Duckstance – för eller emot

Friåkaren Pontus Lüttkens har skrivit ett arbete om duckstance på Naprapathögskolan i Stockholm. Här svarar han på frågor om för- och nackdelar med att stå lite som en anka på skidorna.

Piståkning med breda skidor och duckmontering är jäkligt kul. Geilo.
Foto: Linda Persson

Vem är du Pontus?
Mitt namn är Pontus Lüttkens och är 26 år. Min största passion är att surfa nedför fjällen med lös häl men jag jag gillar även skid- och brädåkning. Jag är utbildad skidlärare och massageterapeut. År 2006 tog jag Svensk Skidlärarexamen för att sedan börja massörutbildningen på Naprapathögskolan. Min dröm är att få arbeta med det jag älskar, där jag kan utvecklas, där jag kan få dela med mig av mina erfarenheter och hjälpa andra till att nå deras drömmar. Jag arbetar idag med skidåkning och hälsa.

Du har skrivit ett arbete om duckstance på Naprapathögskolan, varför?
Efter att ha klarat kvalet till Röldal Freeride Challenge 2007 drog jag på mig en främre korsbandskada i semifinalen. Skadan gav mig massa tid att tänka. Vid tillfället då det skedde var jag väldigt besviken och förbannad och de tankar som kom upp var självklart osäkerhet och rädsla för att jag aldrig skulle kunna åka skidor igen. Detta gjorde att jag blev mer och mer intresserad för min kropp och hur jag på bästa tänkbara sätt kunde rehabilitera mig. Jag tror de flesta människor känner sig tryggare ju mer man vet om sin skada och vad man kan göra för att läka snabbare och bättre. För att lära mig så mycket som möjligt om anatomi och kroppen valde jag att börja på massörutbildningen på Naprapathögskolan i Stockholm. Jag hade aldrig tanke på att sluta åka skidor och jag ville inte tappa kontakten med skidåkningen. Då bestämde jag mig för att skriva ett arbete om duckstance. Jag har sedan 2006 samarbetat med Henrik Luthman på Hendryxskis och testat hans skidor och idéer.

Duckade teliser
Foto: Privat
Kan du beskriva vad duckstance är kort?
Duckstance är helt enkel att man står som en anka på skidorna. Ordet är egentligen direkt taget från snowboardarnas utryck för att montera bindningarna i duck. Alltså att fötterna pekar utåt från kroppen. (se bild)

Hur uppkom idén med duckstance?
Henrik Luthman på Hendryxskis är en av de första som på allvar börjat tänka i dessa banor. Henrik insåg ganska tidigt i produktionen av hans skidor att det krävdes mer tilltag än att bara förändra skidans egenskaper för att nå den perfekta svängupplevelsen på hans skidor. Svårigheten är att kanta innerskidan på fastare underlag när skidans bredd är mer än cirka 95 milimeter. Det blir mer påfrestande för kroppen och då framförallt för knäna. Det ska tilläggas att Henrik inte var helt först med tankesättet med att stå med fötterna utåtroterade. Fischer kom för ett par år sedan med en pjäxmodell där du stod med utåtroterade fötter. Märk väl på att det var fötter och inte bindning.
Idag har många skidåkare testat duckstance – några hyllar den och andra sågar den. Jag var skeptisk till duckstance till en början då det inte är helt i synergi med vad jag lärt mig som skidlärare. För att ta reda på om min skepsis var befogad eller om jag var trångsynt var att själv testa på duckstance. Jag har både testat på alpint och telemark.

RFC07, detta åk hade alla möjliga fören. Vindpinat på toppen, därefter klink is i ca 200 m, därefter fick man ett härligt puderfält som bilden illustrerar, för att sedan sluta med puder på lätt bristande skare.
Foto: Sverre Hjörnevik

Vilka fördelar ser du med duckstance?
Den mest märkbara fördelen som jag ser det är att det blir lättare att starta svängen. Det känns ansträngningslöst att kanta innerskidan och man får ett ordetligt drag i svängarna. Det ger en aggressiv åkning och man måste köra aggressivt för nå upplevelsen.

Duckstance kräver ju också att skidan är relativt bred. En bredare skida flyter bättre i puder och det är som regel lättare att stompa lössnölandningar. Att åka och carva som Byggmark i pisten och sedan röja offpisten som Kaj Zackrisson med en och samma skida ger en möjlighet till skidresor med mindre prylar.

Det här med att kanta skidan är ju centralt i skidåkningen. Hur påverkar vår kropp förmågan att kanta skidorna på rätt sätt?
Från en mekanisk synvinkel handlar skidåkning i sin helhet om balans av yttre och inre krafter. Dessa krafter påverkas av tidigare nämnda faktorer. Det säger sig själv att när vi förändrar på någon av dessa faktorer så kommer det att resultera i att vi måste förändra något annat för att ny balans skall råda. För att vara så stark som möjligt, biomekaniskt, strävar man efter att ha så lite vinklar som möjligt. Samtidigt som detta måste man vara så rörelseberedd som möjligt.

