Ski & sail: En turkisk gentleman på topptur i ett norskt äventyrsland

2024-04-03 10:09

Häng med ett charmigt sällskap på ski & sail med den gigantiska segelbåten Christian Radichl längs de norska fjordarna.

En majestätisk vit segelbåt ligger säkert förankrad i en av Norges vackraste fjordar på Sunnmøre. Varje enskild länk i ankarkedjan arbetar tillsammans för att klara av tyngden från det stora ankaret längst ner i kedjan. Det säkerställer att båten ligger helt stilla i den spegelblanka fjorden.

Jag vaknar med ett ryck när en mjuk men hög dansk röst säger

– Godmorgen allesammen, klokken er 06.00 och der er en halv time til morgenmad.

Ålesund i solnedgång. Foto: Martin Olson

Överslafen är lite trång och jag är livrädd för att jag har snarkat, eftersom sovsalen full av okända människor. Jag tittar ut genom det lilla runda fönstret precis ovanför mitt huvud och blir för en bråkdel av en sekund övertygad om att jag fortfarande är i drömlandet. Ett gigantiskt vattenfall reflekterar solens första strålar och ger en regnbågsliknande belysning direkt på vattnet. Geirangerfjorden är illgrön och de vita husen på land är omgivna av vilda berg och gröna björkar som för länge sedan tagit “17:e maj”.

Tina Gerber och Inger Svenning bordar Christian. Foto: Martin Olson

Det är en sällsynt fjordcocktail av synintryck mitt i världsarvet. Jag väcker den svenska fotografen Martin och den schweiziska Instagram-stjärnan Tina som fortfarande sover tungt i de närliggande kojerna. Det norska folkäventyret har tydligen börjat, på riktigt. Vi har gått med på en ”Ski & sail”-resa till Sunnmøre. Kort sagt bor vi ombord på en stor segelbåt – vi ska få lite bekantskap med båten och seglingen på dag ett och två, sedan ska vi göra guidade toppturer de återstående tre dagarna.

Som den enda norska personen i mitt resesällskap var jag ganska medveten om båtens namn, skönhet och storlek i förväg, eftersom jag hade varit med på ett liknande skolfartyg tidigare. Svensken Martin trodde dock länge att vi skulle ut på tur med en fjällguide som hette ”Christian Radich”. Humorn för resan började således tidigt, då detta erkännande kom redan innan vi hade satt av mot hamnen i Ålesund för att gå ombord på båten.

Mastklättringen med fjordutsikt ingår när man åker med Christian Radich. Foto: Martin Olson

Den ursprungliga planen var att vi skulle lära oss att segla båten inne i Hjørundfjorden, men lugnt hav och inte ens en vindpust ledde till att besättningen tog till plan B och ändrade både kurs och fjord. I Geirangerfjorden skulle det åtminstone finnas en bris om inte annat. Problemet med att rigga segel i sådana miljöer är bara att det är ganska lätt att glömma att dra i repet och istället ta upp kameran. Vi delas ändå in i fyra roterande arbetslag. Vi går ombord och ställer upp enligt instruktionerna för arbetsuppgifterna och ropar plikttroget ”HOY” för anmälan när hela laget är på plats. Det används förresten lite här och där av alla ombord på båten; ”HOY” alltså.

Vi lär oss olika knopar och tekniker, står vid rodret och styr båten, vi håller utkik, hissar och sänker seglen, har brandsläckningsövningar, och utmanar höjdrädslan och våra egna gränser när vi klättrar upp i den cirka 35 meter höga riggen.

Alla får lära sig att hjälpa till med båten. Foto: Martin Olson

Skeppet Christian Radich är en fullriggare med tre master som är 37,7 meter höga. Hela 27 segel i olika storlekar måste arbeta tillsammans och hanteras, om allt går bra uppnås en toppfart på 14 knop och med tanke på att fartyget är 72,5 meter långt och 9,7 meter brett är det ganska imponerande. Det fasta besättningen ombord består av 18 personer och det finns plats för ytterligare 88 kadetter eller studenter. Fartyget byggdes ursprungligen 1937 som ett skolfartyg för utbildning av sjömän till den norska handelsflottan. Mannen Christian Radich var angelägen om att ge ungdomar utbildning för att bli ordentliga sjömän och testamenterade 90 000 kronor för att bygga en segelbåt, under en förutsättning; nämligen att båten skulle bära hans namn. Från 1999 har verksamheten inriktat sig mer mot chartermarknaden och mot betalande medseglare som oss.

