Allt du behöver veta om Freeride World Qualifier (FWQ)

På snabb tid har Freeride World Qualifier (FWQ) blivit en hemvist för svenskar. Vi pratar med några av dessa för att reda ut hur det är på kvaltouren och vad som krävs för att lyckas.

Kajsa Larsson

Ålder: 23
Bor: Överallt och ingenstans, men för tillfället mest i Jönköping.
Favoriträtt: Kyckling, ris, currysås och gelé.
Förebild: Tatum Monod och Matilda Rapaport
Sociala medier: kajsalarsson.com och @kajsal
Bästa FWQ resultat: Etta i en tvåstjärnig.
Favorittävling: NM, så mycket pepp!

Filippa Ring

Ålder: 26
Bor: Stockholm
Favoriträtt: Tacos
Förebild: Kaj Zackrisson
Sociala medier: www.filipparing.com instagram: @filipparing
Bästa FWQ-placering: Vinst i en trestjärnig
Favorittävling: NM i Riksgränsen

Karin Stöckel

Ålder: 24
Bor: Kiruna
Favoriträtt: Vitnamesiska vårrullar
Förebild: Evelina Nilsson
Sociala medier: Instagram:@karinstockel & www.karinstockel.com
Bästa FWQ-placering: 2:a Lec Arcs (fyrastjärnig) 2016
Favorittävling: Nendaz Freeride Camp och Houchfugen

Gabriella Edebo

Ålder: 22 (23 den 27e nov, så beroende på när denna publiceras 😉
Bor: Så lite som möjligt i Stockholm
Favoriträtt: Den wok jag nästan utplånade halva Champolucs svenska säsoongarbefolkning med i vintras (Italiensk stark-krydda är inte att leka med tydligen)
Förebild: mor- och farföräldrar och Angel Collinson
Sociala medier: @gabriellaedebo
Bästa FWQ-placering: Lyckats krascha mig till en 6e-plats en gång på en 3*!
Favorittävling: Ride the Cow i Hemavan & FWQ 3* i Chandolin, Schweiz

FWQ är en förkortning av Freeride World Qualifier. Vilket i sin tur kan sammanfattas som en serie tävlingar med syftet att sålla ut de åkare värdiga att tävla på världstouren i friåkning – FWT – Freeride World Tour.

Om Freeride World Tour består av strålkastarljus och tävlingar i bland annat Alaska, direktsända sådana med kommentatorer som nämner sponsorers namn så fort tillfälle ges, är FWQ mer än bokstavligt talat bergets baksida. De flesta tävlingarna sker lite i skymundan, åkarna betalar anmälningsavgifter ur egen ficka och får på sin höjd ett liftkort och en t-shirt som tack för att de dök upp.

Ambitionsnivån för en vinter förefaller därför vara lite högre hos dessa åkare än hos vanliga säsongare och skidluffare. Det krävs nämligen inte bara skicklighet på skidor, utan också en hel del planering och administration, för att ta sig runt mellan tävlingarna. En vilja att avstå både pengar och potentiellt bra skiddagar på andra håll är alltså bra och nästan nödvändiga egenskaper för åkare på FWQ.

I ett försök att få en känsla för hur livet på FWQ kan vara, samlade jag ihop ett par deltagare för en frågestund. Så utan fler dröjsmål, möt: Filippa Ring, Gabriella Edebo, Karin Stöckel och Kajsa Larsson.

Jag fångade upp kvartetten i Riksgränsen, Robert ”Radical Rob” Gustavssons plantskola vid riket slut, där de precis avslutat säsongen med de Nordiska mästerskapen i extremskidåkning. Få platser på planeten känns bättre lämpade för ett sorts samtal om friåkningstävlingar.

– Det var här det började, svarar Filippa på min inledande undran kring hur idén till att tävla i friåkning föddes.

Vi sitter i hotellobbyn och slitna skalplagg vandrar förbi. Fåtöljerna runt omkring oss ockuperas av leende ansikten, naggad skidutrustning och gogglebrännor. På bordet står korgar med hamburgare och arvet efter generationer av svenska skidåkare sitter både i och på väggarna.

