vi var ensamma, eller kanske det faktum att det är november och vi åker skidor i riktigt puder? Oavsett hur man vill se på vår snabba road-trip till Oppdal så är det fyra skidåkare utan stress som lämnar Norge. Vi vet ju nämligen att när vi kommer tillbaka är vi ensamma igen. Vi börjar skratta och sätter oss i bilen för resa hem till vårt älskade hemland. Resan hem går snabbt, och innan vi vet om det är vi tillbaka i verkligheten. Telefoner börjar ringa, mailen piper till och vänner/chefer/flickvänner/lärare undrar vart vi hållit hus någonstans. Utan att svara ler vi bara för oss själva och försvinner för en kort stund tillbaka till de där tomma backarna där snön låg djup och orörd. Utan att det märks åker jag åter skidor, utan några som helst problem.


Foto: Reine Barkered
Text: Kristoffer Frenkel
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.