Svensk duo genomför världens längsta resa på rullskidor

Det är inte för inte som Jonathan Ljungqvist från Habo, och Marcus Aspsjö från Lidköping, tilldrog sig smeknamnet, “the crazy Swedes,” när de i våras korsade Australien på rullskidor.

Dragandes på varsin barnvagn, som kunde innehålla upp till 50 kilo packning, skidade de från Sydney till Perth, en sträcka på 400 mil. Rullskidsturen, som tog 82 dagar, är den längsta som någonsin gjorts utan följebil.

Ett sanslöst äventyr där svenskarna överväldigades av den australiensiska gästfriheten och överkom diverse missöden som värmeslag, vurpor och halsinfektion.

Hur föddes idén?

– Nä, det var så att för tre år sedan så cyklade jag och Marcus från Sverige till Tanzania i Afrika. Vi blev så pass fast i den livsstilen, att varje dag ser man någonting nytt och gör någonting nytt. Så då tänkte vi, att hur kan vi ta det här till nästa nivå?

– Då kom vi på att vi ville göra tre stora äventyr under ett års tid. Vi började faktiskt förra sommaren med att korsa Europa med en havskajak. Vi paddlade ungefär 340 mil från Sverige till Svarta Havet.

Därefter vandrade de genom Indien.

När duon stod på startlinjen i Sydney hade Jonathan, som visserligen åkt mycket längskidor men bara stått på rullskidor fyra gånger tidigare.

– Då var det faktiskt, ‘vad har jag gett mig in på nudå.’ Men ja, det gick…

– Vi började i februari då var det extremt varmt. Vissa dagar hade vi upp emot 50°C och då var det förfärligt. Vi kanske fick gå upp klockan halv fyra på morgonen och skida till 11 på förmiddagen och sedan låg vi och sov i skuggan från 11 till fyra, fem för att sedan köra på kvällen igen. Det var så vi fick besegra hettan.

Väl framme vid ökenområdet Nullarbor [som sägs ståta världens längsta raksträcka, reds. anm.] svalnade väderleken. Däremot fanns inte enda matvaruaffär på 100 mil och mellan varje bensinstation, vars sortiment oftast bestod av nudlar och kex, var det cirka 20 mil.

Ingen optimal diet och kilorna rasade. Speciellt som det var i Nullarbor som äventyrarna bestämde sig för att, “verkligen pusha.” Det vill säga, att köra ett Vasalopp om dagen i över tre veckors tid.

– En bra dag var när vi hade lite medvind, då kanske det tog nio timmar. Men om vi hade motvind, behövde vi också klara de där tio milen för vi hade ett stort event förberett för oss ett visst datum i Perth så vi ville verkligen komma fram. Då gällde det att vi höll de där tio milen om dagen så ibland började vi skida sex på morgonen och blev klara vid midnatt. Då var det väldigt, väldigt tungt psykiskt.

Vad sa folk när ni dök upp vid horisonten med era barnvagnar?

– Det var det som var så roligt för det här spred sig på långa vägar. Vi kunde komma in på en bensinstation på Nullarbor och så kunde hon som jobbade där säga: ‘Är det ni? Är det ni som här? Ja, vi hörde talas om er för en månad sedan.’ Jag bara tänkte, ‘Va?’ Och så, ‘men ni får ta vad ni vill här gratis, det bjuder vi på.’

– Och det hände många gånger att vi blev så bortskämda. När vi kom in Mandurah stod borgmästaren och väntade på oss och bjöd oss på hotellnätter. Det spred sig om de, “crazy Swedes.”

De blev också stoppade av polisen ett par gånger.

– Vi körde mitt i natten, som sagt. Lastbilarna hatade oss och ringde polisen. Så ibland kom polisen och stannade och sa, ‘äh grabbar, nu får ni inte köra mer, nu får ni slå upp era tält.’

– De visste att vi gjorde det här för välgörenhet så de tyckte ju ändå om det.

Egentligen krävdes det ett särskilt tillstånd för att köra i Australien.

– För vi orkade inte vänta en hel månad på att det skulle ansökas och då skulle vi ha följebil och hela rubbet, enligt regelboken. Vi bestämde oss bara för att köra tills dess vi skulle bli arresterade. Det var det som var planen, men polisen, de hade ju aldrig sett rullskidor. De visste inte ens var det var för något.

Vid ankomsten till Perth den 1 maj stod nästan 50 personer och väntade. Någon hade t.om. bakat smörgåstårta. “En av de sjukaste grejerna jag har varit med om,” säger Jonathan.

Dessutom samlade de in cirka 70.000 kronor till förmån för Hand in Hand, en välgörenhetsorganisation som bl.a. bekämpar barnarbete och för att få bort barn från gatan i Indien.

Har ni något annat stort mål?

– Ja, vi har väl många planer för man är lite äventyrsskadad. Nu i oktober ska jag tillbaka till Afrika och vara där i en månad och guida lite på Kilimanjaro.

Dessemellan är det svensk sommar och Jonathan får syssla med sitt drömjobb — att resa runt och föreläsa om sina äventyr.

– Jag brukar säga att mina viktigaste tips är att tänka nutid. För hade jag tänkt att nu ska jag åka Vasaloppet varje dag i tre veckor, då hade det blivit kortslutning i huvudet. Jag tror att om man fokuserar på nuet hela tiden och bara tar det dag för dag, då kommer man fram till slut.