Chansningen Skäckerfjällen

Skäckerfjällen är Åres tillbakadragna granne i norr som många pratar om, men få besöker. Vi gjorde tvärtom, med minimal planering besteg vi Lill-Anjeskutan och Storfjället. Sedan pratade vi desto mer om det.


Uppe på Storfjället har man bra koll på Skäckerfjällen och kan planera nästa move.
Foto: Fredrik Tacacho

När vi rullar
förbi Suljättens hajfeneliknande topp, som förföljer oss på vägen mellan Kall och Kallsedet, kommer jag osökt att tänka på Mattias Skantz. Dels för att han lurade med mig på just den toppturen för snart tio år sedan och dels för att han är den man bör ringa om man ska topptura i Skäckerfjällen, dit vi är på väg. Förra året, när han besteg 368 toppar, betade han bland annat av 15 toppar i Skäckerfjällen på 48 timmar.

Kontentan av samtalet är att det är i april och maj man ska topptura i Skäckerfjällen, och att det då måste vara klart väder. Vid dålig sikt är det för svårt att orientera sig i området eftersom allt är vitt. Två rätt av två möjliga. Det är 7 april och solen steker från en klarblå himmel. Hans tredje råd, att man bör ha med eget tält för att kunna utnyttja områdets fulla potential, lyssnar vi dock inte på eftersom vi bara ska vara ute ett par dagar.

När vi svänger av mot Anjan i Kallsedet är det som att komma in en annan klimatzon. Vårtorra vägar byts mot snöföre, gröna grankvistar mot snötyngda. Vid den klassiska fjällstationen Anjan, där vi parkerar, är 70-skylten fortfarande nästan helt begravd av det bilhöga snötäcket. Närheten till norska kusten och dess havsklimat ger stadigt med nederbörd i Skäckerfjällen, mellan 12 och 14 meter per år.

Så här glad blir man på Lill-anjeskutan.Vinden visslar högt när vi lägger våra spår över Baksjön. Härifrån har vi bra koll på 1152 meter höga Lill-Anjeskutan som från vårt perspektiv påminner om munkfrisyr, med en tydlig kant som marker trädgränsen.
Vi följer ett skoterspår upp genom den inledningsvis täta granskogen. Vägen upp är relativt flack och går via ett par av toppturarens sämsta vänner, platåer. På den sista platån innan det går stadigt uppåt bestämmer vi oss för att angripa Lillanjan österifrån, rakt på är det alldeles för brant. Halvvägs upp på Lillanjan, som vi redan känner oss bekväma att kalla henne, hälsas vi välkomna till Norge av Telenor. Och visst, Norge är bara en mil bort så vi har bra koll på vår granne i väst.

Sista biten upp mot toppen inbjuder till finåkning, till höger om oss har vi ett perfekt åk och vi försöker hitta referenspunkter för att vi inte åka bort oss på vägen ner.
Men det har vi inget för, Mattias visste vad han snackade om när han sa att allt är vitt i Skäckerfjällen. Sista stegen mot toppen går i vindpinad snö och känslan är att gå i en översnöad potatisåker. 

De storslagna firarplanerna på toppen får liksom så många gånger tidigare ställas in på grund av den isiga vinden som snabbt kyler våra svettiga kroppar. Istället blir det ett stillsamt firande med de närmaste, jag och brorsan alltså. Vi kryper ihop bakom ett stenröse och firar med en slät kopp kaffe, en åkarbrasa och några väl valda superlativ om den gränslösa utsikten. Innan avfärd raljerade vi över Skäckerfjällens smeknamn, “Lilla Sarek” som vi då tyckte lät som reklamarsnack men med facit i hand får vi revidera våra uttalanden. 

Fyra mil söderut, fågelvägen, har vi Åreskutan. Igår var vi just där och bevittnade “stokade” åkare och en minst lika “stokad“ publik under Jon Olsson Invitational. Kontrasten mellan hajpen i Åre och stillheten här på Lillanjan kunde inte varit större.    
 


Fågelvägen är Åre bara fyra mil bort men själsligt känns det bra mycket längre bort än så.

