Stefan Mårtensson – Sveriges enda lavinforskare

Efter 15 år ute i snön kände lavinexperten Stefan Mårtensson att det räckte. I dag är han Sveriges enda lavinforskare, med en heltidstjänst på Luleå Tekniska Universitet. Vägen dit gick via ett alldeles för lavinfarligt skidområde i Abisko/Nuolja.

I flera månader har vi försökt få till en träff men det är först under lavinkongressen i Åre – den första på tio år i Sverige – som vågar vägar korsas.
– Lavinfrågan har formligen exploderat, för tio år sedan fanns det nästan inga kommersiella aktörer. Idag är majoriteten av alla lavinkurser kommersiella kurser så det fanns ett behov av att samla Lavinsverige. Vi har diskuterat hur vi ska jobba de närmaste tio åren, berättar Stefan Mårtensson, som var en av talarna på kongressen.

Vad är det viktigaste du tar med dig från kongressen?
– Samsynen, att alla är eniga. Vi vill återlansera Lavinkommittén som ursprungligen bildades 1943, och alla är väl eniga om att den ska ligga på Fjällsäkerhetsrådet, som huvudman för svenska lavinarbetet. Den andra punkten fick sin lösning när miljöminister Lena Ek gjorde sitt utspel och meddelade att det ska utredas om lavinprognoserna ska komma tillbaka. Det ger väl vissa indikationer på att vi kommer att ha lavinprognoser i Sverige inom en snar framtid. Annars hade ju det varit en punkt på kongressen men nu kunde alla bara instämma i att vi verkligen behöver lavinprognoser, liftanläggningar, bergsguider, skidlärare, alla säger det.

Vad skulle det innebära om Lavinkommittén återuppstod?
– Tydligare fokus på lavinfrågan och större möjligheter att samla olika intressenter. I Fjällsäkerhetsrådet och i många andra sammanhang finns ju till exempel inte de kommersiella aktörerna med och även de måste ju ha en röst.

Till vardags, det vill säga när han inte håller föredrag på någon lavinkonferens eller agerar sakkunnig eller lavinkonsult någonstans, har Stefan en lavinforskartjänst vid Luleå Tekniska Universitet (LTU). Vägen dit har varit lång och inleddes med ett gediget skid- och klättrarintresse.
– Jag var egentligen skidåkare, guide och klättrare och fick jobb som guide uppe i Abisko och i Riksgränsen. Sedan fick jag en chefstjänst i Abisko där lavinproblematiken är exceptionellt påtaglig, så då blev jag mer och mer involverad i lavinfrågor. I slutet av 90-talet och i början av 2000-talet var jag med och återetablerade ett skidområde, Abisko-Nuolja, som hade fokus på just offpiståkning. Men det visade  sig att just där vi ville erbjuda offpiståkning där var det ju förstås också extremt lavinfarligt så vi fick helt enkelt lära oss en jättaläxa på jättekort tid. Vi var tvungna att ha en fantastiskt brant inlärningskurva för att komma upp på en internationell nivå innan någon hann dö. Det var väl ett klassiskt exempel där marknadsföring går före sunt förnuft.

För att ytterligare bygga på sina lavinkunskaper åkte han över som utbyteslavinexpert till Alta, i Utah, ett ställe som är känt för sin aggressiva lavinbekämpning.
– De har ju en extrem situation där med fantastiskt mycket snö och en enorm stad bara 45 minuters bilresa bort. Har det dumpat i Alta/Snowbird så sitter halva Salt Lake City snart i bilarna på väg upp. Och de har  haft den här problematiken i 80 år och aldrig haft en dödsolycka i en lavin.

