Samlade omdömen från en skidtestarhelg
Varje år i slutet av november arrangerar Tandådalen ett omfattande skidtest där de flesta stora märken på den svenska marknaden finns representerade. Här får skidåkaren en chans att provåka säsongens nyheter och många använder denna helg som ett viktigt beslutsunderlag inför kommande skidköp. Ett par teståk säger mer än man någonsin kan få ut av att böja och diskutera med försäljare. Testet är inskickat av Martin Ottosson som är en av Freerides medlemmar.
Jag har sammanställt mina egna observationer från skidtestarhelgen och kompletterat med en del erfarenheter från tidigare tester. Notera att alla omdömen helt och hållet är mina egna subjektiva bedömningar. Jag är 180 lång och väger 75kg och åker hyffsat drivet, men är ingen fartfantom. Jag har två alpsäsonger i benen och snittar runt 75 dagar per år de senaste fem åren. Jag tror därmed att jag representerar en ganska stor grupp av åkarna här på Freeride med min nuvarande tekniska nivå. Jag har diskuterat skidorna över mail med några olika personer och till slut kände jag att kanske fler vill ta del av tankegångarna.
Förhållandena var långt från idealiska. Väldigt mycket folk och dimma gjorde att det var nästan omöjligt att dra på för fullt. Underlaget var omväxlande hårt/isigt och lös/pucklig konstsnö. Bara två nedfarter var öppna (Stora backen och Specialen). Ganska svåra förhållanden att visa sig på styva linan i med andra ord. Definitivt inget att testa bredlagg i, även om det alltid är intressant att se hur de beter sig i sådana svåra förhållanden.
Närvarande skid/brädfabrikanter var F2, Ross, Extrem, Head, Fischer, Salomon, Nordica, K2, Atomic, Stöckli och Techno (!). De enda man saknade var väl egentligen Elan och Dynastar. Överlag låg tyngdpunkten på medelklass pistskidor och 70mm-freeride/skicrosslagg. Föga förvånande kanske. Glädjande nog hade dock alla märken med sig även lite bitigare pistskidor och bredskidor. Det blir ett väldans bytande mellan kategorier en sådan här helg. Man går direkt från breda offpistlagg till en 165cm slalomraceskida. Ibland påverkar helt klart detta intrycket. Ta med andra ord inte omdömena på för stort allvar.
Efter skidans namn finns den testade längden angiven, plus kategori i STOR STIL.
Rossignol RPM 90 Oversize 181cm och RPM 100 Oversize 174 och 181cm (SKICROSS)
Traditionell ross-känsla. Mycket dämp och ganska tunga med snäll kick ur svängen. Förvånande nog kändes den mjukare 90:n klart bäst av de två, både i känsla och grepp. 90-skidan var en av mina favoriter under helgen. Lagom biffig i känslan och väl avvägd balans mellan bak- och framände i svängen. En av de stabilare planken när det gäller småvibrationer. Plattan under bindningen tog bort det mesta. Även en del av snökänslan tyvärr, men det är som det brukar med Ross’s plattor. Troligen räcker inte min vikt och/eller åkning i dimma till för att liva upp 100:an. Jag hade väldigt svårt att få fast den i de brantare partierna.
Fischer FX 8.6 Big Stix FTi 180cm (ALLROUND MIDFAT)
Bara att hoppa på och åka med. Inga konstigheter eller överaskningar. Dock ganska aggresiv slip (kändes så iaf) som gjorde att framänden bettade lite för tydligt. Detta gav en lite osäker och obalanserad känsla i kortsväng i branterna. Lätt och smidig i pucklar för en 85mm-skida. Funkar för mig direkt som allroundskida. För lång radie för att testa stabilitet när man toppar ur den.
Extrem Big Block 193cm (OFFPIST/ALPALLROUND)
Salomonkänsla. Påminner klart om den första AK Rocket. Det ska vara ett lager mer metall i årets modell, men det märkte iaf inte jag av. Väldigt trygg i sitt uppträdande och tack vare sin mjukhet under foten är den ganska snabb när det trixar till sig. Inget vidare isgrepp, men det förväntar man sig inte heller. Förra årets skida gick som en dröm i orört och det lär den här också göra.
