Antons trevliga grannar del 3: Valluga och Rendl

Freerides murvelpar nosar sig vidare i Österrikes kändaste skidkvarter. Tredje utflykten i Arlberg går till klaustrofobiskt blå kabinen Valluga, samt skidberget Rendl med bra snö och många järnstaket. I denna sista del kommer de närmre världskändisen Anton himself än någonsin förr.

– I´m too heavy too climb you know, skrattar Harald när vi kliver in i kabinliften.

Förutom en kroppsmassa på strax över hundra kilo, är han dessutom en reslig herre som mäter cirkus två hundra centimeter från pjäxklack upp till hjässan och den vita hjälmen. Harald är skidlärare, guide och driver tillsammans med sin bror klättercentret Arlrock nere i St. Antons by. Det blir nära nog komiska proportioner mellan denna välvuxne österrikare och fyrmanskabinen Vallugabahn II. Denna blåa lilla lift är åkbar endast tillsammans med guide, annars får skidorna stå kvar på 2 650 meters höjd vid Valluga I:s bergstation där St. Antons egentliga skidsystem stannar. För den hurtige, snåle eller fattige finns dock ett upptrampat snöspår att följa – estimerat 30-45 minuters hajk – vidare upp till toppen av Valluga 2 811 meter över havet. Högre än så kommer man inte med lift i hela Arlberg. Det kan verka futtigt i jämförelse med mer högalpina orter som Chamonix eller Zermatt – där liftsystemen ger ytterliggare tusen fallhöjdsmeter – men detta kvantitativa faktum är inget vi grämer oss över när vi efter kabinfärden klickar i skidorna och blickar ned mot de snöiga bergssluttningar som vi har under oss. Här är här. Nu är nu. Den bästa skidåkningen är den som blir av. Det lönar sig föga att fundera sönder alternativen när man väl är startklar uppe på berget. Liknande tankar skulle kunna fortsätta spinna till vansinne: snön är fluffigare i Utah, skogsåkningen roligare i Japan, after ski-burgarna godare i Kanada, bergen brantare i Alaska…

– Okay, keep it simple here in the beginning on the traverse. There are big rocks a bit further down and you don´t want to fall and slip down over them, manar Harald.

Vi påbörjar vårt åk i skuggan av Vallugatoppens stora vita parabolboll. Det är feta uppkörda snöpucklar och vi skråar skidåkarens vänster ned mot den breda ingången mellan två bergstoppar till själva åket. På något vis känns hela situationen talande för vår vecka i Arlbergs olika skidområden – halvbra snöförhållanden men ofantlig friåkningspotential i de vidsträckta och lagom högalpina bergsmiljöerna runtomkring. Bergstoppen Valluga, som vi tar oss nedför, är högst i närområdet. Näst efter höjdmässigt kommer Roggspitze, som är en 2 747 meter hög brun jätteklump på höger sida om oss. Harald åker först på lätt skärande sväng genom pucklarna, carva med stålkant är något han behärskar på alla underlag efter att både ha tävlat i alpinstil med snowboard och avlagt österrikisk skidlärarexamen. Ut kommer vi i en stor och vid dalgång – Paziel – där flera olika åk är möjliga, desto fler om man kan tänka sig att knata en bit. Vi dividerar en stund om vägvalet, snön är inte toppen någonstans och det är ganska spårigt.

– I think we should go pretty much straight down in the fall line. I´ve got a good thing for you guys on another mountain, säger Harald.

Det avslutar diskussionen tvärt.

När vi cruisar ned det relativt lätta åket, mot skidortssgrannen i norr Zürs, njuter jag av farten, den stora vida dalen med de storslagna Alptopparna runtomkring, men mest lurar jag förnöjt över vad Harald kan tänkas ha för hemlighet på ett annat berg. Efter att ha känt honom i exakt tre kabinlifters-tid (Galzigbahn från St. Anton och vidare med Valluga I och II), samt ett antal snöpucklars skråande vet jag redan nu att han inte är någon skrytsam karl. Det är en stor, lugn och sympatisk skidåkarjätte. När han använder engelska ord med österrikiskt brytning som ”good thing” öppnar han en hel vintervärld av djupt och lätt Arlbergpuder av vitaste sorten.

När vi är klara med Valluga-åket och kommer ur Pazieltal tar vi oss igenom Zürs pister ner till byn. Där hoppar vi på en postbuss som för fem Euro per skalle kör oss tillbaka till St. Anton. En effektiv men oansenlig bricklunch uppe på Rendls backrestaurang senare börjar vi ana vad Harald har i sikte. Vi är nu ovanför Arlbergs mest namnkunniga by och mittemot själva Antons skidsystem på  andra sidan av dalen på skidberget med namnet Rendl, vars topp faktiskt är några meter högre än St. Antons topp Valluga, dock når inte liftarna lika högt.

