Det här är TFJ Productions
TFJ Production grundades 2008 och hösten 2011 vann det pris för bästa europeiska amatörskidfilm under filmfestivalen IF3 i Frankrike. Freeride satte sig ner med bröderna Tim och Ted, som är huvudpersonerna bakom TFJ, för att prata om hur det är att jobba tillsammans med polarna, om att stå i skit och hur jobbet med årets film har gått.
Namn: TFJ Productions.
Grundades:
Filmare:
Fotografer: Anton Enerlöv
Tidigare filmer: Introduction, A Slightly Smaller Production, Every Direction
Tim Forsström Jacobsson
Foto: Anton Enerlöv
Hur och när kom ni på idén att gå ihop och filma under namnet TFJ Productions?
I grund och botten var det nog ett intresse som fick lite extra uppmärksamhet efter att Tim haft sönder både rygg och knä som ung alpinåkare vilket ledde till mer tid och intresse åt att filma.
I början var det enbart för att visa kompisarna i förhoppning om sponsring och så innan man riktigt visste vad det var. Detta i samband med ett då växande fotointresse som någon gång utvecklade passionen för att filma skidåkning snyggt, istället för att bara få med tricken.
Från allra första början var det egentligen ett gäng polare som gått på samma skola på Frösön i Östersund där vi kommer från. Det var Tim, Ted, Jens, Tsz-hin med olika snubbar som kom och gick. När vi sen bestämde oss för att göra något seriöst av det blev vi fler, på olika håll med olika roller.
Vad står förresten TFJ för?
Haha, vad det står för får ni aldrig veta, men låt fantasin flöda. Vi har haft lite skumma spånarsessions kring det med många människor som kommer med rätt bra förslag.
När kom ”nästa steg”, det vill säga när bestämde ni er för att satsa lite mer på det??
Fram till 2011 filmade vi fortfarande bara för att kunna visa upp så snyggt material som mmöjligt och i slutet av åren satte vi ihop det vi fått utan någon tanke på film från start. Det var nog när vi satte ihop 09/10-materialet, och fick ihop Introduction, som vi kände att vi skulle göra film. Vi var nöjda med själva shotsen, men inte alls filmen i sig.
Det var bara att plocka fram säljarrösten så gott vi kunde och försöka få ihop några kronor för att kunna filma och vara ledig från jobbet på macken några dagar i veckan. Oavsett vad vi fått ihop har vi gjort allt vi kunnat utifrån det vi haft. Då menar vi verkligen att inte ens handla strumpor på ett års tid.
Fortsättningen innebar mer slit och mer tanke bakom allt. Att hitta en individualitet och något som var TFJ var viktigt vilket vi kanske inte har uppnått helt förrän nu.
Ted Forsström Jacobsson
Foto: Anton Enerlöv
Ni har alltid fått väldigt mycket cred för proffsiga och snygga filmer. Vad är det som driver er?
Vi bestämde oss redan dag ett för en sak. Att så länge vi kan betala det vi absolut måste i livet och kan växa (läs; jobba mindre på macken) lite varje år så fortsätter vi, oavsett hastighet. Så länge vi kan göra det vi vill är det värt att hålla igen utanför skidåkningen.
Vi älskar det vi gör, det gör nog alla skidåkare. Vi fryser och är fattiga men njuter typ av det. Vi får ju ha jävligt kul och ibland så bekostar någon annan det till viss del.
Hur jobbar ni ute på fältet och vem är det som gör vad?
Det nästan uteslutande vi (Tim och Ted, reds anm) som skapar filmen. Utöver åkarna då vill säga. Tim filmar och redigerar i princip allt och Ted som producent har större delen av media- och sponsorkontakt.
Därefter har vi goda vänner som Emil Hurtigh och Robbin Gälliner som hittills har varit till exempel andravinkel på parkshoots, men som framöver siktar på att filma lite för TFJ på egen hand vilket skulle höja vår effektivitet avsevärt.
Processen är luddig dock. Vad som helst kan hända när som helst så den anpassas av yttre omständigheter hela tiden även om vi nuförtiden har en grundtanke att luta oss mot.
Om ni kollar i backspegeln lite. Vilka misstag gjorde ni i början?
Alltså, vi har inte tänkt på filmen som en helhet på riktigt förrän nu och det är det sämsta egentligen. Men var sak har sin tid. I övrigt är det ingen lek med ekonomi när man går från att vara kids i parken med en kamera till enskild firma och allt vad det innebär och vad saker och ting egentligen kostar.
Hösten 2011 åkte TFJ till Annecy för filmfestivalen IF3 där Europa och övriga världen på riktigt fick stifta bekantskap med det svenska filmcrewet på allvar.
De vann pris för ”Best European Amateur Movie” och det var först i biosalongen, i samband med att priset skulle delas ut, som de insåg att de ens var nominerade. I och med att ingen av dem kände till nomineringen det började de genast klappa om varandra och i uppståndelsen missade de att de annonseras som vinnare. De fattar först att de har vunnit när alla runt omkring står upp, klappar, skriker och tittar på dem. Det var med andra ord en samling lätt chockade, men lyckliga, svenskar som fick vandra upp på scenen och ta emot priset.