Völkl Gotama 190cm (OFFPIST/ALPALLROUND)
Mycket omskriven och omtalad skida. Total helomvändning av Völkl jämfört med den stenhårda Explosive (förutom skärningen då kanske). Mycket mjuk och väldigt, väldigt lättåkt för att vara 105 mm bred under foten. Bara att åka redan första åket, vilket inte brukar vara fallet med så breda skidor. Jag tror inte den kommer vara något vidare om man drar på i pisten. Måste fladdra rejält om det är stökigt. Alldeles för rak i skärningen för min smak. Över 30 meter går bort för mig. Det blir bara för trist. Vissa frågetecken för hållbarheten pga utformingen av boxkanten som är gjord i lackat trä. Testparet hade små, men tydliga tecken på fuktintrång och det är tänkbart att det kan dyka upp svällningsproblem där. Det är dock tveksamt om fukten kan leta sig in till kärnan. Det synliga träet är förmodligen ganska tunt och är troligen där enbart för utseendets skull.
K2 Seth Pistol 189cm (OFFPISTJIBB)
Sägs vara extremt mjuk, men det var den inte. Snarare medelmjuk skulle jag säga. Kanske har K2 styvat upp skidan något till den här säsongen. Klart mer stuns än Gotama och lite väl tungjobbad i Sälens korta pister. Svårt att betta på hårt och kändes tung på nåt sätt. Klassisk K2-känsla mao. Passade inte mig i rådande före. Tilläggas bör dock att jag tidigare den dagen enbart hade åkt på korta slalomraceskidor, vilket medför att det känns lite brytigt att kliva i en så pass bred skida som Pistol. Några i gruppen gillade skidan skarpt och kallade den helgens vinnare till skillnad från mig.
Nordica SUV 10X och 12X 170cm (FREERIDE70)
Testets överraskning. Jag har aldrig gillat Nordica tidigare, men 10:an är en riktig fullträff. Flera som testade den jublade över egenskaperna och höll med om att det här var helgens vinnare. Det är svårt att säga varför egentligen, men det var helt enkelt kul att åka på den. Som en kombi mellan en slalomcarver och en 70mm-skida. Mycket sväng, tillräckligt bra grepp och riktigt bra respons i skäret. Förutsägbar till den grad att man vågar köra på utan att behöva oroa sig för skidans uppträdande. Kan bli lite snäll om det är brännarföre och soligt, men i rådande förhållanden var den bäst av de testade. 12:an var lite tyngre i känslan och därför inte lika lekfull.
Salomon Scream Extra Hot 185cm (FREERIDE80)
Sedvanlig ”jump-on-and-go”-känsla som alltid med Salomon. Hyffsat grepp, hyffsat stabil och väl avvägd skärning och bredd. Denna skida kommer göra att snön i alperna blir uppåkt av 45-55 åriga män med hyrutgåvan av dessa lagg under fötterna. En smygbreddad gammal Scream helt enkelt. Skulle rakt av funka som en allmountainskida, men känns tråkig på nåt sätt. För riktat kommersiell för mig kanske.
Salomon Equipe 10 RC 176cm (FOLKRÄSER GS)
Storslalom/slalom när det är som lättast. Lättfunnet, snällt, men ändå tydligt och imponerande isgrepp. Jag gillar skidor som har bett utan att man behöver jobba för det och det har E10RC. Bettet gör att man vågar lita på skidan och åkningen höjs nåt snäpp direkt. Rapp som få i kortsvängen. Tappar dock när man trycker på och är så pass mjuk att det är svårt att få den att driva igenom lösa partier. Istället krävs lätta fötter och en alert åkare som måste ställa om trycket löpande beroende på underlag. Hade nog vunnit på att dämpas upp med en platta. Helgens bästa skida för skärande kortsväng i lite snällare nedfarter. Den tidvis täta dimman höll ned farten och gjorde troligen att lättåkta skidor som den här uppskattades mer än de skulle har gjort vid soligt väder.
Head Worldcup i.XRC 174cm (SKICROSS)
Den här gillar jag. Pistskida av modernt snitt. Lite bredare än GS-skidor gör att den känns lite biffigare under foten. Krävde kraft för att sitta i hårt. Gav mycket tillbaka i form av stabilitet och driv i skäret när man pressade upp den på kant. Precis lagom mycket sväng för att få en kort sälenpist att leva upp. Enda frågetecknet var isgreppet på riktiga isfläckar. Jag fick inte fast den hur mkt jag än tryckte. Teknikfråga antagligen som till viss del går att kompensera med en aggresivare slip.
