Säkerheten i fokus – vi går lavinkurs i Tänndalen
Vi jagar alla den perfekta linjen. Men hur ofta stannar vi upp och analyserar vad som faktiskt är ett säkert åk? Under två dagar i Tänndalen går vi kursen Friåkning 1 för att förstå grunderna för att färdas säkert i lavinterräng.
Det är en liten skara på fem personer jag möter när jag kliver in på Ateljén, en stuga vid infarten till Tänndalsvallen. En av deltagarna är Kalle Johansson, instruktör på Lavinskolan. Gruppens storlek känns alldeles lagom för diskussion, frågor och personlig coaching.
Den första frågan Kalle ställer är:
– Vad gör du innan du ger dig ut på fjället?
För er som redan gissat är svaret såklart att kolla lavinprognoser.se – ett av de viktigaste verktygen vi använder för att planera våra två dagar på fjället.
Det första momentet handlar om just planering. Även om snabb kamraträddning är avgörande, är det alltid bättre att undvika en lavin från första början. Vi går därför igenom vad som orsakar laviner, vilka problem som är typiska för området och det rådande snöläget.
Vi studerar den aktuella informationen på lavinprognoser.se, diskuterar den femgradiga lavinskalan och pratar om hur vi bör anpassa vår åkning efter dagens förhållanden.
Efter någon timme drar vi på stighudarna och ger oss in i skogen vid foten av Hamrafjället för att öva praktiska moment.
Vid kursstarten blev vi tilldelade olika kort. Ett med övergripande turplanering och packlista, ett annat med tydliga steg för hur man agerar vid en lavinolycka – från larm till kamraträddning och första hjälpen.
För att öva delar vi in oss i grupper, gräver ner sändare på olika platser för att sen låta varandra söka efter dem.
Det finns gott om snö att jobba i. Skogen är vindstilla och terrängen relativt snäll. Vi arbetar metodiskt efter checklistan. Ändå är det lätt att stressa upp sig om man tänker att det är en kamrat som ligger begravd, särskilt när Kalle berättat att snittiden för överlevnad är runt tio minuter.
När jag söker efter markören upprepar jag för mig själv:
– Slow is smooth, smooth is fast.
Vi tränar på grupparbete: vem ringer 112, vem leder söket, hur håller vi avstånd, vem tar fram sond och spade. Det ger en tydlig bild av hur viktigt det är att behärska sin utrustning och sina rutiner.
Vi övar både i smågrupper med en markör och i större grupper med flera samtidigt.
Vi fortsätter upp, passerar trädgränsen och möts av vind och flatljus. Snön på Hamrafjället är till stor del vindpackad.
Inför åket ner öppnar Kalle för diskussion. Vi tittar på lutning, vindriktning, tecken på tidigare laviner och pratar även om gruppdynamik – hur den kan påverka besluten i skarpa lägen. Vi hittar en aspekt som bedöms säker och inbjuder till fina svängar.
Vi åker en och en, samlas igen och tar oss tillbaka för att plocka ihop utrustningen innan vi avslutar dagen vid parkeringen.
Till dag två får vi i uppgift att planera en topptur som ska presenteras för gruppen. Tidsåtgång, färdväg, alternativ och säkerhet ska vägas in, med stöd av aktuell prognos.
Dagen börjar med genomgång av allas förslag. Vi tar också fram vår Avaluator som tilldelades dagen innan, ett kort för att bedöma vårt risktagande. Många är överens om att den bästa åkningen ofta finns där snön samlats mest och lutningen ligger mellan 30 och 40 grader – samtidigt som det är där risken sannolikt är störst.
Med hjälp av Avaluator väger vi samman lavinförhållanden och terräng. Resultatet ger tydliga riktlinjer för hur försiktiga vi bör vara. Efter diskussion landar vi i en tur som börjar på Småhamrarna och avslutas på Hamrafjället. Det blir mer åkning den här dagen.
Väl ute mäter vi lutningen med inklinometer och app innan vi väljer var vi går upp. Vi pratar om säkraste vägval och var vi kan få bra åkning med minsta möjliga risk. Det handlar hela tiden om kalkylerad exponering.
Vi går upp, stannar, analyserar och justerar planen längs vägen. Det blir fina svängar på båda fjällen. Inför varje åk går vi igenom riskerna – både uppför och utför.
Plötsligt kommer besked via Jonas, en av deltagarna: en lavin har gått. Vi får riktning och antal saknade. Vi fördelar in oss i roller och följer protokollet som vi tränade på under gårdagen. Samtidigt passerar två andra åkare, vilket tillfälligt ger extra signaler på tranceivern och försvårar sökningen, men till sist når vi finsökområdet. Ackompanjerat av ett intensivt pipande från allas transceivrar får vi träff.
Två markörer ligger begravda, kanske tio meter ifrån varandra. den ena djupt. När den första är framgrävd hjälps vi åt med den andra. Vi använder den grävteknik Kalle visat oss tidigare och får till sist fram dockan Frida, som även kräver hjärt- och lungräddning. Vi klarar momentet på under tio minuter. Något svettiga och nöjda. Därefter glider vi ner till parkeringen för en sista genomgång.
Att repetera sina kunskaper i fjällsäkerhet och kamraträddning är alltid värdefullt, särskilt tidigt på säsongen. Instruktörerna på den här typen av kurs är certifierade av SVELAV – Sveriges Lavinutbildningar – och håller en mycket hög nivå.
Eftersom ny kunskap om lavinolyckor ständigt tillkommer uppdateras också metoder och rutiner. Därför är det klokt att gå en sådan här kurs med jämna mellanrum – för att fräscha upp kunskaperna och hålla färdigheterna levande.
SVELAV är framtaget kvalitetssäkrat av Naturvårdsverket, som även ansvarar för lavinprognoserna. Jag rekommenderar varmt alla som rör sig utanför pisten att gå en lavinsäkerhetskurs.
Den är rolig, lärorik – och kan i förlängningen rädda liv. Och även om du har all utrustning: se till att du verkligen kan använda den. Men viktigast av allt är ändå att lära sig riskbedöma så bra att du aldrig behöver göra det.
