I huvudet på världsmästaren – och rookien
Livrädd, nervös, avslappnad eller bara tokpeppad? Hur går egentligen tankarna inför en Freeride World Tour-tävling? Vi frågade två som har koll, världsmästaren Christine Hargin och FWT-rookien Matilda Rapaport.
Chamonix. Världstourcirkusen är på plats. På gatorna i stan eller uppe på berget vimlar det av talangfulla åkare. I liften har du chansen att spotta en och annan världsmästare eller någon annan i den grymma line up av åkare på touren i år. Efter säsongsstarten i Courmayeur i onsdags är snurren redan i full gång för herrarna men för tjejerna är det i Chamonix det smäller. Den första tävlingen för säsongen är alltid speciell. Månader av förberedelser och förväntningar ska avreageras på ett enda åk. Går det bra växer självförtroendet inför nästa tävling. Går det dåligt ökar pressen.
Två svenska tjejer tävlar i FWT i år. Två tjejer som båda har ganska höga förväntningar på sig. Världsmästarinnan 2012, Christine Hargin är tillbaka efter att även ha dominerat touren i fjol men då fick avbryta före de två sista stoppen på grund av knäskada. Det nya (för touren) stjärnskottet Matilda Rapaport kör sin första säsong på FWT men visade redan i fjol var skåpet ska stå efter sin storskrällvinst på Xtremen i Verbier, där hon fick ett wildcard två dagar före tävling! Matilda är ingen novis i skidsammanhang och har uppmärksammats mycket efter Verbier och diverse filmsekvenser. Ett kontrakt med Red Bull säger ganska mycket om den saken.
Resultatet från Chamonix vet vi vid det här laget. Matilda fortsatte att visa framfötterna med en grym andraplats. Christine hade enorm otur då hon blev störd av filmhelikoptern, som kom för nära och vispade upp snön i en delikat passage med mycket stenar så att hon tappade sikten och kraschade. Tävlingsledningen lät henne åka om sitt åk, vilket ledde till ytterligare en stark insats men som inte räckte till mer än en åttondeplats. Hur lätt är det att ladda om till ett vinnaråk när man just satsat all sin energi och dessutom blivit skrämd av en alldeles för närgången helikopter?
Freeride ville ta reda på vad som rör sig i dessa två damers huvuden inför och under den första tävlingen för säsongen. Vad för slags press sätter man på sig själv när man är före detta världsmästare och hur tänker en rookie som har alla ögon på sig efter succéstarten i fjol?
Vi möter dem dagen före tävling. Båda är lugna och coola inför den stora dagen. Men de är överens om att den första tävlingen är speciell. Det är då man får veta var man står inför säsongen.
Trots att många pratar om att Christine dominerar och att hon faktiskt vann här i fjol sätter hon inte någon större press på sig själv. Det verkar inte vara hennes grej och det är kanske därför det går så bra också. På grund av knät har hon inte tävlat på ett tag men hon känner inte av skadan och är redo.
– Det är mycket mindre snö på tävlingsåket i år så det går inte att jämföra med förra året. Men det är skönt att ha sett det uppifrån förut. Linjerna är inte helt självklara i år. Jag kollar ganska brett på alternativ och ikväll tittar vi mer ingående på bilder. Imorgon kan vi se när de första åkarna kör och få en bättre bild om hur det är. Det gäller att ha öppet sinne in i det sista, säger hon.
Nervositeten och tagget kommer från och till och ju närmare starten desto mer fokus blir det. Det är Matildas första säsong på FWT men hon har stor erfarenhet av tävling, både på kvaltouren och tidigare i alpinsammanhang. Förväntningarna är stora men som hon säger, hon är ju ny och slår ur underläge, vilket är en fördel vad gäller pressen.
– Det är kul och pirrigt inför första tävlingen. Nu är det på riktigt! Nervositeten kommer i vågor men ju närmare tävling desto mer kanaliseras det till fokus och harmoni. I startporten brukar jag vara ganska lugn och redo att köra. Jag försöker alltid lämna starten med ett leende på läpparna. Jag gör ju det här för att det är kul!
De två svenska tjejerna hänger ihop och Matilda lär sig av Christines erfarenheter både på och utanför berget.
– Hon vet hur det funkar och är jättebra att hänga med för att lära sig, säger Matilda.
De körde ihop en vecka i Engelberg i november men annars har Christine kört på sitt håll och Matilda varit kvar i Engelberg.
– Säsongen började tidigt. Eftersom vi egentligen skulle haft en tävling i december i Revelstoke var man tidigt på snö i år för att vara redo, säger Christine som haft en grym månad i Kanada och sedan i Alagna.
Tjejerna måste dra iväg på ännu en autografsession och jag möter dem uppe på berget nästa morgon för en sista rekning innan det är dags. Snön har förändrats under natten, vinden har gjort det mer svåråkt och många duktiga åkare bland herrarna kraschar. Matilda tänker om och byter sin linje till mindre men fler hopp och bra flyt. Det går hem och hon tar en välförtjänt andraplats.
– Jag var ganska osäker in i det sista, vilket är ganska ovanligt för mig. Snön var ju inte som vi hade hoppats på. Det är jättebra att bolla med Reine och Wille före start, de kan min åkning och vet hur facet är. Johan Johnsson har också bra koll fastän han inte tävlar och vi snackade mycket. Jag har också telefonkontakt med Mattias (Hargin, och pojkvän, reds anmärkning). Han ger bra pepp och säger rätt saker. Det är rätt skönt att prata med de man inte tävlar mot när det närmar sig men uppe vid start är alla ödmjuka och hejjar på varandra, trots spänt och laddat läge.
Christine är som vanligt cool men lite besviken när jag möter henne i liften ner från berget efter tävling. Trots att yttre omständigheter påverkat hennes åk och dessutom gett en ganska otrevlig upplevelse är hon glad att hon kom ner hel och är redo att ladda om inför nästa helg och nästa tävling i Fieberbrunn i Österrike. Nu är det igång och vi lär se båda de här två svenskorna på nya pallplatser.