“Studieresan” gick vidare till Kanada där han som första icke nordamerikan gick landets lavinexpertutbildning. Väl tillbaka i Sverige och Abisko, 2002, samlade han ihop ett team som med tiden skulle  bli de mest framstående lavinexperterna i landet, däribland Mårten Johansson som idag basar för Åre Lavincenter, och Petter Palmgren, Naturvårdsverkets lavinexpert.
– Vi var väldigt kreativa och förde utvecklingen framåt. Alla drogs till Abisko, det var där svensk lavinkunskap utvecklades då kan man säga. Hög nivå hade förstås funnits och fanns i Riksgränsen och Åre tidigare, men där var det mer rutin och snåla budgetar medan vi var unga, gröna och hungriga och ofta utan ekonomisk uppföljning.

I samma veva började Banverket utreda hur man skulle få bukt med alla de laviner som hindrade järnvägstrafiken med de dyra malmtransporterna från Kiruna till Narvik. Mårtenssons gäng fick i uppgift att utreda frågan vilket resulterade i en stor rapport och sedermera Sveriges första kontrollprogram där Banverket köpte lavinexpertistjänsten av dem.
– Plötsligt kunde vi vara fem-sex heltidsanställda lavintekniker som bara jobbade med lavinarbete. Det finns ju ingen liftanläggning som har råd med det. Vi levererade lavinprognoser till Banverket två gånger i veckan, utförde lavinbekämpning när det behövdes och supportade deras personal säkerhetsmässigt längs med banan. Samtidigt hade jag också som uppgift att utveckla och driva svensk lavinutbildning framåt som ansvarig för svenska lavinkurser, så det hände en massa saker samtidigt då.

Över ett decennium senare kände han att han hade gjort sitt ute på fältet. Passande nog hörde samtidigt Luleå Tekniska Universitet av sig och erbjöd en lavinforskartjänst. En nyinstiftad heltidstjänst där han doktorerar i lavinkunskap samtidigt som han jobbar med ett EU-projekt om lavinprognostisering, lavinsäkerhet och infrastruktur tillsammans med Norge, Finland och Island. Han undervisar även i den fristående kursen snow and ice. Utöver tjänsten på LTU jobbar han idag som sakkunnig åt Trafikverket, Naturvårdsverket och liftanläggningar.
– Efter att ha klarat 15 år i den professionella lavinbranschen med både livet och hedern i behåll, kände jag att min tid på fjället var över. Det finns liksom en viss utmätt tid som man ska göra i fjällen och 2010 kände jag att min tid var ute.

Som Sveriges enda lavinforskare, känner du dig ensam, hade du velat ha fler i din situation som du kunde bolla med?
– Visst är det så, men å andra sidan är det jag håller på med också allmängiltigt. Risktagande finns inte bara i lavinvärlden. Varför röker vi? Varför kör vi för fort? Varför använder vi inte säkerhetsbälte? Det är samma frågeställningar egentligen. Den personen som kanske kör för fort då och då, det är samma person som sedan är här i Åre och utsätter sig för lavinfara. Det är ju inte så att skidåkare är någon annan ras eller något annat släkte. Vi är alla människor.

– Det är mänskligt att ta risker. En del säger till och med att livet inte är värt att leva om de inte tar risker. Det är väl ingen slump att så fort vi hittar ett fjäll som är högt nog så sätter vi upp en lift där för att ta oss upp dit. Vi vill utsätta oss för farten och krafterna, det är mänskligt, hela skidindustrin bygger ju på det, vi vill ha fartkänslan, så funkar vi.

Risktagande finns inte bara i lavinvärlden. Varför röker vi? Varför kör vi för fort? Varför använder vi inte säkerhetsbälte? Det är samma frågeställningar egentligen.

Lavinforskningen handlade inledningsvis om snökristaller, sedan var det testmetodiker och analysmetoder som gällde innan fokus övergick till observationer, lavinkaraktärer och utbredning av laviner. Men det är först de senaste tio åren som den mänskliga faktorn har vävts in allt mer, berättar Mårtensson.
– Till slut inser man att allting handlar om vårt beteende i en för oss farlig miljö. Det finns en naturlig fara, och när vi människor väljer att exponera oss för den faran så tar vi en risk. Att skilja på fara och risk gör att det plötsligt blir hanterbart. Det går att förklara varför vi gör saker som kan skada eller döda oss, men också se hur vi kan förebygga olyckor, och då är vi inne på att hantera oss själva. Alla vill vi åka skidor och gärna brant, men vi vill ju också komma hem levande. Det är det som är paradoxen, att både äta kakan och ha den kvar. De senaste tio åren har den mänskliga aspekten börjat diskuteras allt mer.