Rossignol Scratch BC 188cm (OFFPISTJIBB)
Testade bara ngt åk. Funkar förvånadsvärt bra i pisten om man skippar jib-stancen. Bak med bindningen till bakre märket och den blir en allmountainskida att räkna med. Jib-mode funkar bara inte för min del. Känns som jag håller på att flyga över styret.
Head Mad_trix Mojo 186cm (OFFPISTJIBB)
Mojo var rent ut sagt skit för dimma, puckel och is. Klart sämst av alla skidor jag testade. Dåligt grepp, svårkontrollerad bland pucklar redan i låga farter och mycket svag respons om man sätter in mer kraft. Den som åker aggresivt och stilrent med denna skida på hårt underlag imponerar på mig, för det var sannerligen inte lätt. Nej, den här skidans goda egenskaper hittade jag inte. Går säkerligen väldigt bra i nysnö och på nypistad natursnö, men i helgens dåliga förhållanden räckte den inte till. Jag släppte av på tempot och försökte ta mig ner helskinnad för att lämna in planken så fort som möjligt.
Atomic SL:11 164cm (SLALOMRACE)
Vid introduktionen av SL11 lämnade Atomic mycket av föregångaren BetaRace 9.16’s mångsidighet bakom sig. 9.16 var en av de mest allsidiga slalomcarvers jag har testat. SL11 är en modern raceskida för slalom helt enkelt med allt vad det innebär. Skärningen är tämligen massiv. 13m i 164 har jag för mig, vilket är lite för mycket i mina ögon. Det beror ju iofs på vad man är ute efter. Det fungerar i Sälen och låglandsbackar, men blir jobbigt i längden i längre nedfarter. Den drar klart mer in i svängen än 9.16, som hade en ganska snäll framände. SL11 ska drivas med framfoten och med plöstryck. Flexet är ganska hårt jämfört med konkurrenterna, vilket gör att jag tycker att den är lite tungjobbad i kortsväng, speciellt när man måste släppa skäret. Ett rent skär är målet i alla lägen, men att klara av det i alla lutningar är en utopi. Detta är riktig högprestanda, men man får inte mycket gratis. Jag har svårt att se att någon kan toppa ur den här skidan om man väljer rätt längd. Bindningen som följer med är dock ett skäl till att inte köpa den här skidan. Jag har aldrig förstått idén med att lägga på så pass mkt vikt på en skida avsedd för kortsvängar.
Fischer RC4 Worldcup SC 160cm (SLALOMRACE)
Fischer är mästare på att prångla ut diverse modeller med raceklingande namn som RC4, WC, Worldcup, RaceGS osv. Det krävs en viss grad av detektivådra för att lista ut vilka som verkligen är toppmodellerna. Och det bör man göra, för budgetskidorna är inte mkt att ha. Tex Race SC känns uttryckligen billig och fladdrig (se nedan för detaljer). Worldcup SL är en bra skida, men ingen favorit i mina ögon. Den är alltför anonym. Tungjobbad och seg utan att ge någon riktig respons. Tråkig är ett bra ord i sammanhanget. Isgreppet är godkänt, men det blir inget jubel. Stabiliteten är ok, men inte heller något speciellt. Det finns helt enkelt andra skidor som är bättre och mer intressanta. Kanske är det tom så att man luras lite av designen som verkligen är trött.
Fischer RC4 Race SC 170cm (FOLKRÄSER SL)
Fullständigt intetsägande. Snäll, mycket skärning. Det händer ingenting när man jobbar på lite. Vek när man sätter press på den och på ngt sätt svårtolkat isgrepp. Ena svängen sitter den och nästa släpper det, vilket ger en otrygg känsla. Mycket tydliga högfrekventa vibbar under foten gjorde att den kändes billig.