Bilden är modifierad. Gubben till vänster i bilden är tagen från Svensk skidlärarlitteratur från innan det blev vanligt med breda skidor och då carving var riktigt nytt.

En av de vinklar som man med dagens utrustning vill undvika är det så kallade ”knälåset”. Knälåset kan man säga innebär att innerskidan är mindre kantad än ytterskidan. Orsaker till detta kan vara:

• att skidåkaren inte lyckas hålla tyngdpunkten över skidans masscentrum i början av svängen, även kallat bakvikt.
• att skidåkaren överarbetar ytterskidans kantning och försöka få den så långt från kroppen som möjligt.(upplevd extra carvingkänsla)
• låg hastighet gör att man behöver ett ”stödben” för att inte falla inåt i svängen.
• en stor Q- vinkel
• en utåtrotation av hela höftpartiet, till följd av dåligt aktiverad bålmuskulatur och vinklar i nedre extremiteter.
• felaktig utrustning, framförallt dåligt anpassade pjäxor och sulor.
• rädsla, osäkerhet, okunskap.

Balans i kroppen mellan muskler och hur vi tänker och känner påverkar i allra högsta grad vår förmåga att kanta skidorna fördelaktigt. Den sistnämnda punkten – rädsla, osäkerhet och okunskap – ligger enligt min mening till grunden för de flesta av ovannämnda faktorer. Men det är också den som man övervinner genom att träna riktigt och målmedvetet. Till slut faller bitarna på plats och det känns naturligt att åka skidor.

Att gå på topptur är nog att föredra med normal montering eftersom duckstancen gör det knepigare med kickturns i brant terräng. När du knatar vill du helst använda benen så röreleekonomiskt som möjlig.
Foto: Henrik Peel

I din studie, vad kom du fram till att duckstance gör för åkningen?
Det jag har kommit fram till i denna studie är att duckstance påverkar ergonomin för skidåkaren på flera sätt. Att säga att det är den ultimata monteringen för alla eller att rata idén vore allt för generaliserande. Det finns lika många skidstilar som skidåkare och så länge man har roligt så vill jag inte lägga mig i. Däremot om man kommer till perioder i sitt skidåkarliv då man inte längre utvecklas, börjar tröttna eller får krämpor av olika slag uppmuntrar jag till att förändra något, inte sluta.

I skidåkning strävar man som tidigare nämnt om att minimera onödiga vinklar i kroppen för att kunna ta upp kraft från omgivningen på ett sätt som inte sliter onödigt mycket på kroppen. Vid montering av skidorna i duckstance öppnas möjligheten till en minskning av vinklar och rotationer om skidåkaren har de fysiska förutsättningarna och skidtekniska färdigheterna till det. En mindre avancerad åkare som exempelvis har bakåtvikt vore detta direkt skadligt eftersom man i och med utåtrotationen av pjäxa-bindning sätter knäet i en lustig position.

Lofoten. Här skulle jag inte gilla duckstance på
grund av den naturiga kant som skapas av att
det är brant.
Foto: Henrik PeelNär har man nytta av monteringen?   
När du svänger, när du är så pass duktig att du kan åka skidor med båda skidorna och när man kan köra med en aktiv kantning av innerskidan och står balanserat på skidornas balanspunkt (ej bakvikt eller för mycket framvikt, reds anm). Du har också nytta av den när du vill komma riktigt nära snön i pisten. Jag anser att monteringen är lämplig att testa när man har växt färdigt eller om någon med mycket erfarenhet låter dig testa.

När har man INTE nytta av duckstance?
Jag kan ibland i vissa fören och framförallt brant terräng och i offpist tycka att jag får för mycket kant vilket kan kännas obehagligt. Vid eventuella hopp och balanskorrigeringar på ett ben så finns en eventuell ökad skaderisk i och med att man kanske landar med knäet i en felaktig position. Det är också svårt att använda duckstance när man köra på raka skidor, eftersom de endast svänger genom tryck, vrid och kant och inte enbart genom att kanta skidorna. Kantning ökar och således krafterna och detta gör att riskerna ökar generellt sett. Därför är det superviktigt med en bra position.

Passar monteringen bättre för alpint eller telisar?
Summa kardemumma så kan jag bara säga att jag aldrig gjort carvingsvängar i pist med så breda skidor med kroppen så nära snön som när jag åkt med duckstance. Detta gäller både alpint och telis. Personligen gillar jag nog känslan bättre på alpint just för det att jag tycker telemark hör mest hemma i offpisten och i mjuk snö. Hur som helst är duckstance en ny upplevelse för mig som var himla roligt men jag behöver men åkning. Kanske är det bra att byta stance ibland beroende på vilken typ av åkning man vill göra. Kanske måste skid och inte minst bindning- och pjäxsindustrin förnya sig ännu mer…

När du inte svänger så mycket behöver du inte duck…
Foto: Henrik Peel

Text: Dan-Marcus Pethrus