Puderdrömmar och heta källor i Myoko

I gränslandet mellan Nagano och Niigata, nära den japanska västkusten, vakar Mount Myoko över en av japans snörikaste skidorter. De enorma snövallarna som vilar mot husen vittnar om stormar som dragit in från Japanska havet. Här möts gamla traditioner med drömmar om bottenlös pudersnö.

Det finns många fina topptursmöjligheter i Myoko.

Utsikten från toppen av Mount Myoko är denna dag magnifik. Något som inte är så vanligt i januari som är den månad när det kommer mest snö. De japanska bergen breder ut sig längs horisonten. Några vulkanformade, andra runda, bulliga och skogsbeklädda berg, mer lika de skandinaviska fjällen än de mer spetsiga Alperna. Från de översta liftarna har vi tagit oss uppför berget på stighudar mellan björkar som sträcker sina armar mot den japanska himlen.

Myoko sägs vara japans äldsta skidort. Här introducerades skidåkning för mer än hundra år sedan. Redan 1911 började den österrikiske majoren Theodore Von Lerch lära japanerna konsten att åka skidor. På 1930-talet sattes de första skidliftarna upp och inspirerade av Europa byggde man hotellen nära skidanläggningen och skapade på så sätt en sammansatt skidort med korta avstånd och en gemytlig atmosfär. Men långt innan dess hade de varma källorna och den vackra naturen lockat turister och stressade stadsbor till Myoko för rekreation.

Det var detta vi kom för, skogsåkning i midjedjup snö. Magnus Wiström får smaka på japanskt puder.

När vi återhämtat oss och gjort oss redo åker vi ner längs bergsryggen till höger. Det är ingen trängsel på berget. Spåren ner är få och att hitta orörd snö är inget problem. Vi kryssar runt de snöklädda björkarna på vår väg ner i den lekfulla terrängen där ravinerna skär ner genom berget. Ravinerna är djupa och möjliggör åkning i flera riktningar som man kan välja utifrån snöförhållandena. Efter lite traverserande är vi tillbaka i nedre delen av liftsystemet. Nu är vi hungriga och beslutar oss för att äta. Lunchen i backen är typiskt japansk, inga hamburgare eller spagetti bolognese erbjuds på menyn. Här serveras ris- och nudelrätter med kött eller fisk och grönsaker och till det en misosoppa.

Skidorten som med japanska mått är relativt stor, består av ett trettiotal liftar uppdelade på fem liftsystem. Högsta fallhöjden på drygt elvahundra meter hittar vi i Suginohara. Här finns också Japans längsta nerfart. Kvällsåkning som är populärt i Japan, erbjuds i Akakura Onsen. Här är backarna lite snällare. Bäst terräng för offpist hittar vi i Akakura Kanko. Det var också här vi började vår dag genom att ta äggliften upp på berget. En lift där skidhållarma inte är anpassade efter dagens breda skidor. Istället får man tränga in dem i ägget. Det går precis om man ställer dem diagonalt. Man kanske har föreställningen om Japan som ett modernt och högteknologiskt samhälle, vilket det naturligtvis är i många avseenden, men de digitala liftkorten som funnits länge i Europa, används inte. Istället är det gamla hederliga liftkort i papper som gäller.

Efter lunch hinner vi med ytterligare en tur till toppen innan skiddagen är över. På väg hem till hotellet går vi längs huvudgatan där restauranger och hotell trängs med några butiker. Enorma snövallar vilar tunga mot husen. Att det faller 16 meter snö varje vinter gör Myoko till en av världens snörikaste skidorter. Vi stannar till vid creperiet. Här serverar man nygjorda crepes med diverse frukter, choklad och grädde. En med jordgubbar och grädde blir ett perfekt kaloriintag efter en dag på berget.

Ett Onsen-bad är obligatoriskt efter en dags skidåkning.

Tillbaka på hotellet är våra trötta kroppar redo för ett varmt bad. Alla hotell med självaktning har sitt eget onsen-bad. Det heta vattnet som värms upp av vulkanisk aktivitet leds in till hotellen. Att bada i en onsen är förenat med vissa rutiner. Vi klär oss i det traditionella japanska klädesplagget yukata, som finns på hotellrummet. Lite förenklat kan man säga att det ser ut som en morgonrock med trekvartslånga ärmar och en tillhörande kavaj. Höger krage ska läggas över den vänstra, om du nu inte ska gå på begravning vill säga. Till det de obligatoriska tofflorna och en stor och en liten
handduk. De två ingångarna är dolda av ett rött respektive blått draperi med japanska tecken. Hmm, vilken kan vara herrarnas? Vi tvekar en kort stund innan en äldre man kommer ut från det blå draperiet. Tofflorna ställs prydligt på rad medan kläder och den stora handduken läggs i en korg. Endast med den lilla handduken går vi nakna in till herrarnas bad. Här sätter vi oss på små pallar, tvålar in och sköljer av oss. Den lilla handduken används till att skrubba kroppen ren, vilket japanerna är noga med. Rekommendationen är sedan att gå i badet stegvis så att kroppen vänjer sig.
Den lilla handduken sköljs av, viks och läggs på huvudet för avkylning. Det ryker från det varma vattnet och en dimma lägger sig på vattenytan. Allt görs under tystnad och kontemplation. Jag känner hur mina stela muskler mjukas upp och dofterna från det mineralrika vattnet har en lugnande inverkan. Det är så långt från traditionell after-ski man kan komma.

Maten är halva grejen med en skidresa till Japan.

