På jakt efter den bästa snön

Guidade reseupplägg i Alperna blir allt vanligare. De är dyrare än traditionell charter men lovar ofta mer. Är det värt pengarna? Här är en rapport från sex skiddagar i sex olika skidsystem på jakt efter den bästa snön.

För de flesta av oss hindrar karriär, familj och ekonomiska realiteter oss från att ligga nere i alperna månader i sträck och fiska perfekta puderdagar. De skiddagar man då får blir så oändligt viktiga. En dålig vecka och hela vintern kan vara förstörd. Månader av förväntan och längtan ersätts av en antiklimax som kan få den bäste att dra ner rullgardinen. De senaste årens varma och opålitliga vintrar har gjort problemet än mer akut.

Men hav förtröstan. Det finns alternativ för den som vill gardera sig. Hyr en bergsguide och låta denne, likt en spårhund sniffa upp den bästa snön åt dig. Detta alternativ har funnits länge men krävt att man är en grupp som bokar tillsammans (eller har råd att betala en guide själv). Nu erbjuder vissa bergsguider och researrangörer fasta datum där du kan boka in dig i en grupp.

En lördag i början av mars samlas fem skidåkare på flygplatsen i Genève. Vi har alla bokat in oss på en skidvecka med bergsguide Andreas Bengtsson från Mountainguide.se. Best skiing at the moment kallar de konceptet. Man samlas och skiljs åt i Genève och däremellan bestämmer guiden efter väder och snöförhållanden var spåren ska läggas. Det är helt klart dyrare än att åka på en chartervecka, men vi hoppas alla att investeringen ska ge utdelning.

Redan från början står det klart att vår guide Andreas får en tuff uppgift. Det är varmt i hela alperna och har inte snöat på länge. Prognoserna har samstämmigt påpekat att detta ska fortsätta och dessutom förmodas det börja blåsa kraftigt. Nu kommer konceptet testas ordentligt. Vi sätter oss i hyrbilarna och åker iväg mot en veckas jakt på den bästa snön.

Nästa morgon står vi ovanför La Grave och känner oss ganska små. Det är den normala effekten La Meije har på de flesta. Det är ett utmanande berg och det testar oss ytterligare genom erbjuda hård vindpackad snö. Blåsten som väderprognoserna förutspått har kommit tidigare än beräknat och åket ner till dalen blir en kamp med sammanbitna, bistra miner. Vinden är så hård att liften stänger; omgruppering. Vi åker upp till Chazelet, ett litet system på andra sidan dalen som ligger i en gryta och erbjuder lite lä. Vi tar på oss stighudarna och går från liften upp längs en kam. På kammen är vi totalt exponerade för blåsten och flera gånger får vi stanna och krypa ihop för att inte blåsa av. När vi åker ner på läsidan ersätts den karga blåsten av lä och vårsnön är mjuk och förlåtande. Det sammanbitna ersätts av ett leende upp till öronen och när terrängen flackar av och åkningen kommer in i en ungefärlig wienervalstakt känner jag att en första avbetalning har gjorts.

Mot slutet av dagen övar vi med lavinsändarna. Alla jobbar lugnt och metodiskt och det känns skönt att veta att alla i gruppen kan hitta och gräva fram en om olyckan skulle vara framme. Överlag blir resan som en liten kurs då Andreas frikostigt delar med sig av sina tankar och tips då han väljer var vi ska åka. Middagen på kvällen blir en litet kulinarisk höjdare vilket blir ett bestående tema resan igenom. Lika målmedvetet som vi letar bra snö på dagarna letar vi bra restauranger på kvällarna.

De två följande dagarna åker vi i Montgenevre och Alpe de Huez vilka båda ligger i närheten av La Grave. Förhållandena är långt ifrån lätta och Andreas får ligga i som en liten utter för att nosa fram den bästa snön. Himlen är klarblå och solen skiner obarmhärtigt på våra röda kinder och de utmattade snölagren. Vi hittar detta till trots underbar vårsnö, stora åk och breda leenden, men det där fluffiga lyser med sin frånvaro.

Sittandes iklädda duntofflor över en osannolikt god lunch i en hytta i Alpe de Huez beslutar vi oss för att röra oss österut där Andreas får rapporter om att vinden i början av veckan varit barmhärtigare. Sista åket för dagen är sköna svängar i mjuk skön vårsnö men nedre delen blir en labyrint där vi försöker snirkla oss ner igenom på den försvinnande snön. Våren har kommit och vår mission är hotad.

Morgonen därpå lastar vi in oss i bilarna och åker mot Italien. Efter halva vägen stannar vi i Gressoney och får mer fin skidåkning i smörig vårsnö. Ännu en avbetalning. In i bilarna igen och vidare till den lilla staden Martigny som är en bra bas för exkursioner till de närliggande skidorterna.

Dagen efter står vi på en liten kulle och sätter på stighudarna. Vi har åk ner i en gryta för att komma i läge att gå upp längs en nordsluttning som ser lovande ut. En bit nedanför oss har en stor grupp tagit en rast i skidåkandet. Plötsligt ställer de upp sig på rad och tar ton. Änglalik körmusik strömmar upp till oss. När de sjungit färdigt blir får de ovationer av oss och med lätta själar börjar vi vandringen uppåt. Jag vet inte om kören gjorde moder natur extra snäll mot oss men på vägen ner åker vi knädjup lössnö. Kaching! Investeringen har lönat sig. Vi har tagit oss till det lilla systemet Ovronnaz och letat fram kallsnö i ett i övrigt smältande alprike. Jag fnittrar förtjust hela vägen ner.

Sista dagen gör vi en tur i Verbier som tar hela dagen i anspråk. Efter lift till toppen av ”Fortet” Mt Fort och ett kort åk tar vi på stighudarna och går på veckans längsta tur. Vid lunch trollar Andreas fram en flaska champagne och jordgubbar. Åket ner är stort och vackert och när vi kommer ner känner vi att det är en värdig avslutning.

På planet hem summerar jag veckan. Jag har åkt i sex system på sex dagar. Jag har fått massor med stora åk och till och med lite kallsnö, vilket måste anses som en bedrift med tanke på hur förhållandena var. Hade jag åkt ner på en paketresa till någon ort hade oddsen varit ganska dåliga att jag fått lika fin åkning. Nu åkte vi runt och plockade de bästa pralinerna ur flera askar. Dessutom har jag lärt känna ett gäng trevliga typer som liksom jag brinner för skidåkningen och gärna kämpar lite för ett bra åk. Jag stänger bokföringen, nöjt konstaterandes att jag gått plus, rejält.

Text: Per Willén