Allt om lavinen i Åre: ”– Jag accepterade att jag skulle dö”

I april gick en stor lavin på Lillskutan i Åre. En händelse som har förbryllat och rört upp stora känslor, inte minst för de personer som var involverad i händelsen. Freeride har djupdykt i vad som hände på Hällfjället denna soliga vårdag och pratat med personerna som var med:
– Jag tänkte att det var trist att livet skulle sluta nu, bara 19 år gammal, och jag hoppades att min bror inte också hade blivit begravd så att mina föräldrar kunde få ha ett barn kvar i livet åtminstone, säger John som begravdes i lavinen på Hällfjället. 

Söndagen den 11 april 2021 gick en stor lavin på Hällfjället, Lillskutan i Åre som höll på kosta livet för en skidåkare. Lavinen var cirka 250 gånger 300 meter stor, blocken i lavinkäglan var i storlek med en personbil. Två personer drogs med varav en begravdes helt under snömassorna, han kunde lyckligtvis grävas upp levande efter tio minuters intensiv kamraträddning.

Detta är en händelse har rört upp stora känslor bland skidåkare i hela landet och lavinen på Lillskutan har diskuterats flitigt i såväl freerides forum som på andra platser.

Men vad är det egentligen som gör denna händelse så unik och känsloladdad? Det skulle kunna vara det faktum att det rör sig om unga människor som åker skidor i ett lättillgänglig område i Åre där sannolikt många som har varit involverade i diskussionen också vistats någon gång. Att lavinprognosen var bedömt till en tvåa på den femgradiga skalan gör dessutom händelsen ännu mer intressant och komplex.

Låt oss prata med några av de som var med i lavinen på Hällfjället, och ta del av deras berättelser. Kanske kan vi lära oss något av deras erfarenhet som vi själva kan ha med oss ut på berget? Kanske finns det detaljer i denna händelse som vi tidigare inte riktigt visste om?

För att vi ska kunna ta med oss något av det som inträffade i Åre i våras är det viktigt att hålla sig till fakta. För att förtydliga bilden av vad som hände ska vi gå igenom händelseförloppet så tydligt som möjligt. Vi har pratat med skidpatrullen i Åre, men även två personer som var med i lavinen: Leo Skålén, 18 år från Åre som var med på plats och deltog i räddningen samt John Lorentzi, 19 år från Stockholm som var den person som låg begravd under snön i tio minuter.

Leo Skålén går gymnasium i Östersund, men har bott i Åre hela livet och har varit aktiv inom bland annat puckel, fotboll och längdskidåkning. Under senare år har fotboll och friåkning blivit hans främsta intressen och han åker nu skidor i princip varje helg.

John Lorentzi bor i Åkersberga utanför Stockholm och fick skidåkningen introducerad av sina föräldrar i tidig ålder. Hans föräldrar hoppade också på toppturstrenden när den etablerades för cirka tio år sedan. I samband med att Johns föräldrar började intressera sig för skidåkning utanför skidsystemet så fick även han upp intresset för friåkning. Tack vare sina föräldrar så gick John sin första lavinkurs när han var 12 år gammal och både John och Leo har gått flera lavinutbildningar var för sig sedan dess.

Dagen då lavinen på Hällfjället gick

Det är lunchtid i Åre och kompisarna Leo och John beger sig ut i den gnistriga och fina vårvintern med mätta magar. Under förmiddagen har vännerna tillsammans med ett gäng andra skidåkare varit i Östra Ravinen och hoppat nedför den välkända klippavsatsen ”Högsta” med lyckat resultat, glädjen och adrenalinpåslaget är stort.

Nu är John och Leo på väg till Lillskutan, som vätter ned mot Björnen i Åre, tillsammans med ett annat gäng som består av Johns bror Max samt Jakob och hans flickvän Nora, tillsammans är de alltså fem skidåkare. Det är strålande vårsol och anledningen till att gruppen beger sig till Lillskutan efter lunch är att de hoppas kunna hitta kallsnö på den sluttningen då solen börjat värma upp Östra Ravinen ordentligt.

De fem skidåkarna skråar ut på Hällfjället, som alltså är en del av Lillskutan, där de planerar att åka ned. Fjällsidan består av en stor hängdriva som de just nu befinner sig ovanpå.