Lillanjans sydvästsida stupar
brant och lavinfarligt så vi väljer istället att följa samma väg ner som upp, åt sydöst. Ska man vidare in i Skäckerfjällens innandöme kan man med fördel välja att åka ner på norrsidan, i riktning mot Skäckerfjällens ”kändis” Sockertoppen.  Det är lika svårt som alltid att välja taktik ner för berget. Långsamma svängar för halvgo åkning hela vägen eller en snabb linje för för att maximera njutningen. Vi kompromissar och hittar en perfekt medelväg i långa utdragna svängar i den bästa av världar – solsken och kallsnö. Med Åreskutan i den gråblåmolniga fonden lägger Markus en lång sväng nerför en brant. Snön kunde varit lättare och djupare men vi bryr oss föga, vi har för roligt för att blanda in såna petitesser.


– Vill ni ha löskokt eller hårdkokt ägg. Vi blir överumplade av Anna Romare Blyckerts svåra fråga när vi sömndruckna stövlar in i Kolåsens Fjällhotells 70-talsinspirerade matsal. Som dagens enda gäster på Kolåsen tar hon den personliga servicen till en ny nivå.

Som enda gästerna på Kolåsens fjällhotell den här morgonen fick vi frukosten serverad på bordet.Vintern har annars varit bra för värdparet, kocken Mikael Blyckert och bildläraren Anna Romare Blyckert, som 2004 flydde Stockholm och istället slog sig ner här med uppdraget att rädda fjällhotellet till eftervärlden. Och det går bra. Det anrika sporthotellet – Winston Churchill gästade stället 1897 – har uppmärksammats i både Kupé och Turist i vinter och det har annars varit välfyllt i vinter.
– Nu får vi hoppas att sommaren blir lika bra säger Mikael när vi betalar notan i den murriga baren.

Det är för tystnaden och lugnet man kommer till Kolåsen. Sedan en tid tillbaka åker inte ens postbilen hit, den vänder i Kallsedet några kilometer bort. Till en början var de få invånarna i Kolåsen upprörda över indragningen men nu försöker man vända det till något positivt – ”Kolåsen, den lilla byn i Jämtland dit inte ens posten når.”
Och besökarna verkar uppskatta lugnet. 
“Så det är så här tystnad kan låta…och så här stillhet kan kännas…” har en besökare skrivit i gästboken ett par dagar tidigare.

Medan havregrynsgröten och Husåknäckebrödet mättar diskuterar vi dagens vägval. Det står mellan Dörrsvalen och Storfjället. Från frukostbordet har vi bra utsikt över båda alternativen, på var sin sida om Rutsdalen som delar fjällmassivet i två delar. Till höger reser sig kaxiga uppstickaren Dörrsvalen och till vänster breder det något mer diffusa och lågmälda Storfjället ut sig. Höjdmässigt skiljer det bara en meter, Dörrsvalen är 984 meter medan Storfjället är en meter högre. Då anmarschen är något längre till Dörrsvalen enas vi om att ge Storfjället en chans. Vid hotellets entré blir det ännu tydligare att vi gjort rätt val då Dörrsvalen benämns som Dödssvalen på en gammal karta.

För att få ner anmarschen till Storfjället en bit kan man enligt kartan följa en privatväg en bit. Vi rådfrågar värdparet om det är en bra idé.
– Nej, då kan de nog fälla bommen så att ni blir stående där, säger Anna.

Istället drar vi handbromsen vid sundet mellan sjöarna Äcklingen och Nordfjärden. Härifrån har vi bra koll på Storfjället och börjar spåra över Äcklingen. Förrutom några skoteråkande pimplare ute på Äcklingen verkar vi vara ensamma i området idag.
 


Blåsigt men soligt. Klasssikt aprilväder i Skäckerfjällen.

De färska älgspåren och de flyende fjällriporna är det enda spåret av liv på vägen upp genom den lekfulla skogen. Trots att det inte har snöat på ett par veckor är det fortfarande gnistrande finsnö vi har att göra med.