Transfer till land. Foto: Martin Olson

Tillbaka i Hjørundfjorden och efter en lång dag på däck serveras vi en utsökt närproducerad middag av båtens eminenta kock. Vi får gå av för natten för att vara redo för nästa dags äventyr. Våra guider har också kommit ombord för att dela in oss i grupper efter färdigheter och önskade mål för turen. Vi väljer en lätt mediumgrupp, eftersom vi har med oss ett par ”paparazzier” med tung kamerautrustning. Vi hamnar i en internationell, glad och välkomnande vänkrets med mycket olika erfarenheter när det gäller fjällvandring och skidåkning. Marika, Astrid och Catharina eller Cacki som hon kallas är från Norge men bor och arbetar i London eller Berlin. Cackis pojkvän kommer från Turkiet, heter Kemal och har ett stort vitt leende och perfekt engelska. Vår guide heter Gustav Pless, han är svensk men relativt norsk efter många år i den norska fjällvärlden.

– If this was in London, we would be arrested! Utbrister Kemal medan han håller ett fast grepp om Cacki.

“if this was London, we would be arrested”. Foto: Martin Olson

Vi sitter på flaket på en pickup som måste använda en låg växel för att ta sig uppför den branta och slingrande grusvägen upp från den lilla byn Trandal där vi gick i land efter en poetisk båttur på blankt hav med en mindre båt från vår bas på Christian Radich. Vägen slingrar sig genom ett landskap som är så vackert att det kunde ha tagits ur vilken nationalromantisk målning som helst.

Det har varit en varm vår, så snögränsen ligger på cirka 600 meter. Vi har blivit informerade i förväg om att anmarschen till toppen kan bli ganska lång och snöfri. Solen skiner från en klarblå himmel och stämningen på flaket blir bättre allt eftersom vi närmar oss Trandal Valley. Vårt mål för dagen är den något mindre kända bergstoppen Tårnet, som ligger på 1338 meters höjd vid gränsen till Riksheimsdalen.

Där snön finns. Kemal kämpar på i bakre ledet. Foto: Martin Olson

Det tar lite tid att organisera folk och utrustning efter den lätt actionfyllda bilfärden upp till Trandal Mountain Farm. Vår guide Gustav kontrollerar med stoiskt lugn allas ”setup” med skidor på ryggen och ser till att lavinutrustning, matsäck, snacks, dryck, extra kläder, förbandslåda och solkräm är med i ryggsäcken. Han kontrollerar också att alla i gruppen slagit på sin transceiver. Det blir ganska snabbt klart att vår turkiska vän Kemal inte har använt sin topptursutrustning tidigare. Han har åkt skidor, men har aldrig bestigit några berg med skidor på fötterna.

Jag tittar upp på fjällsidan som vi så småningom ska ta oss över och tycker att den ser väldigt brant ut på avstånd. Det ser ut som en stor skål i terrängen under topparna Tårnet, Storvasstinden, Blåbretinden och Skarrabben. Vi ska först korsa en flod, sedan följa den långa sluttningen in i Trandal Valley innan vi börjar den branta klättringen uppåt i fjällsidan Tverrelvane under Skarabbvatnet. Jag tänker för mig själv att detta kan bli intressant; innan jag driver bort tankarna och påminner mig själv om att jag oftast inte är den första som når toppen heller. Vattnet brusar under mina pjäxor och blodet cirkulerar bra i kroppen när jag tar ett långt st eg över floden för att hålla mig torrskodd. Kemal står vid flodbredden och tar emot och hjälper både mig och resten av gruppen över. Det blir skratt och high fives, samt en del välplacerade humoristiska kommentarer.

Kemal nöjd att snart nå toppen. Foto: Martin Olson

Sådärja, en citatmaskin och en gentleman. Vår fotograf Martin tar sig också torrskodd över, och springer nu runt oss som en speedad fågelhund. Muskler och vårkänslor tävlar om uppmärksamhet ju längre upp vi kommer i backen. Fåglarna kvittrar, bäckarna porlar och hjärtan bankar när vi sakta men säkert rör oss mot målet. Ett steg i taget, uppåt. När vi äntligen når snögränsen och sätter på stighudarna belönas Kemal för sin insats vid vår passage över vattnet för en stund sedan.