– Jag brukar jämföra med flygplan. Från början ramlade flygplanen i backen på grund av att det lossnade muttrar, propellrar och vingar. Men ganska snart hade man nått en teknisk nivå som gjorde att det inte var något större fel på flygplanen, nu berodde olyckorna istället på den mänskliga faktorn. Tittar man på flyg, nu vågar jag inte säga något exakt årtal, men under de senaste 40-50 åren, så har man flyttat fokus från maskinen till människan. Och där är vi väl i lavinvärlden nu kanske. Vi kan göra jättebra lavinprognoser, vi har en fantastisk räddningsutrustning med olika typer av airbags och transceivers. Vi använder oss av testmetoder som gör att du och jag kan gå ut efter den här intervjun och göra en hyfsat korrekt lavinbedömning ganska fort. Men vad gör vi egentligen av informationen sedan, det är det som är frågan.

I den stora lavinundersökningen som Freeride gjorde tillsammans med Fjällsäkerhetsrådet i våras framkom det att tre av fyra åkare ansåg det nödvändigt att ta risker för att få bra offpiståkning. Något som bekräftas i Mårtenssons forskning. Urtypen som omkommer i en lavin är en småbarnspappa (80 procent är män), runt 33 år gammal, välutrustad, inte sällan med en ABS-säck, och han har övat med utrustningen.
– De som dör i laviner vet i de allra flesta fall om att det är farligt. När jag tittar bakåt kan jag se att en stor del av kommunikationen mot den här gruppen är som att sparka in öppna dörrar. Jag har sagt det själv många gånger, polisen säger det, liftanläggningarna säger det: ”Det är farligt med laviner, undvik branta snörika sluttningar”. Men då svarar åkarna: “Jo, vi vet, men det är precis där vi vill vara”. Om vi kan acceptera att dörren redan är öppen så kvarstår att ändra vårt sätt att kommunicera. Då finns det två variabler att berätta om, nämligen ”var” och ”när”. Vi kan kommunicera var åkarna ska vara och när de ska vara där. När det gäller ”var” har man traditionellt mätt lutningar och bedömt om sluttningarna är konkava eller konvexa. Nu jobbar vi med en ny typ av klassificering som heter Avalanche Terrain Exposure Scale. Det är en teknisk modell på 15 punkter som klassificerar terrängen, och då inte bara form och lutning utan även terrängfällor, exponeringstider med mera. När det gäller ”när” så är dagens bedömningar och prognoser mycket bra. De berättar om nivån av fara just i dag och i framtiden. Vi som skidåkare får veta om vår sluttning, den som är superbra att åka skidor i, är farlig just idag eller inte. Vi kan beskriva snötäcket och lavinfaran, det är vi jättebra på idag, och vi kan beskriva vilken typ av lavinkaraktär det är.

Samma klassificeringssystem utformas nu i flera länder och i Sverige har man genomfört ett stort försök med Naturvårdsverket där man har gjort GIS-simuleringar (geografiskt informationssystem) av ett antal testområden. En lavinexpert har sedan tillsammans med lokal kompetens åkt och tittat på varje sluttning och klassificerat terrängen som mycket krävande, krävande eller enkel.
– Ska man vara i mycket krävande terräng då ska man ha en hög kompetensnivå. Man ska vara i en grupp med en väldigt god sammanhållning, en öppen kommunikation och ha ett bra teamwork, alltså både formella kunskaper och fungera bra grupp-psykologiskt. I enkel terräng, där kan ju vem som helst vara egentligen. Du kan vara dålig på att orientera dig, dålig på att röra dig i terrängen men du kommer förmodligen ändå inte att ställa till det. Och mellannivån är som alltid den mest svårbedömda. Du kan åka rakt in i lavinterräng men du kan också hitta säker terräng.