Hur kändes det när ert namn ropades upp nere i Annecy?
Alltså helt flippat. Vi var überpeppade över att få delta, se all våra superhjältar och se vår film på bioduken.
Vad tyckte ni om IF3 i stort?
IF3 var en sjuk upplevelse. Bluebird, cirka 25 grader varmt, sena (och blöta!) nätter och konstant starstruck hela vistelsen.
Vad fick ni för typ av respons efter Annecy?
Det finns inget som kan mäta sig med det alltså. Att kunna få ett sånt konkret kvitto på ens arbete känns otroligt. Helt klart enbart positivt, även om det kanske inte blivit så att man tävlar i PRO-kategorin nästa år, som de på IF3 vill att priset ska generera i.
Priset har även säkert genererat i någon extra sponsor, vilket vi är otroligt lyckliga över, då vi därför växer vilket är ett stort mål.
 |
 |
Berätta lite om årets projekt. Hur har arbetet med filmen gått?
Det har varit tvära svängar. Helt plötsligt var det vinter och helt plötsligt blev det vår.
Det har kanske varit den svåraste vintern någonsin. Den kom som sagt sjukt sent, även uppe i Östersund, och den försvann lika fort. Det konstiga vädret tillsammans med att många av våra åkare har haft rätt seriösa skadeproblem har varit tufft men att improvisera är alltid jävligt coolt i sig. Om man tvingas till nya lösningar blir de ibland väldigt bra.
Vi har också haft turen att vår hemstad har haft mest snö av alla städer vad vi vet i vinter. Kort tid men stor mängd vilket har varit guld ibland.
Har ni arbetat på något annat sätt jämfört med tidigare år?
Nej, inte direkt. Vi kanske har skickat åkarna på grejer som är mer anpassade för dem och sen har vi nog haft lite mer tydliga mål med varje grej men annars inte.
Kan ni leva på det?
Haha, inte en chans. Inte ens nära men vi känner oss rätt trygga i utrustningen och har en gammal folkabuss som allt och alla precis ryms i så det känns bra.
Tim behöver förstås vara borta mycket för att filma allting så vi försöker spara några kronor till honom och jobbar utefter vad vi har. Vi har också sett till att ha jobb där vi lätt kan byta pass beroende på filmandet, annars hade det aldrig gått.
Är det ett glamouröst liv?
Nej, men jäklar vad roligt vi har emellanåt. Visst, det ramlar på lite ”lyx” ibland på resor som till exempel under IF3 eller med superbra anläggningar som ibland bjuder på boende och riktigt bra mat. Det är sjukt värt all skit, men det är gott om skit att stå i.
Frej Jönsson framför kameran
Foto: Anton Enerlöv
Hur ser en dag ut när ni filmar?
När vi filmar till exempel urban på hemmaplan så är det Tim som med laddad kameraväska tar bilen och hämtar upp de som ska med. På vägen tankas bensindunken till elverk och winch och ett par vattendunkar fylls till kicken.
Väl på plast sätter åkarna igång med kick och dyligt medan Tim riggar elverk, skarvsladd, lampor och kollar kameravinklar. Sen tillkommer det alltid en massa småskit som blöta handskar eller glömda pjäxor som ska lösas. Troligen ska det åkas och köpas energi som inte gjordes på vägen dit trots att det saknas varje gång åkarna blir trötta. Därefter blir det 3-6 timmars nötande som förhoppninsvis resulterar i 5-10 sekunder till filmen.
Nu låter det jobbigare än det är men vi är så jävla glada för de där sekunderna så det är svårt att förklara. Under tiden så har vi dessutom fått hänga med, skällt på och filmat våra polare. De är liksom nästan som extra bröder.
Och när ni inte filmar?
När vi inte filmar så planerar vi oftast när, var och med vilka vi ska filma med. Det är också en hel det jobb med varumärket TFJ Productions som olika aktiviteter, utlottningar på sociala medier, stickers och våra nya TFJ-kläder.
Ja, hur funkar det där? Hur är det att filma med sina kompisar? Är det en för- eller nackdel?
90% fördel skulle man nog kunna säga. Kommunikation är allt och att känna varandra så bra som de flesta av oss gör tillåter oss att få ut det mesta och bästa av varandra, men det finns nackdelar. Det är svårt att inta ledarposition som producent och filmare. Man måste skälla och peka med hela handen ibland och andra gånger vara otroligt noga med att inte störa någons fokus eller trampa på någon tå. Men vi försöker, haha.
Vad tycker ni är positivt respektive negativt med dagens skidfilmer?
TED: Jag tycker det har blivit ett uppsving de senaste två åren då bolag som Stept, NFS, ESK, Winter Project med flera kommit med egen variation och mer smala, riktade filmer. Detta har även fått de etablerade bolagen att tänka om tror jag och bli mer nischade.