– Det här är vinter på riktigt, det är som att man blir tårögd, säger Markus, som för tillfället bor i Undersåker, utanför Åre. Vi följer den insnöade bäcken en bit och samtidigt som den väl avvägda skogen övergår i kalfjäll får vi en tydligare bild av Storfjället. Vi ska villigt erkänna att Storfjället var en chansning, big time. Informationen om fjället var knapphändig men om vi var osäkra tidigare står det glasklart nu – Storfjället är ett berg för skidåkare. Stora fina ytor breder ut sig på fjällsidan. De sista hundra fallhöjdsmeterna upp till toppen är inte hel olik gårdagens tur på Lill-Anjeskutan. Till höger om oss ligger en orörd gryta, ett ihållande åk och givet val för hemfärden.  

Här, här eller här. Det är svårt att lokalisera toppen på Storfjällets topp-platå och de många stenrösena på toppen vittnar om att fler har varit lika rådvilla som vi. Efter några misslyckaden hittar vi till slut vad som ser ut att vara Storfjällets topp. “Det är lite som förhållanden, man kan inte bara gå på känsla, det handlar också om att bestämma sig”, filosoferar vi och sätter ner en fiktiv toppflagga.
 


Markus brassar på ner för Storfjället.

Vi glider ut
på platån och får äntligen lön för mödan. Snön yr vilt när Markus flyter på fint längs med den långa kammen. Inte ett spår syns på den långa bergssidan och det är bara att vräka ut sig i det stora vita. Berget är vårt. Snön är inte Kanada-lätt men hyfsat djup och duger gott åt två sörlänningar, vana vid Åres vindpinade snö. Vi tar fart över en kort platå, fortsätter ner i den glesa granskogen, hoppar på översnöade stenar, glädjeropar, och stannar inte förrän vi når Äcklingens strandkant.        

 

 

Skäckerfjällen


Det finns flera fina skidberg i Skäckerfjällen men de långa anmarscherna avskräcker många. För att kunna utnyttja Skäckerfjällens fulla potential bör man därför tälta inne i området. Några av topparna kan dock göras som dagsturer, som Lill-Anjeskutan, Storfjället och Dörrsvalen till exempel.

Större delen av Skäckerfjällen är sedan 1988 naturreservat. Området har en storslagen högfjällskaraktär, med branta fjällsidor och stora nivåskillnader, och kallas därför Lilla Sarek. Högsta toppen i området är Sandfjället (Steuker), 1 230 meter över havet, men det mest kända berget, vilket även erbjuder fin skidåkning, är karaktäristiska Sockertoppen.

Vi besteg Lillanjeskutan vilket gav 650 fallhöjdsmeter, samt Storfjället på 585 fallhöjdsmeter. Båda turerna tog runt tre timmar, och då tog vi det rätt lugnt.


Kolåsens fjällhotell, med Storfjället i bakgrunden.
Boende

Kolåsens fjällhotell har 20 rum och 41 bäddar. Både vandrahems- och hotellboende erbjuds. Dubbel/tvåbäddsrum kostar från 300 kronor rummet.

Tidigare har man även kunnat bo på Anjans fjällstation men de har inte hållit öppet den här vintern.

Ta sig dit 

Skäckerfjällen ligger sex mil norr om Åre. Kommer du österifrån svänger du av E14 i Järpen och följer sedan väg 336 mot Kallsedet som är den “södra porten” till Skäckerfjällen. Kommer du västerifrån, från Åre, kan du istället köra via Björnen, Huså och Digernäset.

Text: Fredrik Tacacho
Foto: Fredrik Tacacho
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. Ashtraymofucku
    0
    Ashtraymofucku | 2013-05-22 12:32          

    Haha jo tjena, 12 - 14 meter snö per år... Ni påstår alltså att det snöar mer där än i Revelstoke? Drömma går ju men att drömma så det går, det är en annan sak.

  2. STORPOTATEN
    0
    STORPOTATEN | 2013-05-15 08:04          

    "mellan 12 och 14 meter snö per år" ??

    Det är Japan-klass på Skäckerfjällen alltså....

  3. Puderslaktarn
    0
    Puderslaktarn | 2013-05-14 20:00          

    Fyfan va sugen man blev på tur nu...

  4. Skantz
    0
    Skantz | 2013-05-14 17:52          

    Tur med vädret ser jag.... Bra skrivet.

    Skäckerfjällen har 16 toppar och jag gjorde 17 (Lill-Anjeskutan 2 gånger) på 45:15 timmar.
    http://mattiasskantz.se/?val=viewPage&pageId=17