Senare samma kväll går vi uppför gatan som går genom byn. Neonskyltarna från några restauranger och ett par souvenirbutiker markerar något som skulle kunna kallas centrum. Till vänster om den italienska restaurangen, som är den enda icke-japanska restaurangen jag kan se, tar vi trapporna ner till den anspråkslösa restaurangen Udon-no Fu, populärt kallad B2 av icke-japanska turister, eftersom det är det enda som går att utläsa av skylten om man inte kan japanska. Lokalen är liten och har endast fyra bord. På väggarna hänger tavlor, fotografier och flaggor. På någon hylla står det
prydnadssaker och ovanför köket hänger menyn i form av träbitar med utsnidade japanska tecken. Det känns lite som vi har blivit inbjudna till en japansk familjs vardagsrum. Här serveras rykande het udon, ett slags nudlar gjorda på vete som knådas, rullas ut och skärs i långa remsor. Detta serveras i runda träskålar med en soppa smaksatt med mirin (en söt sake) tillsammans med diverse tillbehör som fisk, räkor, kött och grönsaker.

Myokos huvudgata by night. Ett gäng hungriga svenskar strosar genom staden på jakt efter någonting att äta.

I gatuhörnet längre upp på samma gata ligger restaurangen Aka-Tako, en så kallad izakaya där ortsborna kommer för att dricka sin sake, den lokalbrygda ölen och äta japanska smårätter i tapasstil. Specialiten är takoyaki, en sorts dumplings gjorda på bläckfisk, ingefära och hackad grön lök. På fredagar är lokalen är fullsatt och ljudnivån är hög. Här träffar vi Bill Ross från Minnesota som kom till Myoko första gången för 30 år sedan. Tanken var att åka skidor en säsong, men Bill blev kvar och jobbar nu som skidguide.
– I got addicted to waist-deep powder, säger Bill och skrattar.

Bill minns att skidåkningen var stor i Japan på 80-talet.
-Det handlade mycket om mode då. De japanska stadsborna ville visa upp sig i de senaste och mest färglada skidkläderna. Sedan kom den ekonomiska krisen på 90-talet och skidåkningen minskade drastiskt. Nu kommer det sakta tillbaka igen, mycket på grund av utländska turister som kommer hit, där den övervägande delen är från Australien.
– Skidåkning är så mycket bättre i Japan och betydligt billigare än i Australien, förklarar Bill.

Lågprisflyget till Tokyo lockar många australienska ungdomar med puderdrömmar.
Till skillnad från en del andra orter som australiensarna mer eller mindre köpt upp och tagit över, har man i Myoko lyckats behålla den japanska identiteten. Något man också värnar starkt för. Tyvärr var kärnkraftkatastrofen i Fukushima våren 2011 ett hårt slag för turismen i hela Japan. Även Myoko, som inte drabbades av olyckan har fått se en kraftig nedgång i antalet utländska turister.

När vi går tillbaka till hotellet snöar det intensivt. Det har varit en lång dag och snart sover vi som små barn i de japanska futon-bäddarna och drömmer om snön som faller utanför vårt fönster. Vi vaknar med en halvmeter nyfallen snö utanför hotellet. Man har skottat sedan gryningen och plogbilen har redan kört flera vändor. Efter en traditionell japansk frukost bestående av diverse läckra smårätter, ris och soppa, skyndar vi oss ut till berget. Skogsåkning i Akakura Kanko hägrar.

I brist på klippor droppar Linus trädgrenar.

Artikelförfattaren letar sig ner i Myokos skogar.

Jag åker upp i liften med två unga japaner som kör telemark. Myoko är något av telemarksåkarnas hemvist i Japan, där det annars är snowboardåkarna som dominerar. Jag försöker kommunicera på engelska utan resultat, men deras leenden och skratt går inte att misstolkas. När vi kliver av liften förenas vi i en high-five och tar ännu en vända ner genom skogen. Skidåkning blir inte mycket roligare än så här.

Från översta sittliften, där vi tidigare påbörjat våra turer uppför berget tar vi istället skidåkarens höger ner i ravinen som går under liften. Om det hade kommit en halvmeter snö vid hotellet, så är det ännu mer här. Snön är torr, lätt och fluffig och sprutar kring ansiktet när vi dansar runt träden ner i ravinen. Jag får snö i munnen och i näsan och det är stundtals svårt att se när mina goggles täcks av snö. Det är just sådär bra som man ofta bara drömmer om eller ser på någon skidfilm. Men just nu är det verklighet. Min verklighet. Och jag njuter av varje sekund. Helt utan liftköer åker vi åk efter åk. Det lustiga är att vi är så få som konkurrerar om snön. De flesta håller sig i pisten.

Tips

Även snöaporna uppskattar ett bad i Yudanaka Onsen.

• Missa inte en eftermiddagstur till Yudanaka Onsen för att titta på snöaporna! Från parkeringen leder en smal stig genom en skog av ceder-träd som leder fram till den ravin där aporna samlas. I botten av ravinen forsar vatten i en bäck och på ena sidan strömmar vatten från de heta källorna ner i ett bad. Det ångar från badet där några av aporna värmer sig, till synes likgiltiga inför alla närgångna fotografer. Andra apor letar mat på marken medan några ungar leker och klänger i repen på den bro som går över bäcken. Hit kommer aporna på vintern för att värma sig och för att få mat.
  Under de kallaste månaderna får de hjälp med lite mat i form av sojabönor.
   
• Testa gärna telemark som är väldigt populärt i Myoko och hyr med fördel en guide om du vill gå på tur eller söka dig utanför de pistade nerfarterna. För mer information se dancingsnow.com eller negibozu.net.

 

Text: Magnus Wiström
Foto: Patrik Lindqvist