– Frågan är då hur man kombinerar de två, ”var” och ”när”. Det är egentligen ganska enkel matematik. Ska vi vara i mycket krävande terräng med få vägvalsalternativ, långa exponeringstider och svåra konsekvenser då måste förstås faran vara väldigt låg. Vi kanske bara kan tolerera lavinfara 1 eller 2 i den typen av terräng. Medan i enkel terräng, med många vägvalsalternativ, korta exponeringstider och väldigt säker terräng kanske vi kan tolerera lavinfara 1-4. Vilken nivå av fara jag kan tolerera beror på vem jag är. En bergsguide kan, i det man kallar för krävande terräng, erbjuda sina klienter bra åkning vid lavinfara 1, 2, 3, 4 och 5. En normal offpiståkare kan inte göra det, utan måste kanske begränsa sitt val och välja enklare terräng redan vid lavinfara 2.

Det handlar alltså om medvetet risktagande. Och i och med att många skidåkare uppenbarligen är benägna att ta risker måste vi göra det bästa av situationen, förklarar Mårtensson.
– I en modell med medvetet risktagande passar också utrustning in. Låt oss säga att du och jag, som känner varandra väl, står och ska göra ett åk där vi vet att terrängen är krävande. Vi vet också att det är lavinfara tre.  Då kan jag fråga dig: ”Vet du vad vi gör nu?”. Du svarar: ”Ja, vi tar en risk nu. Det är krävande terräng och det är lavinfara 3, men jag ser ett acceptabelt säkert åk här. Vi ska åka rakt ner här, jag ska hålla vänster där och när vi kommer ner i den där rännan då ska jag in där och sedan kör du”. Så har vi en diskussion. “Om något släpper”, säger du, ”så kommer jag att skråa vänster”. Till slut kollar jag dig: “Har du ABS-säck, har du ryggskydd, har du hjälm, transceiver, spade och sond?”. “Ja”, svarar du. Då har vi gjort ett medvetet risktagande och sedan kör vi det åket disciplinerat ner. Vi vet vilken fara vi utsätter oss för, men vi har också försökt reducera risker och konsekvenser så långt det går. Tvärt emot vad många tror är utrustningen den sista hållpunkten, inte den första. Jag önskar att butiker och försäljare också kunde förstå det.

Svenskar är överrepresenterade när det gäller lavinoffer i Alperna. Vilka de bakomliggande orsakerna är diskuteras flitigt. Stefan Mårtensson har en egen hypotes, att svenskarnas olycksstatistik kan spåras tillbaka till en störning i skidåkarnas riskförståelse på grund av inte helt felfria, ofta för höga, lavinriskbedömningar vid svenska skidanläggningar under slutet av 90-talet och början av 00-talet.
– Statistiken visar att svenskarna, i förhållande till antalet skidåkare, är inblandade i väldigt många lavinolyckor. Och då kan man ju fundera – och jag har ju betalt för att fundera – är det då något speciellt med oss svenskar? Nej, det är det väl inte, vi är ju ett västland med god utbildning, hälsa, välstånd och så vidare. Vad är det då som påverkar? En faktor kan vara att svenskarna generellt är bättre skidåkare än många andra nationaliteter och därmed har lättare att åka offpist. Vi är ju uppvuxna i någon typ av skidskoletradition och har haft många alpina stjärnor och det finns många backar. Så kan det förstås vara. Utvecklingen av skidor spelar kanske också in, och vem som har råd med dem.

Men min fråga är om det kan vara så att svenskarna fått en felaktig mental modell av just lavinfara.