Jag är fortfarande lite oroad över att dyra filmer med extremt mycket helikopterfilmning och tävlingsåkare ska bli normen men det verkar inte bli så. Jag hoppas det blir fler bolag som kan göra helt sin egen grej och att publiken blir så stor att alla kan fylla sina funktioner både inom film samt edits och webisoder.
Vilken är er favoritdel bland alla skidfilmer som släppts?
TIM: Jag är inte så mycket för delar. Jag vill att en film ska vara bra i sin helhet och det finns för många bra delar då de flesta filmer har lyckats otroligt bra med vissa. De filmer jag vill att alla ska ha sett är The Scanners, Shanghai Six & Network.
TED: Jag är mer för skidporr eller av berättande om det är väldigt bra. Min bror är ju filmgeniet och jag är mer lekmannen i filmgrejen. Jag har svårt att inte göra en hel topp 20-lista men spontant så: Corey Vanular i LSS, Dave Crighton i Forward, Pollard/Sprang i Ready Fire Aim, Parker White i After Dark, Cam Riley i Network (som för övrigt lätt är på Tims top3-lista också) och typ allt Henrik Harlaut någonsin har filmat med 4BI9, Level 1, Inspired.
Lars Norin
Foto: Anton Enerlöv
Vilken sida av skidåkningen försöker ni själva visa upp?
Variationen i skidåkning först och främst. Olika typer av åkare, stilar, stora trick, ”enkla” trick, urban och backcountry. Vi vill få folk att se att begränsningarna mest finns i vår fantasi. I grund och botten handlar det om stil. Naturlig och egen stil som oavsett om du är hesh och gör bara taps, endast lyssnar på rap från QB och bluntslidar allt eller är äkta puderräv som väger ryggan på väg till fjället varje dag.
Vi gillar allt som är personligt och snyggt och det försöker vi visa med så bra visuals som möjligt. Som ni kanske vet gillar vi mest att filma i städer egentligen. Det är snyggare, svårare och kanske det mest ”brainy” man kan göra. Ta något som är byggt för allt annat än skidåkning och vända det till ett perfekt feature för just det du vill göra.
Vad inspireras ni av?
TED: Svårt att säga. Jag inspireras av allt jag gillar oavsett om det är något som sägs, nåt jag ser i en film, något jag går förbi på gatan, hör i musik eller hittar på med polarna. Man måste nog se möjligheter i det mesta och även om skidåkning är en stor del av allas liv. Man måste nog ha lite distans för att komma på något eget och ha kul med det.
Vilka crews och filmbolag inspireras ni av?
Vi har sen den första episoden alltid älskat Nipwitz som kanske är de vi ser mes upp till tillsammans med Level 1. De fokuserar båda på stil och kreativitet men Nipwitz har tagit nytänket till en helt sjuk nivå. I deras spår gillar vi såklart också Real Skifi, helt galna snubbar med teknink och fantasi som få. Men det är väl just det vi gillar mest; saker som sticker ut och som inte är gjorda. Vi är inte allt för extrema själva men vi uppskattar det enormt mycket. Folk som de ovannämnda. Traveling Circus, B&E Show och Stept.
Sen är kvalitet otroligt viktigt där Level 1 kanske kommer in ännu mer. Kom ihåg det kids, det är bra att släppa grejer men är det inte ert Agame kanske ni ska vänta. Allt måste liksom inte ha pro-standard för att man ska gilla det men det ska i varje fall hålla skaparnas egen klass.
Victor Menga Hörnfeldt
Foto: Anton Enerlöv
Ni är väldigt musikintresserade också. Vad kommer det ifrån?
Tror det kommer av att vi två alltid har varit det, och hela teamet egentligen. Generellt sett så gillar vi nog folk som är kulturellt intresserade. Jag och Ted har växt upp med två musikintresserade föräldrar och det som kanske var viktigast var att vi tidigt blev introducerd för deras och vår älsta brors musik som barn.
Det har alltid funnits som en självklarhet att bra musik är viktigt både personligen och på senare år i vårt ”yrke”. Vi gillar olika saker allihopa men det är viktigt enligt oss att gilla något, om man inte gillar musik och har egna saker som betyder olika saker beroende på sinnesstämning eller situation vad gör man då liksom?
Är ni rockstjärnor i Östersund?
Haha, hell no. Åkarna har kanske lite status men de är ju framför kameran. Folk här är väldigt skidmedvetna och har koll och generellt sett så är folk utifrån mer stokade på dina framgångar än de du växt upp med. Men det leder till en del gratis bärs och dekadens och lite lokala filmjobb.
Har ni fått några fördelar hemma i Östersund genom att vara just TFJ?
Det ger genom vårt slit med att slå oss fram lite reklamjobb och liknande då och då men det främsta är väl kanske lite gratis festande. Inte allt för mycket, men väldigt kul.
Vad är ert tips till de som vill satsa på skidfilm?
Att se sina fördelar och sina begränsningar och utefter det hitta någon form av idé med sitt filmande. Det blir svårare hela tiden att slå sig fram bara på bra åkning utan plan och något som skiljer ett crew från de andra. Så ha en plan och se problemen som något man ska förbi bara. Ha det självförtroendet och lägg ner all energi ni har så blir det bra.