Från Rendls högsta lift Riffelscharte skråar vi höger via en travers på baksidan ned i en stor dal och vidare ut bland en oändlig samling av rödbrunrostiga järnstaket. Zwolferkopf, som toppen ovanför oss heter, är fullkomligt nedlusad med vägräcken som skyddar byn nedanför mot snöskred. Harald visste vart han tog oss – här är snön orörd och lätt. Lite skråande och lokalkunskap var det lika enkla, som geniala, receptet för att få puder till dessert efter bricklunchen. Hela vårt åksällskap får feeling och det tjoas och tjimmas så där lagom töntigt. Mest begeistrad blir skidåkaren och ingenjören Fredrik Andersson, som efter att ha spenderat åtskilliga arbetstimmar med nya Beast-bindningen på Dynafitkontoret i München, nu är sugen på att testa IRL. Med ett lavinstaket som kick drar han en lång och något överroterad bakåtvolt, landar med ett stort snöplask på ryggen. Men bindningarna sitter där de ska, eftersom han egentligen inte slog i skidorna. Han studsar upp igen och skidar vidare som om ingenting hänt.  Där den roliga lavinstaketsterrängen tar slut, börjar gles och buskig skog, vilken vi leker oss ned i. Därefter tätnar skogen och övergår i en ringlande väg på slutet. Vid busstationen Timmler, strax nedanför St. Anton, hoppar vi på dagens andra postbuss tillbaka mot byn.

Vi går slutligen på gatorna i St. Anton, efter att ha skidat i alla omkringliggande system Stuben, Lech, Zürs och Rendl. Okej, vi har åkt lift i själva St. Anton upp till Valluga, men därifrån gick åket på baksidan ned mot Zürs.

– Byn har lyxat till sig lite sedan våra säsonger, kommenterar fotografen Patrik Lindqvist som är ex St. Anton-bummare.

–Mmm, instämmer Fredrik Andersson, tillika fd Arlberg-säsongare.

Vi smiter in på Pub 37, där ölen dricks i lugn och skön atmosfär tillsammans med de max 36 andra gästerna. När det skymmer är det show på gång. Det är skidlärarna som visar upp sig i den breda backen vid World Cup stadion. Publiken är stor. Produktionen proffsig med speakers på tyska och engelska, strålkastare, ljud och en storbildskärm där äldre och nyare filmsekvenser rullar. Arlbergs skidhistoria lyfts fram. Le grande finale är två pistmaskiner, som kommer ned med bengaliska eldar sprutandes från sidorna, och sedan smäller ett fyrverkeri värdigt en nyårsafton loss. Det är lite bisarrt påkostat alltihop, men ligger också i linje med en uppvisning för en av Alpernas största, bästa och namnkunnigaste skidorter. Står där och tänker att showen som räknas – hur skidåkningen på bergen är – också varit precis lika mycket i linje med en av Alpernas mest kompletta skidorter. Och då har vi inte åkt en enda sväng i själva St. Anton än.

Fakta

Valluga: Högre än till toppen Valluga 2 811 meter över havet kommer du inte i Arlberg med lift. För att få åka sista lilla blåa kabinen Vallugabahn II måste du vara i sällskap med guide (men det går också att gå den sista biten upp). Åk finns i flera varianter ned mot Zürs i norr. Valluga är inte högalpin terräng som exempelvis Chamonix Aiguille du Midi, men det är för den sakens skull inte fritt från risker – klippor och laviner är de mest påtagliga. Ha lokalkunskapen eller köp den (läs: hyr bergsguide).

Rendl: Sex liftar och fjorton blåa och röda pister. Åkning från 2 645 meter ned till St. Anton på 1 304 meter ger drygt trettonhundra fallhöjdsmeter.

St Anton: Arlbergs epicentrum med sitt stora utbud av hotell, barer och restaurangen, samt sportiga aktiviteter (se Arlrock).

Pub 37: Drick en öl där, eller vin eller läsk. Det är gött. Och mysigt.

Arlrock: Rep-, is- och boulderklättring, tennis, squash och bowling – aktivitetscentret Arlrock är öppet från lunch till elva på kvällen hela vintersäsongen. Om detta inte räcker för dina bad weather days så finns simhall, isrink, curling och en massa fler aktiviteter i St. Anton.

Varför? Bortom marknadsförarnas alla dimridåer – siffror med pistkilometer, antal hotellnätter och snökanoner osv – finns det helt enkelt en massa bra liftsystem och skidterräng ovanför och nära St. Anton. Arlberg är populärt bland freeriders med all rätt – det kommer ofta mycket snö och åkytorna är enorma. Det är konkurrens om snön, men var är det inte det idag? En annan fördel med Arlberg är att du inte åker på glaciär eller några enorma höjder, problem med sprickor och höjdsjuka kan du därmed stryka.

Text: Anders Wingqvist
Foto: Patrik Lindqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.