Målet för dagen är fortfarande att hoppa stort och skidåkarna bestämmer sig för att droppa hängdrivan, men väljer en plats där drivan är mindre på grund av risken att den stora drivan skulle kunna lossna:
– Vi tänkte att den stora drivan skulle kunna släppa, men vi hittade en plats där det kändes relativt säkert att köra på, förklarar Leo Skålen.
John Lorentzi fyller i:
– Jag och min bror Max har som rutin att kolla lavinprognoser.se varje morgon och det gjorde vi också denna dag. Det var en tvåa på skalan den dagen. Det stod också att hängdrivor kunde vara luriga i det vädersträcket, men i stundens hetta så fanns det både med i bakhuvudet och samtidigt inte… det blev lite ”resort skiing syndrome”, att man känner sig lite säkrare på att allt ska gå bra för att det är nära liften, säger John Lorentzi.

När gruppen bestämt sig för att hoppa nedför den något mindre delen av hängdrivan åker Nora runt drivan och ställer sig på en säker plats nedanför för att filma flygturerna. Innan skidåkarna ska hoppa kommer det fram en ensam snowboardåkare, som de pratar med lite grand.

De fyra skidåkarna som är kvar på drivan nu är sugna på både volter och rotationer nedför avsatsen, men bestämmer sig gemensamt för att hålla igen på akrobatiken för att minimera risken för att ramla och tappa skidorna och därmed bli fast på sämsta tänkbara ställe, alltså under hängdrivan.

”Det dröjer inte mer än fem sekunder innan det dånar högt och hela hängdrivan släpper. Jag skrek ”fuck” högt och sedan började jag springa.”

Dags att droppa hängdrivan

Gruppen med de fyra skidåkarna – John och hans bror Max, Leo och Jakob – är ovanför drivan på Hälfjället och taggade på att droppa, även om de bestämt sig för att köra vanliga raka hopp.

John Lorentzi åker först nedför hängdrivan och trots att han kör ett rakt hopp, så ramlar han och tappar ena skidan som blir kvar en bit ovanför honom, i övrigt så är ingen skada skedd.

Klipp från Nora som står bredvid, andra klippet är filmat av John rakt underifrån

Resten av gruppen hoppar nedför hängdrivan och håller sig på benen och åker fram till sin vän, som ligger i snön för att kolla att allting är okej. Fyra av fem åkare befinner sig nu alltså under hängdrivan. John tar av sig den andra skidan för att gå uppför att hämta den andra skidan som ligger cirka 20 meter ovanför honom.

– Det slår mig att vi har gjort fel när jag ser drivan ovanför mig samtidigt som jag börjar gå uppför att hämta skidan. Efter att jag tänkt det dröjer det inte mer än fem sekunder innan det dånar högt och hela hängdrivan släpper. Jag skrek ”fuck” högt och sedan började jag springa, förklarar John.

Anledningen till att hängdrivan släppte efter att alla åkt därifrån är att en ensam snowboardåkare tagit sig till området och går med brädan i handen ovanpå hängdrivan när den kollapsar.

När den stora tunga snödrivan slår i snötäcket som ligger nedanför så släpper sluttningens snötäcke, vilket gör att lavinen blir ännu större. Snowboardåkaren dras med i lavinen och det gör också John som befinner sig nedanför drivan utan skidor på sig. Leo, Max och Jakob som också befinner sig nedanför lyckas åka ifrån lavinen och undviker därmed att dras med i snömassorna:
– Jag såg hur John tog fyra steg innan han ramlar och blir begravd av snön, berättar Leo med en allvarlig ton i rösten.

Kamraträddningen börjar men fejksignaler försvårar

När lavinen stannat efter cirka 300 meter så syns inte John till. Gruppen börjar söka med sina transceivers omgående. Brädåkaren som också drogs med i lavinen är delvis begravd, men kan gräva fram sig själv utan större problem:
– Han verkade väldigt skärrad av händelsen, minns Leo.
Snowboardåkaren saknar helt lavinutrustning och kan inte hjälpa till med sökningen i kamraträddningen, han ringer och larmar 112 vilket även Nora gör.

Under tiden som de tre kompisarna söker med lavinsändare ansluter det sig snabbt flera andra personer till platsen. Hällfjället ligger strax ovanför bergsstationen av sittliften Fjällgårdsexpressen, släpliften från Tott samt även i viss mån från toppen av Sadelexpressen från Björnen. Det rör sig också skidåkare i området, eftersom det är populär offpist-terräng.