– Min klass på skidlärarutbildningen var här som funktionärer på tävlingen, fortsätter Filippa. Och jag blev nyfiken på att tävla i friåkning. Jag ville testa som ett sätt att pusha mig själv och min skidåkning. Efter att jag ställt upp och kört här i Gränsen ville jag ha mer och hittade FWQ.

– Samma för mig, fyller Karin i. Det var min vinst här på NM 2013 som fick mig att börja snegla mot FWQ.

– Jag är tävlingsmänniska, säger Kajsa som tar upp en del av den röda tråd som visat kvartetten vägen ner till alperna och visar att det är ett gäng vinnarskallar jag sitter och pratar med. Jag har nog alltid gillat att tävla. Jag har tävlat i varenda grej jag hållit på med. Skidåkning skulle bli min frizon men så blev det ju inte. Jag älskar att tävla. Men FWQ är min pojkväns fel. Han körde och jag blev nyfiken och anmälde mig till NM förra året. Så jag antar att man kan säga att det var här det började för mig också.

– Jag blev övertalad att anmäla mig till NM och Ride the Cow av några kompisar i S:t Anton, säger Gabriella och bryter Riksgränsentrenden.

Att jag pratar med fyra människor som älskar skidåkning råder det inget tvivel om. Men det känns som om FWQ-ambitionen har spetsat till deras fokus. Skidleken är allvarligare. Baksidan av bergen är inte bara lekplats, där finns numera mål och milstolpar som ska dunkas ner och köras förbi.

– Har tänkt mycket mer på hur jag åker och pushat mig själv i vinter, fortsätter Kajsa när jag undrar om FWQ har förändrat deras vintrar.

Filippa nickar. – Att ha mål att jobba mot under säsongen är kul och känns mer utvecklande. Plus att med olika tävlingar blir vintern uppdelad i etapper och rinner inte bara på. Det känns som att jag får ut mer av den.

– För mig har ett åk på tävling en helt annan känsla än ett vanligt åk i offpisten, lägger Gabriella till. Det blir värt så mycket mer. Mycket mer fokus och ladd.

Vilka är nackdelarna med att kuska runt på kvaltouren?
– Mycket kretsar runt tävlingarna och mycket energi går till resultat och resor, säger Kajsa.

– Jag gör av med pengar istället för att tjäna dem, påpekar Filippa som jobbade som skidlärare i Åre innan hon bestämde sig för att satsa på FWQ. Men för mig blir nackdelarna lite av fördelarna också. Jag får bestämma själv vilka tävlingar jag ska köra, vilka jag ska bo med och hur jag ska åka dit. Det finns ingen tränare som roddar eller bestämmer. Vilket gör att det blir, som Kajsa var inne på, mycket administrativt arbete runt tävlingarna. Det är på gott och ont.

– Har det inte varit ganska snabba vändningar i vinter, frågar sig Gabriella och fortsätter. Jag menar inställda tävlingar på grund av för lite snö, en vecka senare för mycket snö och för hög lavinrisk, och sen ett inställt event på grund av snöbrist igen. För att de råkade spränga bort all snö när dem skulle lavinsäkra berget?

– Ja, Ibland är det svårt att behålla inspiration och motivation. Speciellt efter tre månaders flängande runt mellan alporter, avslutar Karin.

När vi börjar prata om alla konstigheter jag hört om FWQ-organisationen under vintern, suckar Karin tungt. En sådan där suck av det tyngre slaget som kanske springer ur frustration över att någonting som borde vara bra, som kunde vara bra, något man brinner för, inte riktigt fungerar. Jag kan inte låta bli att undra var gränsen mellan en sådan suck och andra suckar går. Suckar som kanske kommer när det är måndagsmorgon och en maskin strejkar en kilometer ner i gruvan, under Kiruna, där hon tillbringar sommaren och hösten för att få ihop till nästa vinters reskassa.

– Ja, börjar hon på utandning. Det känns som att organisationen skulle behöva mer budget och mer engagemang och mer jämställdhet. Mer av allt. Det har varit så många ostrukturerade tävlingar och så mycket väntan i vinter.