Men min fråga är om det kan vara så att svenskarna fått en felaktig mental modell av just lavinfara. Det har ofta sagts att svenska liftanläggningar har satt för höga lavinfaror. Det påståendet kan ha sin förklaring. Den gamla lavinriskskalan som fanns mellan 1997 och 2004 – den fanns bara i Sverige – har jag jobbat mycket med och också försökt att bedöma risker utifrån den. Jag har säkert hört minst 10-15 lavintekniker som har sagt att det inte gick att bedöma enligt den skalan för att vädret var styrande. Skalan var uppbyggd utifrån att du satte din lavinrisk utifrån vilket väder det hade varit. Till exempel var det så för att kunna sätta en lavinrisk lägre än tre skulle det behöva ha varit stabilt väder i veckor. Och det händer ju aldrig i de svenska fjällen. Normalt bedömer vi lavinfaran utifrån tre klasser av information. Den sämsta kvaliteten på informationen, den som har lägst meritvärde, det är klass 3-information och det är just väder. Det stormar och blåser, är det lavinfarligt då? Nej, det vet vi ju inte men vi vet att det stormar och blåser. Nästa steg, klass 2, det är vad vi kallar för snöstabilitetsinformation. Det är främst tester och den är ju förstås bättre. Vi kanske gräver ett Extended Column Test och vi får det ena eller det andra resultatet, är det lavinfarligt då? Nej, det vet vi fortfarande inte säkert, men vi vet betydligt mer än att det bara stormat och blåst. Den bästa informationen och den som har högst meritvärde, det är direkt information om att det är instabilt, whumpf-ljud eller att har gått laviner. Har det gått laviner nu på förmiddagen i Åre, ja då vet jag också att det faktiskt är lavinfarligt.

Det första som gjordes efter förra lavinkongressen i Sverige, 2003, var därför att byta ut den gamla lavinskalan. Redan i januari 2004 lanserades en ny version.
– I min forskning har jag valt att titta på exakt alla lavinrisker satta på svenska skidanläggningar mellan 2000 och 2013. Min hypotes var att medelvärdet borde sjunka i och med att skalorna förbättras och byts ut. För att kunna jämföra över tid och ta hänsyn till naturliga variationer i hur vintrarna sett ut valde jag ut två referensanläggningar. Två stycken som jag vet alltid har jobbat kvalitetssäkrat med lavininformation, de hade väl egentligen haft sin egen skala som de jobbat efter. Jag gissade att deras lavinrisk inte borde ha förändrades genom åren. Ibland har man tur och det visade sig att så var fallet. De två anläggningarna hade inte någon förändrad lavinrisk över 13 år, utan det var exakt samma medelvärde. Men alla andra anläggningar visade på en tydligt sjunkande lavinrisk. Jag gissar att det förmodligen beror på att liftanläggningarna var bakbundna av den gamla skalan, det gick inte att använda den. Så fort de fick en ny skala att arbeta med så sjönk medelvärdet. Det är ju bara en hypotes, men jag tror att om du som offpiståkare har vuxit upp i en miljö där du får höra att det är lavinfara 3, och så visar det sig att i 50 procent av fallen så har det varit ett skalsteg för högt, så i 50 procent av fallen var det egentligen lavinfara 2. Då borde du få någon typ av förskjutning i din bild av lavinfara. Om det vore på samma sätt när du kör bil så innebär det att du tror att du kör i 90 kilometer i timmen för det visar ju din mätare, men din mätare är nerskruvad så du kör egentligen bara i 70 kilometer i timmen. Så det du tror är 90 kilometer i timmen är egentligen bara 70. Och så en dag så kommer du utomlands och hyr en bil i Schweiz och där är hastighetsmätaren rätt inställd. Du är van att köra i 90 kilometer i timmen, för det har du ju klarat av innan, och så kör du iväg men i den här bilen är 90 kilometer i timmen verkligen är 90 kilometer i timmen. Det kan du inte hantera, det går för fort och så hamnar du i diket.

Kan det även vara så att anläggningarna har valt att sätta en högre lavinrisk för att på så sätt avskräcka folk att ge sig ut i offpisten?
–Så kan det förstås vara. Jag har gjort det själv många gånger själv som chef. Jag är den förste att säga att det är skitsvårt att bedöma lavinfara och är du det minsta osäker så sätter du den så klart hellre lite för högt än för lågt.