Att folk kommer till undsättning får dock en motsats effekt. Flera av personerna i området slår inte om sina egna sändare till sökläge, därmed fick gruppen – som febrilt letar efter John som ligger någonstans under snön – flera falska träffar på personer som befann sig i området. Leo minns paniken:
– Efter några minuter började jag få panik. Vi fick så många fejksignaler… jag tänkte att nu är det snart kört. John kvävs. Det kändes som en evighet, och vi fick skrika åt folk att ställa om sina transceivers till sökläge, berättar Leo.

”Jag tänkte att jag måste försöka hålla mig lugn och få ner pulsen för att spara på syret.”

Men det var inte bara till ondo att flera utomstående kom till lavinkäglan. Ungefär 200 meter ned från där lavinen träffade John så får en man en träff på sin transceiver, en signal som visar sig vara korrekt. Men tiden börjar rinna iväg, alla som söker inser att det börjar bli kritiskt. John har snart legat begravd under snön i tio minuter.

Begravd under snön

John är vid medvetande under snön medan kamraterna och andra letar efter honom:
– Jag minns att jag försökte skapa en luftficka när lavinen hade stannat. Min första tanke var att jag kunde höra min egen andning bra men att pulsen var väldigt hög. Jag tänkte att jag måste försöka hålla mig lugn och få ner pulsen för att spara på syret. Det här är ju alla skidåkares mardröm och jag trodde nog att jag skulle reagera annorlunda. Jag fick aldrig panik trots att jag satt helt fast fysiskt, mentalt var jag med i matchen och vid medvetande hela tiden, minns John.

Samtidigt som sökinsatsen pågår för fullt ovanför snön så börjar tiden bli knapp. Johns andning blir tyngre och syret är på väg att ta slut. I detta skede börjar Johns tankar vandra iväg:
Jag tänkte att det var trist att livet skulle sluta nu, bara 19 år gammal. Men jag accepterade att jag skulle dö och var fortfarande lugn, jag tyckte inte synd om mig själv. Jag hoppades att min bror Max inte också blivit begravd så att mina föräldrar i alla fall kunde få ha ett barn kvar i livet åtminstone. Jag började fundera på vad som skulle hända när jag dör och tänkte att jag snart skulle få svar på en del religiösa frågor. Nu är det bara att ligga här tills jag somnar in, förklarar John lugnt och tydligt trots ämnets allvar.

”Jag tänkte att det var trist att livet skulle sluta nu, bara 19 år gammal. Men jag accepterade att jag skulle dö och var fortfarande lugn, jag tyckte inte synd om mig själv. Jag hoppades att min bror Max inte också blivit begravd så att mina föräldrar kunde få ha ett barn kvar i livet åtminstone.”

Men när John på sätt och vis mentalt förbereder sig på det värsta scenariot, får de som söker efter honom ett genbrott. Han kan höra att de är på väg att hitta honom under snön:
– Men precis då hör jag steg på ytan ovanför mig, det låter som att de går förbi. Då ropar jag under snön och en viss panikkänsla infinner sig.

I själva verket är stegen som John hör spadtag från hans kamrater som har börjat gräva i snön och det dröjer inte länge innan hans ansikte är ovanför snön. John är då lite blå i ansiktet av syrebrist och det dröjer en kort stund innan gruppen får någon respons från sin vän. John tappar också synen en kort stund efter att han har blivit hittad i snön, men återfår den efter hand:
– Jag tänkte… okej, jag dog inte. Och jag blev väldigt lättad när jag såg att alla andra också hade klarat sig, fortsätter John.

Vid det här laget har Åres skidpatrull också anslutit till räddningsaktionen på Hälfjället efter att som sagt både Nora, som alltså stod på säker plats bredvid för att filma, och snowboardåkaren direkt larmat 112.

John lever, men vad för skador har han fått?

Pistörerna styr och hugger i med grävandet, tillsammans med Johns kompisar och övriga som kommit till undsättning. Skidpatrullen var till en början övertygad om att John hade brutit antingen ryggen eller lårbenet då han låg inkilad i snön i en skorpionliknande position med fötterna i höjd med huvudet knappt en meter under snön.

John transporterades därför med helikopter till Östersunds sjukhus där det konstaterades att han endast drabbats av i sammanhanget enklare kors- och ledbandsskador i knät.