Salomon Equipe 10 3v 168cm (SLALOMRACE/FOLKRÄSER SL)
En modell som funnits i flera år i diverse grafikvarianter, men som håller än. Typisk Salomonkänsla, dvs bara att hoppa på och åka. Redan första åket känner man sig hemma. Rapp och lätt i känslan. 3V är ärketypen för en skida som ger ett ”gratis” grepp. Det känns som den sitter i blåis de första svängarna, men när man verkligen drar på med fullt tryck orkar den inte riktigt med. Bör slipas med aggresiv kantvinkel för att maximera prestandan. En skida som passar alla nivåer. Mycket vanlig bland uthyrare i tex Österrikiska alperna. Allt från riktigt säkra skidlärare till 50-åriga hasande tyska män gillar skidan. Ett säkert köp mao. En av mina favoriter, mest pga att det är så lätt att hoppa på den här skidan och köra pist nån dag, även om man normalt åker en 90mm-skida. Går riktigt bra även i stora svängar, så länge farten inte är för hög och underlaget inte för ojämnt. Fartstabiliteten är inget problem tycker jag dock, eftersom man ändå inte åker så fort med den här skidtypen. Kräver lätta fötter för att gå bra på mjuk snö. Lägger man på mycket kraft och underlaget är mjukt svarar den inte. Väldigt lik Equipe 10RC med samma typ av flyt snarare än genomdriv i känslan på nypistad natursnö. I år har Salomon lagt till en modell, 3V Race, i sitt sortiment. Den har jag tyvärr inte testat, men man kan efter en snabb besiktning konstatera att den är biffigare än den vanliga 3V och har mer skärning. Den ska bli mycket intressant att provåka när jag får läge.
Dynastar Speed Omeglass 64 165cm (SLALOMRACE)
En mycket trevlig skida, men den kräver passning. Annars är det risk att den skenar iväg pga den tydligt bakändesdominerande skärningen. Jag hade ibland problem med kontrollen i brantare partier. Inte lätt att växla mellan skär och sladd. Att slå sig ner i baksätet är inget att rekommendera. Flexet är ganska mjukt och den känns rapp i vändningarna. Greppet på hårt underlag är bra, men ändå inte helt imponerande, eller det är kanske snarare så att man får jobba fram det. Relativt tung i konstruktionen, vilket gör att man ska tänka till en andra gång innan man drar på en extra dämparplatta. Dynastar har flera modeller som liknar Omeglass i skärning och flex. Legend, Artist, Omecarve osv. Jag har inte riktigt koll på skillnaden. Legend är iaf en grafiktrimmad Omeglass. Kvar i sortimentet finns även Speedcarve 63 som är en skida med mer storslalomkaraktär trots sin kraftiga skärning.
Head Worldcup i.SL 170cm (SLALOMRACE)
Det här är bra grejor. Det känner man på en gång. Lagom dämpat och livlig så att det förslår. Ganska lika Salomon Eq10 3V i känslan, men med bättre prestanda på toppen och med mer sväng. Jag gillar den bäst i lite längre längder. Under 170 är ingen idé för normalt pistbruk, även om rekommenderad längd för slalomtävlingssyfte är kortare. Man vinner mycket allsidighet om man går upp några steg på längden, samtidigt som det fortfarande inte försvinner så mkt smidighet. 170 är fortfarande kort. Tydlig dominans av framänden i skärningen och den går bäst om man går in över skidan framåt i svänginitieringen. Bra för den som gillar rälskänsla, men kanske lite svårkontrollerad för den som är van vid snällare skärning och/eller konstruktion. Det går givetvis att kompensera genom att runda av ngn cm längst bak, men då tappar man mycket grepp. Den går inte riktigt bra i pucklar där det är svårt att verkligen hålla plöstrycket. En teknikfråga naturligtvis, men svårt är det.
Völkl P60 SL 165cm (SLALOMRACE/FOLKRÄSER SL)
P60 SL är förvånadsvärt lättåkt för att vara en Völkl raceskida. Jag har bara åkt ett par åk på den, men hann ändå få iaf en uppfattning. Det tydligaste intrycket var att den är riktigt bra balanserad i skärningen. Jag har åkt på völkl tidigare och har då tyckt att de kräver lite för mycket meckande med slipning och annat för att gå bra. Här funkar det med en gång. Slumpen kan iofs göra att just den slipen på detta par passade mig. Liknar Atomics SL11 i karaktären, men visar inte upp samma svängvilja. Man måste jobba lite för att få den att leva upp. Gör man det sitter den mycket bra på isfläckar. Gör man inte det känns den lite stum trots den korta längden.