Vad skulle du vilja förbättra? Vad skulle du ändra på om du var överste FWQ-general?
– Wow, stor fråga. För som du vet har man ju en aningen kritisk inställning till vissa saker…

Haha ja, det var lite därför jag ställde den till dig. Hit me!
– För det första tycker jag mer resurser måste läggas på FWQ för att fler ska vilja köra och lägga ner så mycket tid och pengar på det. Det blir som en spiral som antingen blir positiv eller negativ. Tävlingarna måste bli bättre organiserade, jämnare nivå, för som det ser ut idag är vissa superbra och andra värdelösa.

– Kommunikationen! skriker Kajsa Larsson mitt i allt och östgötskan slår igenom sorlet i lobbyn. Tävlingsledningen skulle lätt kunna uppdatera oss på flera olika sätt om event och saker som händer. Saker som skulle vara bra att veta. Men nänä. Skit i det typ.

– Alltså, många arrangörer verkar till och från helt sakna framförhållning och logiskt tänkande, säger Gabriella ser fundersam ut.

– Ja, enkla saker verkar vara så svåra, nickar Karin. En FWQ advisor till exempel. En sådan borde finnas tillgänglig, på alla tävlingar. Det finns på fyrstjärniga tävlingar men det är ofta olika personer. Om det är olika personer hela tiden kan det bli rörigt. Då finns risken att bedömningen inte håller samma standard och samma krav.

Tävlingarna är graderade från 1-4 stjärnor. En fyrstjärnig tävling ligger strax under Freeride World Tour.

FWQ advisor?
– Alltså någon som är där för att utvärdera varje enskild tävling och hjälpa de lokala organisationerna att bli bättre och bättre.

– Och självklart, säger Karin och tonläget skvallrar om att hon kommer in på en hjärtefråga. Lika prispengar till herr respektive damklass. Hur förbannat svårt kan det vara?

Det blir engagerat vid bordet när bristerna i organisationen radas upp. En åhörare behöver vara döv, blind, stum och förmodligen på en annan planet för att missa passionen som finns runt skidåkningen och FWQ. Det märks tydligt att det inte är människor som får allting betalt och blir inbjudna på en räkmacka till olika event som sitter runt bordet. De offrar sina somrar vid ett snöaltare för detta. De vill att det ska vara så bra som möjligt.

På frågan om vad som är absolut bäst med att involvera sig i FWQ-cirkusen dyker den röda tråden upp igen och jag börjar se möjligheter till en liten röd fläta. Om den första och andra tråden representeras av en kärlek till skidåkning och hårda vinnarskallar, blir den tredje och sista tråden som behövs, kompisarna. Skidåkningen, vinnarskallar och gemenskapen blir den röda flätan i vårt samtal.

Precis som att FWQ bidrar till att åkningen under vintern blir mer fokuserad tycker jag mig även att vänskapsbanden knyts hårdare runt just branta tävlingsåk, logistik och en smått märklig tävlingsorganisation. Runt hela spektaklet. Cirkusen! Åkarna kliver på en karusell och åker tillsammans. En friåkningstävling andas gemenskap. Åkarna hjälper varandra med alltifrån lån av utrustning, boende och transport, linjeval och allt däremellan.

Filippa sätter fingret på känslan
– Det blir ett himla äventyr där man kan hamna i alla möjliga bra och dåliga situationer på alla möjliga bra eller dåliga platser, med människor man tycker om, vilket berikar säsongen…och livet!

Det är alltså ingen myt detta, att friåkarna är en enda stor lycklig familj?
– Det är lite av en big happy scandinavian family skulle jag säga, börjar Kajsa och Karin håller med
– Ja, hela grejen är faktiskt väldigt familjär. Och som Kajsa säger, svenskarna har väl en tendens att hänga ihop väldigt mycket. Absolut mer kompisar än konkurrenter. Vi rekar tävlingsåken ihop, hjälper varandra och peppar varandra. Det blir verkligen en speciell gemenskap. Man blir varandras coacher och konkurrenter på samma gång.

Hur var det när du kom ner Gabriella, du kände väl inte så många i början?
– Att svenskar håller sig lite för sig själva stämmer. Min första tävling jag körde kände jag ingen alls, men träffade trevligt folk från länderna nere kring alperna direkt. Tog faktiskt längre tid innan jag lärde känna svenskarna på touren.

– Tror det blir lite naturligt, flikar Filippa in. Att man blir kompisar alltså. Jag menar tävlandet blir ju en väldigt liten del av skidåkningen egentligen. Alltså själva tävlingstillfällena. Så emellan där blir det ju att man åker skidor med sina ”konkurrenter”. Det blir ju så, man bor ofta ihop och åker på samma nivå.

