”Dagstur” mellan Narvik och Gränsen
Per Jonsson är skidåkaren som älskar Riksgränsen och dess omgivningar. Alltid på jakt efter nya turer fann han en ny utmaning – att tura hela vägen från norska Narvik i väster tillbaka till Sverige och Riksgränsen. En ”dagstur” på 14 timmar, 5 mil och 5000 höjdmeter.
Det är tidig morgon i slutet av april 2017 och vi sitter i bilen från Riksgränsen till Narvik för att gå på tur. Men ingen vanlig tur. Jag, Robin Andersson och Daniel Keskitalo har gjort detta många gånger förut. Det blir som vanligt allsång när den gamla hitlåten ”Big big world” med Emilia skrålar ut ur högtalarna. Vi lyssnar av någon konstig anledning alltid på den låten minst en gång i bilen när vi ska gå på tur. Blickar ut över bergen. Solen går upp. Det är vackert. Storslaget. Jag ser Narvik långt där borta och jag vrider sakta mitt huvud mot Riksgränsen men ser det inte. Det är långt bort. Många berg skymmer sikten och jag inser att dagens tur kommer bli lång. Riktigt lång. För planen för dagen är just denna: att tura hela vägen från norska Narvik i östligt riktning över fjällen hem till Sverige och Riksgränsen.
Topptur har gjort att jag har fått nytändning på skidor. Att få se nya berg och få svettas på vägen upp är härligt. Jag har spenderat enormt mycket tid i området kring Riksgränsen – Narvik, men jag har insett att jag inte helt förstått hur alla berg hänger ihop. Turtokingarna Mikael af Ekenstam och Kaj Sønnichesen fick upp mina ögon för turen mellan Narvik och Gränsen. Den turen ska få mig att förstå hur bergen hänger ihop.
Turens startpunkt är bottenstation på Narviks skidsystem. Pisten är nypreparerad och de första hundra höjdmeterna försvinner i rasande fart. Allt är stilla. Narviksborna sover fortfarande. Efter ungefär en och en halv timme är vi uppe på Tredjetoppen och det är dags för den första belönande utförsåkningen. Hudarna tar vi i klassisk randonee-stil av med skidorna på fötterna. De små ultralätta skidorna ska nu få jobba. Efter en sväng inser vi alla att detta kommer att bli en tuff dag. Det är bristande skare och ibland kan vi svänga uppe på snön för att i nästa ha skidorna långt under det hårda skarelagret. Vi flaxar ner för fjällsidan som ett gäng totala nybörjare. Armarna rakt ut och ibland hängandes bak i pjäxskaften för att i nästa sekund nästan slicka på skidtopparna. Vi är den gröna gruppen i skidskolan.
Vi är snabbt på med stighudarna igen. Tjugo minuter senare står vi vid dagens andra åk. Utgången på åket är svår att finna då det är hängdrivor på kanten. Till slut ser vi hela vägen ner till Isvattnet och vet att vi är rätt. Det är ett storslaget åk med silhuetten av berget Rombakstötta rakt fram. Solen lyser ner i fjorden och en känsla av frihet sprider sig i hela kroppen. Vi är verkligen på upptäcktsfärd. Åket är ihållande brant och är här nedanför drivorna lättnavigerat.
Beisfjord tornar upp sig som en massiv jätte längre in i dalen. Dags för dagens tredje uppförstur, tillika svettattack. Stighudar på. När vi når toppen ser vi långt, men ändå inte nog långt för att se Riksgränsen. Åket ner mot Isvatnet ligger likt en autobahn och bara väntar på oss. Några selfies senare hör man Robin Anderssons glädjetjut när han svänger ner i den fina pudersnön. Snön är inte djup, men med våra små korta turskidor känns det som djupaste Japanpudret.
Triceps värker när vi når botten på berget blåisen. Platån mellan Beisfjord och Blåisen är lång och stakningsmusklerna har fått jobba hårt. Vi är halvvägs mellan Narvik och Riksgränsen. Planen är att åka ”Timglaset” som ligger på bergets östra sida. Vägen dit är magiskt vacker. Solen lyser oss rakt i ansiktet och bergen rakt fram i Hunddalen ser inbjudande ut. Vi firar av massor av bilder. Vi är ju här för att upptäcka och få idéer till kommande turer.
Benen börjar bli trötta. Vi är hungriga. Vi har varit ute i åtta timmar och endast ätit lite choklad och nötter. Vi inser att vi fortfarande har långt hem och att after-skin garanterat kommer ha stängt när vi kommer fram. Silvikstind glänser. De senaste dagarnas hårda vind har blästrat berget och all den fina snön som funnits dagarna innan är nu hård betong. Typiskt. Vi kryssar mellan stenarna längs bergets rygg. Var skulle man åka ner egentligen? Vi kollar på en mobilbild som Daniel kommit över. Vi är alla eniga om att bilden måste vara tagen ett annat år då det verkligen är superbrant där vi tror att nerfarten är. Vi vill inte åka ner i brant blåis med 10 timmar turande i benen och en blodsockernivå långt under pjäxskaften. Vi tar den säkra vägen ner och följer ryggen ner mot Hunddalen.
Terrängen böljar upp och ner. Det tar aldrig slut. Kollar på höjdmätaren. Vi MÅSTE ju vara framme snart. En kulle till. Ytterligare en kulle. När jag nästan börjar ge upp hoppet ser jag en mast. En mast som jag har sett så många gånger förr. Det är toppmasten på Nordalsfjäll. Snart är vi verkligen hemma. Vi har varit borta i elva timmar och jag förstår att familjen nog undrar var jag är. Jag hade ju kaxigt uppskattat turen till max tio timmar innan avfärd. Ringer mamma och säger att allt är bra och att jag hemskt gärna äter resterna som är kvar av middagen som jag har missa. Hon bara skrattar till svar i luren, och mumlar ”dåre”.
När jag åker svängarna ner i Insteget på Nordalsfjäll tänker jag på Nordiska mästerskapen i extremskidåkning. En tävling som jag vunnit många gånger, men som jag i år kommer att missa. I år 2017 kommer det bli en bra tävling. Vilka förhållanden. Mycket snö, väldigt mycket snö. Klipporna är väldigt små jämfört med för några år sedan.
Vi drar på stighudarna en sista gång. Bara några få höjdmeter kvar. Vi ska upp till toppen av Riksgränsens skidsystem. Solen är på väg ner. Det skymmer. Allt är tyst. Vi har varit bort väldigt länge. Pjäxorna känns som två badkar.
Vi har sett massor. Fått idéer till nya turer. Svettats mängder. Skrattat. Förstått hur alla berg sitter ihop. Nått vår sista topp och nu är vi klara. Vi står på toppen och skrattar. Vi fixade det, vilken dag! Tar en obligatorisk toppturs-groupie och stelt svänger vi de sista svängarna ner mot en väntande välkomstkommitté och varm mat nere på Riksgränsens husvagnsparkering.
Nu är det över. Det tog oss 14 timmar. Vi har gått fem mil och fem tusen höjdmeter mellan Narvik och Riksgränsen. Undrar om vi inte ska sätta oss i bilen och bara lyssna på ”Big big world” med Emilia en sista gång? Idéen flyger lika snabbt ur huvudet när magen vrålar ”MAT, MAT, MAT”.