Tina är född och uppvuxen i Schweiz, och hennes färdigheter både uppför och nerför bergen är imponerande för att uttrycka det milt. Trots att hon är liten till kroppen och säkert inte väger mer än en fjäder, finns det en otrolig styrka och teknik i allt hon gör. Tina tar snabbt på sig ansvaret för Kemal och hamnar längst bak i gruppen, hon gillar att lära ut vad hon kan, och samtidigt får hon tid att lägga upp bilder på Instagram. Hon lever av en friluftsblogg i Schweiz och har många följare och sponsorer att tillfredsställa.

Bad i fjorden är en del av ski and sail-konceptet! Foto: Martin Olson

Jag tittar bakåt och ser plötsligt en av Kemals skidor försvinna några meter nerför fjällsidan, det blev visst för brant för att göra en ”kickturn” i kombination med att en stighuden lossnade för säkert sjunde gången. Tina åker ner för att hämta skidan medan Kemal tar något att dricka. Jag frågar om han är ok och får världens största leende och följande svar tillbaka;

– I will be soon. Thank you so much for asking!

En sådan självkontroll. Jag och de flesta andra jag känner hade nog gått i taket för länge sedan om samma sak hade hänt oss. Jag pressar ur mig klyschan;

– Keep up the good spirit, och fortsätter framåt.

Det är mycket att ta in även för en bergsget som är van vid högre berg och tunnare luft. Vi avbryter ögonblicket och vänder blicken nedåt och hejar på Kemal de sista meterna. Vilket team tänker jag när jag kastar mig in i den bästa gruppkramen.

– Inger, you know it says Wayback on your skis right?!? Utbryter Kemal plötsligt.

– Yes I know, why? Säger jag frågande.

– I was walking behind you and I kept looking at your skies dreaming about the WAY BACK.

Jag skrattar högt, justerar skidglasögonen, spänner pjäxorna och svarar;

– Well lets do it then.

Tina Gerber lägger en välförtjänt vänster i vårslasket. Foto: Martin Olson

Skidtipparna vänds ner mot fjorden, snart på väg mot en välförtjänt afterski. Snön känns perfekt avvattnad och har fint glid när jag dundrar ner för samma fjällsida som vi gått upp för.

Författaren i sitt favoritmiljö. Foto: Martin Olson

Vilda glädjetjut hörs från hela gruppen, inklusive Kemal. Jag ligger i snösprayen bakom det lilla fartvidundret från Schweiz, mina ben är ordentligt indränkta i mjölksyra och jag känner att jag lever. Inuti mitt huvud är Tina min spegelbild nere i den blanka fjorden och jag känner mig som världens lyckligaste.

Skeppskockarna fixar nybakt bröd. Foto: Martin Olson

Väl nere på en av Trandals två serveringsställen, den legendariska Christian gård, träffar vi de andra grupperna från vårt segelfartyg. Stämningen på uteserveringen är mer än elektrisk. Skratten sitter löst och det skålas flitigt. Jag lyfter det stora ölglaset och skålar med Kemal, som nog alla i vår grupp blev lite förälskade i under dagen. Tänk att den antagligen svagaste länken visade sig vara den starkaste. Kemal var limmet i gruppen som alla ville hjälpa till att ta sig till toppen, och han lärde oss en viktig lektion om hur vi alla borde bete oss mot varandra, särskilt när man är trött. Det handlar inte alltid om att komma först upp till toppen, det viktigaste är väl egentligen att alla i gruppen kommer tryggt upp och ner.

Torkrummet. Foto: Martin Olson

Långt ute i fjorden ser jag den magiska konturen av Segelfartyget Christian Radich, som fortfarande ligger helt stilla där vi lämnade det innan solen gick upp tidigare idag. Varje liten länk i ankarkedjan har också arbetat bra tillsammans under dagen för att klara av tyngden från det stora ankaret längst ner i kedjan, och säkerställt att fartyget inte har drevat iväg på egen hand …. Ett team eller en ankarkedja är aldrig starkare än den svagaste länken. Idag var vi stabila tänker jag medan solen sakta men säkert har börjat sin resa ner i fjorden i öst. Jag ler stolt för mig själv och känner att fjärilarna i magen precis har kommit ihåg att vi faktiskt ska till en ny bergstopp redan imorgon. Herregud, vilken förmån vi har här i vår sagovärld.