– Men, säger Kajsa. Det är klart att man fokuserar på sitt just på startlinjen. Det är ju därför man är där. Alla vill ju vinna och göra så bra ifrån sig som de bara kan. Men man blir ju sjukt glad för andras framgångar också. Även om man kan vara besviken på sin egen prestation.

Vad gör er mest nervösa när ni står på start?
– När det är ett kvalåk innan finalen, alltså jag hatar det verkligen. Det blir så många fler variabler. Hur ska man åka? Ska man satsa allt? Safe:a lite? Säger hon sedan och ser ut som om hon är tillbaka på start, säger Karin efter att hon funderar en stund.

Kajsa Larsson tittar också på mig som om hon minns någonting från vintern och fortsätter
– Att stå på starten och helt plötsligt känna att, fan jag har inte en aning om vart jag ska! Åket ser ju helt annorlunda ut på starten och det får mig att bli sjukt nervös. Men så fort jag förstått vart på face:et jag är brukar jag lugna ner mig.

Har ni några konstiga ritualer innan tävlingar?
– Har ju ett visst sätt att förbereda mig i stort, som hur jag rekar och tänker mentalt. Men inga konstiga tursockar eller sådant, börjar Karin.

Filippa? Är du vidskeplig? Några tursockar? Turtrosor?
– Nej skulle jag inte säga. Jag brukar nynna på en bra låt och stampa igång benen, om det räknas?

Gabbi?
– Inte direkt. Gabriella ser också ut som om hon sitter och tänker tillbaka på den vinter som just nu, här i Riksgränsen, håller på att smälta ner och dö på en lerig parkeringsplats bakom en husvagnscamping.
– Är däremot noggrann med att kolla så ingen snö eller is fastnat under pjäxorna bara, hänger i sedan race-tiderna. Och kollar alltid bindningarnas förspänning och skruvar upp DIN-en lite innan start.

Larsson! Ge mig något!
– Nej, är så sjukt normal vet du.

Det absolut bästa med själva tävlingsdagen då?
– En sammanfattning av allt det vi pratat om nu, säger Karin och summerar. Tävlingsdagen kokar ju ner till det. Man får pusha sig själv på stora åk, på stora berg. Sätta ihop en taktik och när man utför den planerat är lyckan total. En lycka man sedan får dela med sina bästa kompisar.

– Ja! Hojtar Gabriella. Känslan när man kommer ner i mål efter att ha kastat sig ut för klippor och branter utan att veta vad som väntar nedanför är oslagbar.

Om någon som sitter hemma och läser detta blir sugen på att ge sig söderut och ansluta till er, har ni några tips och trix?
– Jag skulle skriva till någon som jag vet tävlar och fråga om tips och råd och om man kan mötas upp på en tävling, börjar Kajsa. Det är inte alltid självklart hur allting fungerar. Eller att det fungerar.

– Ja, prata med de som redan håller på, fyller Filippa i. Åk till Ride the Cow i Hemavan eller hit till Gränsen och kör NM. Testa på hemmaplan först om det känns lättare och tryggare. Anmäl dig till en tävling, så du har ett datum att sikta mot. Dra ut och träna. Droppa klippor och kör i stökig terräng, fortsätter hon medan hon ler och kanske minns sina egna första stapplade steg i tävlingsvärlden…

På frågan om vilken siffra budgeten landat på i vinter får jag lite flytande svar om vad som ingått i beräkningarna och om budget hållits. Vad är en budget egentligen? Kanske är det så att skidåkare i slutet på vintern ogärna står på en lerig parkering och funderar på vad som krävs för att få ihop en vinter till? Någonstans mellan trettio och sextiotusen verkar dock vara en bra gissning.

Gabriella, du som kört första ordentliga året i år. Rädda en rookie från misstag du själv begått?
– Välj en linje som du känner att du klarar av istället för att hitta på alltför mycket dumheter vid gränsen av din förmåga. För att få plats på högre rankade tävlingar behöver man bra poäng och det får man inte genom att krascha.

Karin får sista ordet och avslutar med ett rungande.
– Och kolla upp försäkringar!