Efter några dagar på sjukhus fick John åka hem till Stockholm. En kort tid därefter är hans fysiska skador helt läkta. För att bearbeta den traumatiska händelsen rent psykiskt så har gruppen pratat mycket om händelsen, både med varandra och med vänner och familj:
– De första dagarna på sjukhuset är lite luddiga för mig. Men jag har pratat mycket med mina nära och de andra som var med. När jag kom hem från sjukhuset pratade jag med snowboardåkaren också. Jag sa att jag mådde bra och att jag inte skuldbelägger honom. Min mamma berättade att snowboardåkaren i ett krismöte efter lavinen hade kommit fram gråtandes till henne och ville ha en stor kram. Han verkar vara en härlig människa. I början funderade jag mycket på det som hade hänt, men det har inte varit jobbigt. Men jag är fullt medveten om att det kan komma i efterhand och jag ser ingen stolthet i att jag ska vara stark i detta, för om det behövs i framtiden så kommer jag att ta professionell hjälp, berättar John när vi diskuterar tiden efter olyckan.

”Det är den största mardrömmen för alla skidåkare. Det tog väldigt lång tid att smälta att det faktiskt hände på riktigt. Jag tänker på vad som hade kunnat hända.”

Även Leo som febrilt lyckades gräva upp sin vän medger att detta är en högst omskakande upplevelse som också han ställer sig ödmjuk inför.

– Det är den största mardrömmen för alla skidåkare. Det tog väldigt lång tid att smälta att det faktiskt hände på riktigt. Jag tänker på vad som hade kunnat hända. Vi hade tur och vi får försöka lära oss något från detta.

– Ja, och det var tur att ingen annan åkte där vi åkte. Många vistas där utan lavinprylar. Det får en att tänka på vad som hade kunnat hända, säger John.

Ser fram emot skidåkning trots det som har hänt

Idag mår de båda bra och John börjar se fram emot vintern igen som han planerar att spendera i Alperna och förberedelserna är i full gång även om han inte har åkt skidor sedan lavinolyckan:
– Jag vill inte att detta ska stoppa mig från att åka skidor, det är det roligaste jag vet. Men jag vill verkligen inte vara med om något liknande igen. Jag försöker att se det som inträffade som en extrem erfarenhet och jag har studerat lavinkunskap under sommaren och vill lära mig ännu mer. Vi behöver inte riskera livet för att få bra skidåkning, säger John.

Efter olyckan har både John läst lavinprognosen som gällde dagen då lavinen gick på Hällfjället. Detta för att lära sig något av det som inträffade. Han försöker att se med öppna ögon på de misstag som har skett och tror att det är viktigt att försöka förmedla vidare sina egna kunskaper och lärdomar från dramatiken på Hällfjället:
– Vissa tycker att vi har gjort en dålig bedömning, men många blev också chockade över att det släppte där den dagen. Men vi tänkte inte tillräckligt mycket på lavinfaran, fokus låg på annat. Vi gjorde några klassiska misstag den dagen, stämningen var på topp med sol och bra snö… och vi såg inte farorna tillräckligt tydligt, säger John.

Leo tycker sig också ha lärt sig mycket från händelsen. Han har också gått tillbaka och läst den aktuella lavinprognosen i efterhand, samt pratat med tre personer som arbetar med det förebyggande lavinarbetet, två på Åre lavincenter och en bergsguide.
– Jag har tagit mycket lärdom. Jag tänkte inte att det skulle kunna gå en lavin där på den dagen. Det hade släppt lite tidigare i Östra Ravinen, men snön var helt annorlunda på Lillskutan… ganska dumt tänkt egentligen. Jag hade bara skrollat snabbt igenom lavinprognoser den dagen och när jag skulle börja söka efter John var jag inte ens säker på om han hade sändaren påslagen. Så var försiktiga. Det kan hända, i Åre också. Se till att ha grejer på er och att ni kan använda dem. Det är inte jättejobbigt att åka runt med ryggsäck och transceiver, säger Leo som en sista uppmaning till andra.

Lavinen på Lillskutan är en i mängden av alla snöras som årligen sker, men den har rört upp känslor och diskuterats flitigt, vilket i grund och botten är bra för att vi alla ska kunna lära oss något av det som inträffat.

Vi är tacksamma att denna lavin inte kostade någon livet och att Leo och John har delat sin berättelse med oss. Ta hand om er därute nu i vinter.

Om du själv vill lära dig om laviner och säkerhet vid skidåkning så är det Sveriges Lavinutbildningar (Svelav) som håller i det nationella utbildningsprogrammet med kurser på olika nivåer, från nybörjare till professionell. Under hösten 2021 kommer det precis som tidigare år en del gratis föreläsningar om lavinsäkerhet, mer information om det kommer här på sajten.

Text: Petter Elfsberg
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
23 kommentarer Kommentera   Läs alla kommentarer (23)